Flickan med det trasiga inomhuset

Jag har ett inomhus, alltså insidan av mig själv är det som är inomhuset. Min själ och mitt hjärta.

Det ser ut litegrann som ett torp, ett falurött torp med vitmålade knutar, som är omgärdat av ett vitt staket i lagom höjd, och i alla fönster står krukor med skära pelargoner, och på golven som luktar såpa, ligger mormors gamla trasmattor utlagda.

Till det här inomhuset finns det några som har fått egen nyckel, som jag tycker att de ska vara rädda om och förvalta väl. Kliv inte in utan att fråga mig om det går bra, och väl inne, så ska ni ta av er skorna och ställa dem på skohyllan där precis innanför dörren, för jag vill inte veta av något kringklampande med skitiga skor i mitt inomhus inte, jag vill ha det städat och fint. Jag mår bäst då.

Och som jag har tjatat på er om det här med att ni ska ta av er skorna. Men inte fan lyssnar ni inte, nej, ni låtsas som att ni inte hör, fast jag vet att ni gör det, och sen blir det ett jävla liv där innanför dörren när ni trängs och bråkar om vem som ska hinna in och smutsa ner mitt inomhus först, utan att ta av er skorna, givetvis.
Nycklarna ni har fått är ni inte särskilt rädda om tycker jag. Jag tycker ni är slarviga.

Ni slänger ifrån er nycklarna till mitt inomhus i en hög på golvet som består av era ytterkläder som ni av nån outgrundlig anledning inte heller kan hänga upp på därför avsedda krokar där precis vid dörren. Ofta får jag sysselsätta mig med att plocka upp efter er när ni har klampat in hos mig här i mitt inomhus, och det retar mig något så vansinnigt.

Jag ska väl ändå kunna slippa att ta reda på er skit i mitt eget inomhus! Det är väl själve fan hur respektlösa ni har blivit!

Vad är det med er egentligen? Uppenbarligen så har ni glömt bort hur man ska uppföra sig inne i andra människors inomhus. Alla vet ju hur det ska vara när man kommer in, inte sant? När man kommer in i någons inomhus, så tar man av sig skorna, och ställer dem på skohyllan där precis innanför dörren precis sådär som jag har sagt, och sedan tar man av sig eventuella ytterkläder och hänger upp dem på därför avsedda krokar, och så tar man och håller reda på nyckeln man har fått väldigt noga, den har man i fickan på byxorna eller kanske i en snodd runt halsen. Sedan ser man sig lite försiktigt omkring när man kliver lite längre in i inomhuset, och så tar man och sätter sig fint på någon plats man blir erbjuden, kanske på en stol, eller i en soffa. Meningen är ju att vi ska kunna vara i varandras inomhus utan att stöka till i onödan, det kan ju redan vara så att det är lite småskräpigt och så, och det är inget som gör någonting, men vi ska inte stöka till det mer för varandra, tycker jag.

Och sedan är det ju meningen att vi ska prata med varandra, ta hand om varandra, dela skratt och dela gråt. Jag ska vara rädd om er, och ni ska vara rädda om mig.

Men nu är det bara jag som tar hand om Er. Ni tar inte hand om Mig. Jag är rädd om Er. Ni är inte rädda om Mig.

Jag ger er plats i mitt inomhus för att jag vill ha er där. Den egna nyckeln dit har ni fått som ett förtroende att bära i en snodd runt halsen eller i er byxficka, det är en skatt ni har där, dinglande runt halsen eller skavande i fickan, men det är just det som ni inte fattar. Och det övergår mitt förstånd hur man kan vara så jävla dum så man inte begriper när man har blivit rik.

Ni fortsätter bara, ni med era stora smutsiga skor, att kliva in på mina nyskurade golv och skitar ner, ni kliver omkring och gör så att mormors trasmattor ligger knöliga längs socklarna på golvet här i mitt inomhus. Och jag, jag får plocka i ordning efter er i vanlig jävla ordning. Jag tycker inte om det. Jag blir ledsen och besviken och förbannad.

Men det begriper ni inte heller, nej, ni är så upptagna med att babbla på om era egna smutsiga inomhus som ni borde städa istället för att sitta i mitt och stöka till, ni har inte vett till att fatta hur tröttsamt det blir att alltid vara den som hjälper er att städa och putsa i era inomhus för att ni ska må bra, eller må bättre, eller rent av komma på fötter, eller börja om, eller vad man nu kan tänka sig för anledning. Men jag finns alltid där för er, jag tog emot era nycklar till era inomhus, och jag har varit rädd om dem, jag har dem i en snodd runt halsen. Men nu är det så, att jag tycker att det börjar bli lite för mycket nycklar.

Jag kan inte ha alla era nycklar i en snodd runt halsen, de har blivit alldeles för många, och alldeles för tunga.
Jag vill lämna tillbaka era nycklar, säger jag, för jag orkar inte ta reda på eran skit i era inomhus längre.
Ni måste lära er nu att ta hand om er själva, att städa era egna inomhus och se till att ni gör er av med en massa skit som ni borde ha gjort er av med för länge sedan. Man kan inte spara på all gammal skit hur längesomhelst, det blir ju tröttsamt som fan att dra fram det där gamla ur skåp och lådor hela tiden, har ni inte märkt det?

Ni måste lära er att klara er själva. Ni måste sluta med att alltid räkna med att jag ska stå där innanför dörren i era inomhus och ställa mina skor fint på era skohyllor där precis innanför dörren och hänga upp mina ytterkläder på därför avsedda krokar.

Jag tänker inte komma tillbaka till era inomhus förrän ni verkligen kan visa att ni faktiskt klarar att hålla i ordning själva, hör ni det nu? Ni måste ju begripa det.
Jag har varken tid, lust eller ork kvar för er och era inomhus, jag måste få vila nu ett tag, jag måste få vara ifred.

Jag måste få tid till att i lugn och ro få ägna mig litegrann åt mig själv, utan att behöva känna mig egoistisk eller vara tvungen att ställa upp för er hela tiden, för det är just det som har gjort att jag känner att jag lika gärna kan lämna tillbaka era nycklar, vad ska jag med alla era nycklar till, när jag ändå känner mig så ensam.
Ni kommer ju inte ens och möter mig vid era dörrar när jag kommer in i era inomhus och röjer upp.

Jag kommer också att ta tillbaka några av nycklarna till mitt eget inomhus ifrån några av er. Några av er har verkligen inte tagit vara på förtroendet jag gav er, så er vill jag inte ha in i mitt inomhus mer, aldrig någonsin .

Jag har fått nog av er.

Ni har gjort mitt faluröda inomhus otrivsamt och stökigt, några av mina skära pelargoner har vissnat i sina krukor, och på vissa ställen är mitt inomhus tillochmed trasigt, och jag vet inte om det kommer att gå att laga det. Och vad det verkar så är det ju ingen av er som visar något somhelst tecken på att vilja hjälpa mig att varken städa eller laga mitt inomhus, så jag får klara mig själv, som vanligt ensam.

Jag känner mig Liten och Ensam, Ensam och Liten.
Jag känner mig som en liten, ensam flicka.
Mitt inomhus är trasigt.

Jag är Flickan med det trasiga inomhuset.

Av Sandra Ahlm 24 aug 2007 13:24