Jag vet vad ångest är

Ångesten!

Nej snälla, inte igen. Låt den inte ta mig. Inte en gång till. Jag klarar det inte. Min kropp skriker i en ändlös kamp mot ångesten. Den vinner som alltid och såren bildas på min arm. Sår jag inte vill ha. Man tror att man är så djävla stark att man ska klarar sig undan. Men när ångesten har dig har du inte en chans. Inte en jävla suck.

Går inte att förklarar den hemska känslan som griper tag i din kropp. Det finna inga ord för den smärtarn. Den hopplösa känslan som du inte kan styra över. Ångesten tar ifrån dig all makt du en gång hade över din själ. Du dör bit för bit.

Dom andra som inte ens kan föreställa sig hur ångesten kan ha en sådan makt över dig, lämnar din sida efter för mycket blod och för mycket fall. Se men inte röra lyder ångestens makt när jag ser allt det vackra. Det som jag så gärna vill röra mig i. Men jag föddes i det mörka och ångesten är min mamma och min pappa. Min födare och min ledsagare. Döden är mitt mål och livet mitt hinder. Blodet min syster och kniven min bror. Jag ser allt i svart. Tårar är lika vanligt för mig som erat skratt för er.

Jag kan inte se om det ens skulle finnas framför näsan på mig. Ångesten förblindar mig och sliter mitt hopp i stycken. Ändå blir jag bedd att se. Se det omöjliga som ångesten tog ifrån mig.

Ångesten tar med mig på en färd som bara kan sluta med döden. Så länge jag kan minnas har ångesten funnits vid min sida. Växte sig starkare år efter år. Den kommer och går som den behagar. Jag ställer mig alltid frågan: Varför? Varför drabbar denna hemska kraft mig? Svaret på min fråga finns inte hos mig. Även om min hjärna försöker intala mig om att det är mitt fel. Jag får inte må bra och jag kommer aldrig bli bra hur mycket hjälp jag än får. För det är JAG. Flickan som föddes med enorm otur. Som inte kan andas utan att det händer något hemskt i närheten. Evig otur. Ibland är jag till och med rädd att jag aldrig kommer dö. Bara för att jag måste stanna kvar och plågas lite mer.

Min ångest är enormt smärtsam, men framför allt förlamande. Att ta sig ur sängen är som att bestiga ett berg. Och man kommer ändå aldrig längre än till soffan. Jag tappar förmågan att göra saker. Intressen som alltid annars har roat mig tappar jag gnistan för och de blir lika svåra att göra som att döda ett barn. Helt omöjligt. Även om jag skulle försöka är att ha trevligt en förmåga ångesten tar ifrån mig.

Jag skapar inte ångesten. Den kommer till mig. Jag är livrädd för ångesten. Till vad den kan få mig att göra. Mina armar är täckta av sånt man inte pratar högt om. Dolt under min tröja. Alltid under sidan av armen, aldrig ovan då för många nyfikna oförstående ögon kan se. Att leva själv var inte den räddning jag trodde att jag behövde. Ångesten gav sig inte iväg. Den stannade kvar och växte sig starkare.

Förblindad av mörkret gömmer jag mig hemma. I hopp om att ingen kommer skada mig. Men världen utanför kallar alltid på mig. Men är jag redo? Svårt att tro. Min ångest skräms inte iväg så lätt. Kanske jag inte har hittat rätt sak att pyssla med. Men hur gör man det när socialen ligger som gamar efter en. Måste ha praktik annars blir man hemlös. Jag vill inte bli hemlös och jag vill inte ha denna ångest. Andras blickar bränner som eld. Även om dom inte tittar så är min hjärna helt säker på sin sak och försöker intala mig att alla tittar. Min kropp stelnar till och kallsvetten kommer.

Jag är inte så svår att övertala. Göra saker som vanliga människor gör utan en tanke ger mig tusen tankar och en stark längtan efter att vilja försvinna. Inte för att jag egentligen vet hur vanliga människor fungerar, men jag har fått mina aningar av folks beteende och ord. Dom verkar klarar hur mycket som helst. Jag kan inte annat än avundas dom. Vart får dom all ork ifrån. Jobba, jobba, sova och äta. Livet verkar inte bestå av så mycket annat än måsten. Jobba vill jag göra. Med något jag klarar av och inte Berit i porten bredvid. Varför görs livet så svårt? Varför gör ångesten mitt liv så svårt?

Varje dag är en plåga, en kamp att ta sig igenom. Jag klarar det varje gång, men vill jag verkligen det? Gå igenom varje dag med denna ångest? Utan att veta hur nära slutet man är. Hur svårt kan det vara att ta livet av sig? Tydligen väldigt svårt eftersom jag fortfarande andas. Plågsamma andetag. En påminnelse om att jag har många andetag kvar. Så många dagar kvar att kämpa mig igenom. Jag önska livet kunde vara mkt lättare. Ångesten kan förvandla min dag till ett levande helvete. Folks oförstående kan också ställa till det. Jag skapar inte ångesten precis lika lite som en cancer sjuk skapar sin cancer.

Det känns som om ångesten försöker döda mig. Men på något sätt lyckas den inte. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. För nära ångesten tar över finns inget som kan hjälpa eller rädda mig. Och den är så ofta hos mig att jag knappt minns hur härligt livet kan vara.

Av Mia Andrén 22 aug 2007 10:38