Jag skulle ha det så bra på gamla dar

Jag skulle gå in i ålderdomen på ett mycket välplanerat sätt. Jag skulle ha mina viktiga saker på plats. Jag skulle ha en god välskött hälsa. Jag skulle ha sparat mig till ett ekonomiskt oberoende! Många fina människor som jag träffat genom åren skulle jag vara vänskaplig emot. Jag skulle ha byggt upp de bästa relationer till min stora släkt, inklusive barn och barnbarn. Jag skulle ha ork och pengar att verkligen vara social åt alla håll. Jag, jag, jag - skulle så mycket!

Jag såg mig nästan som ett centrum för alla slags aktiviteter. Men drygt tio år före pensionen så började jag tappa orken i flera bemärkelser. Jag hade långa sjukskrivningar och arbetslöshetsperioder under 1990-talet. På den vägen får man låga pensionspoäng. Plus på mina konton blev rejäla underskott istället. Så blir man fattigpensionär. Med låg pension ska skulder betalas och en massa mediciner köpas. Sådant syns på kläderna och i munnen.

Mitt liv hade i vissa avseenden varit rätt framgångsrikt, så jag förutsåg inte svårigheterna som kom. Varje gång jag fick en stor motgång med arbete eller sjukdom så var jag förvånad. Men snart började jag förstå att så som jag har det tio år före pensionsstrecket, så kommer jag att ha det efteråt. Inget blir bättre för att man fyller 65 eller 67 år. En svår läxa att lära in.

Jag fyllde 60 år och sedan blev det bara tillfälliga jobb, för vem vill fastanställa en person över sextio som har mest dåliga "meriter" sedan flera år. Därtill hade jag länge varit starkt överviktig. Jag fick beröm för de jobb jag gjorde, men det hjälpte inte. Jag var under avskrivning.

Jag blev allt flåsigare och orkeslös. Jag gick allt långsammare och osäkrare. Jag fick tusen råd av anhöriga och andra om motion och bantning. Inget absolut inget fungerade. Jag har aldrig varit varken lat eller karaktärslös. Godishyllor, alkohol och dålig mat har aldrig intresserat mig. Nyckelhålsmat har gällt i långa tider. Ändå mådde jag allt sämre.

Ska en pensionär född 1939 må så här? Jag beställde en hälsokontroll hos Vårdcentralen och fick komma först efter fem veckor, till min förtrytelse. Läkaren gick ett varv runt mig med sin "hörapparat" och såg allt mer häpen, ja nästan rädd ut. "Du måste genast akut åka till hjärtkliniken, för du har akut förmaksflimmer." Starkt oregelbunden hjärtverksamhet, de olika delarna av hjärtat samarbetade inte. Hur länge hade jag haft det? Ingen kunde veta det. Men jag hade kanske fått det i ringa grad för över tio år sedan och sedan hade det bara blivit värre.

Genom åren hade jag blivit avlyssnad av läkare flera ggr men de hade inte förstått. De hade bara pratat om min övervikt inte om något konstigt hjärta. Nu sa doktorn att hjärtat gick i dubbel fart. Hade jag följt alla goda råd om motion så hade jag stupat snabbt.

Jag skrevs ut efter fyra dygn från hjärtakuten i Alingsås. De provade ut medicindoser som skulle få mig att leva ett hyfsat liv. Nu har det gått drygt ett år med tre olika mediciner som gör en dag i taget möjlig. Jag var på Apoteket i dag och löste ut medicin för en månad med 202 kr. Då hade jag fått 50 rabatt. Tack ska ni skattebetalare ha för det.

Av Jan Brunnegård 28 nov 2007 09:51