Den nya ekonomin är här

Ett och ett halvt år har gått sedan alliansen fick makten, men det är bara det senaste halvåret som vi fått leva på en rakt igenom borgerlig budget. Det första regeringsåret så ärvdes ju den ihopsamlade statskassan från det den tidigare regeringen, så det är först nu på senare tid som alliansens ekonomiska politik sätts på prov. Det är också nu på senare tid som vi börjat märka av effekterna och fått en föraning om vad som komma skall.

I december så kom rapporter om en ovanligt hög inflation, vilket både orsakas av och orsakar prishöjningar och lönehöjningar. Även om det till viss del finns internationella faktorer bakom inflationen så påverkar det inte det faktum att låginkomstagares eventuella lönehöjningar äts upp till stor del av höjda priser på mat och hyror. För att motverka inflationen så höjer riksbanken räntorna, vilket försämrar situationen ytterligare för de som har det sämst ställt och har stora skulder. Samtidigt får de rika lättare att bli allt rikare, när räntor höjs och löneökningarna, i kronor sett, är högre än prisökningar. De flesta höginkomstagare slipper dessutom bekymra sig för hyreshöjningar utan kan istället gotta sig åt en sänkt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt, m.m.

Vilken ideologisk grund som riksbanken grundar sina ekonomiska teorier på, när de höjer räntan, har tillomed sossarna glömt bort att fråga sig på flera decennier och de kan därför operera ostört enligt sina egna politiska värderingar. För trots allt så grundar sig alla ekonomiska teorier på ideologiska idéer, även om starka lobbygrupper som Svenskt Näringsliv lyckats indoktrinera nästan hela befolkningen att ekonomi är en objektiv vetenskap. Men vi ska inte gräva oss djupare i just detta ämne den här gången.

När prisökningar, räntehöjningar, hyreshöjningar och en rad andra höjda avgifter drabbar låginkomsttagare och även medelinkomsstagare, så minskar deras sammanlagda köpkraft drastiskt. Eftersom dessa grupper utgör en majoritet av befolkningen på påverkar det hela samhällsekonomin i stor skala. Med sämre köpkraft hos denna grupp, så hjälper det inte ens att den rikare delen av befolkningen får det bättre. De kan omöjligt kompensera den försvunna köpkraft som låg- och medelinkomsttagare utgör, såvida alla höginkomsttagare inte tömmer sina bankkonton helt och hållet och på så sätt kan få in lite bränsle och cirkulation i samhällsekonomin. Eftersom vi av erfarenhet vet att de som får det bättre ställt tenderar att öka sitt månatliga sparande ju större inkomst man får, så motsvarar inte höginkomsstagares förmögenhetsökningar en lika stor köpkraftsökning. Nu kanske någon tänker att sparande kan omvandlas till konsumtion, men återigen så vet vi av erfarenhet att nästan ingen höginkomsttagare någonsin tar ut en större del av sitt sparade belopp för att använda till konsumtion. Tvärtom så strävar de flesta över en allt större förmögenhet ända fram till sin död, då förmögenheten går i arv till nästa generation.

Följden av en minskad köpkraft blir att företag tvingas säga upp personal, fler blir arbetslösa och köpkraften minskar ännu mer, samtidigt som statens utgifter blir allt högre för att finansiera de arbetslösa. Det skrämmande är att regeringen verkar kallt ha räknat med detta eftersom man sedan länge haft planer på desperata åtgärder för att sätta alla som har minsta arbetsförmåga i jobb, oavsett det är hälsosamt eller inte, och man är dessutom beredd att splittra familjer genom att tvinga arbetslösa att söka jobb på andra orter. Det blir allt svårare att INTE tro att de konservativa drömmer sig tillbaka till 1700-talet med en liten uttalad adel och en stor fattig massa under dem som förser dem med deras välstånd. Det var för övrigt en tid då man också tvingades jobba om man hade minsta lilla arbetsförmåga, och tvingades resa riket runt för att kunna hitta en försörjning. Man var även tvungen att betala hela sin bostad, om man nu hade råde med någon. I annat fall så tvingades man att arbeta för någon rikare, bara för att få ihop till mat och rum och inget mer, vilket är den faktiska verkligheten även idag för en växande grupp av befolkningen. Inskränkningar av arbetsmiljöverket, utförsälningen av hyreshus, privatisering av de statliga tjänsterna är också väldigt långa steg tillbaka i rask takt mot 1700-talets Sverige.

Vad vi får försöka genomlida de närmsta 2,5 åren är alltså en ökande arbestlöshet, ökad statsskuld, ökade inkomstklyftor och ännu mer prishöjningar, samt försämrad service och höjda avgifter på det som tidigare var en demokratiskt styrd kommunal och statlig service. Det kommer att bli svårare för låg- och medelinkomsttagare att få bostad, då allt fler hyresrätter försvinner. Vi kan också förvänta oss att allt fler kommer att försätta sig i skuldfällor med skyhöga lån.

Alla dessa försämringar leder naturligtvis till bieffekter som alltid ökar när högerregeringar styr och försämrar levnadsvillkoren för de som redan har det sämst. Vi kommer att få se en ökande kriminalitet och ungdsomsvåld. Med största sannolikhet kommer vi att få uppleva samma våldsamma bråk som Nörrebro i Danmark upplever nu och det som hände i förorterna i Sarkozys Frankrike. Ungdomar kommer att tvingas bo hemma betydligt längre i brist på hyresbostäder, och vi riskerar att få en situation som i Italien och många andra länder där de flesta bor hemma till 30-årsåldern då man till sist lyckats spara ihop pengar för att lägga handpenning till en bostad.

Jag vägrar att tro att toppskiktet i alliansen inte inser dessa enkla samband, och med tanke på deras lömska valmanifest där man i princip inte avslöjade något av det de hitills genomfört, så kan man inte annat än tro att de vill plundra Sveriges ekonomi under fyra år. Med en politik som försämrar levnadssituationen för de allra flesta så kan de knappast räkna med att behålla makten vid nästa val, vilket opinionsundersökningarna redan några veckor efter valet antydde och har antytt allt tydligare sedan dess.

Kära vänner, vi får bita ihop 2,5 år till, men tro mig, det kommer bättre tider sedan. De rödgröna kommer att växa sig allt radikalare och vi har till sist blivit av med en statsminister som de allra flesta var missnöjda med. Det är synd att socialdemokratins toppskikt inte insåg detta och lät landet falla med en illa omtyckt statsminister.

Antagligen kommer en hel del som läst min artikel tycka att jag är en konspirationsteoretiker. Men jag skulle vilja påstå att jag är så säker i min sak att jag uppmanar de som inte tror mig, att skaffa en google-kalender och fixa en sms-påminnelse om exakt ett år att kolla på sourze. Jag kommer själv att göra så och skriva antingen en "vad-var-det-jag-sa"-artikel eller mot all förmodan en artikel där jag kapitulerar och erkänner att jag hade fel. Tyvärr är de politiska minnet kort och alltförmånga har blivit kallade konspirationsteoretiker utan att ha fått upprätelse. Jag tänker för en gångs skull inte falla i den fällan.

På återseende.

Av Tobias Jeppsson 02 mar 2008 13:08