Då kan man kalla sig "svensk"

Angus skriver att han har bott i Sverige sedan 1972 vilket sätter honom i samma liga som mig, eftersom jag först kom hit i slutet av 60-talet. Skillnaden mellan oss är dock att han betraktar sig i första hand som Kanadensare medan jag vill tro att jag har tagit på mig svenskheten till fullo och kallar mig enbart för "svensk". Låt mig ställa samma fråga som Angus ställde i sin artikel - Kan vi, eller rättare sagt "får sådana som Angus och jag" kalla oss för svenskar och vad är kriteriet som krävs för att vi ska kunna göra det?

Jag tror jag vet svaret, eller rättare sagt så tror jag att jag vet svaret som har fått mig att kunna kalla mig för svensk. Om det får appliceras på andra invandrare vet jag inte, men man kan ju alltid spekulera.

För att kalla sig för svensk krävs en hel del. Jag kan inte skriva allt i den här artikeln, men jag kan ge några få exempel på kraven. Det räcker inte med en stor kärlek till svensk kultur och musik m.m. utan det börjar med språket. Den dagen en invandrare kan säga ordet "sju" som en infödd svensk kan han börja processen att kalla sig för svensk. Jag kan intyga att den dagen någon gång i slutet av 60-talet då jag lärde mig uttala ordet "sju" som en infödd svensk blev jag plötsligt svensk i allas ögon. I och med denna behärskning av språket fann jag min väg in i det gulblåa labyrinten.

Nästa steget är betydligt svårare än det svenska språket, nämligen konsten av att ta på sig alla de svenska vanorna. Två stycken som jag minns var 1 att lära sig stå i kö, för det gjorde man aldrig hemma på Irland där jag kom ifrån och 2 att ta av sig skorna och gå i strumpor hemma hos folk.

Den sistnämnda var jobbig när man var ung och ibland led av fotsvett! Det finns andra vanor som vi invandrare har svårt för. En av de absolut svåraste handlar om vanan om att "finna sig i saker och ting" och inte klaga, även om det finns fog för klagomål. Svenskar är otrolig fega ibland. De törs sällan stå upp och säga "Nej f-n nu räcker det - så här får det inte gå till". Jo, det är klart att somliga gör det, men det är få som vågar eller törs göra någonting åt saken. Och de som står upp och skriker på gator och torg gör det endast i anslutning till klagomål genom facken inom arbetslivet. Svenska bönder skulle exempelvis aldrig våga köra sina traktörer till Stockholm och blockera Essingeleden för att driva hem en poäng hos politikerna - det är bara fransmännen och italienare som vågar detta. Att samla ett gäng svenskar att stå på torget och skrika är lika svårt som om man skulle försöka stoppa en kamel igenom en nålsöga för svenskarna saknar ofta förmågan att ta ställning - Vi utländskfödda har lättare för det. Svenskarna väntar hellre på att se vilka andra som först tar ställning och sedan kryper de fram, lite anspråkslöst och ansluter sig lite halvt försiktigt till den som redan tagit ställning. Att ta initiativ - det är den svenskfödde inte så bra på, även om han har förbättrat sig på senare år.

Genom att dämpa oss och vårt behov av att höras och vårt behov av att klaga, och finna oss i saker och ting, även om vi inte riktigt håller med om saken, utgör vi grunderna enligt vilka vi kan hävda att vi tagit seden dit vi kommit.

Några till egenskaper som utgör att man kan kalla sig för svensk är:

1 Att titta igenom kikhålet i lägenhetens ytterdörr för att kolla att grannen är på väg ute samtidigt - man vill slippa grannen. Man vill gå ut ensam. Man törs inte prata med grannen!
1 Att parkera ens nya bil runt hörnet så att grannarna inte ser att man köpt en ny bil. Att inte visa att man lyckats. Det skapar avundsjuka.
2 Om man anländer tidigt, att stå utanför kvällens värdparets bostad fram till exakt 19.00 som var den avtalad tiden som man skulle dyka upp för middag - att vara i tid alltså… det är svenskarna jääääävligt bra på medan vi invandrare har svårt för det…. Men jag har nog blivit jättegulblå just när det gäller den punkten! Jag är alltid i tid numera!

Många amerikanare, engelsmän och kanadensare möts regelbundet för att umgås. Australienarna är klassiker på detta. Var som helst i världen som de befinner sig tycks australienare alltid hitta varandra. Detta är i och för sig helt okej, men jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag har aldrig någonsin deltagit i sådana möten med irländare eller andra engelsktalande invandrare. Anledningen är att jag redan i början av 70-talet betraktade mig själv som svensk och därmed blivit av med behovet av att ständigt omringas av personer från mitt forna land. Jag behöver inte dem lika mycket som många av dem tycks behöva mig.

Den största tecken på att man blivit svensk är dock inte alla dessa vanor och seder som man tar på sig utan det handlar om andra saker som jag nu, i egenskap av fyra decenniers invandrare, kan intyga. Det handlar om egenskaper som jag automatiskt, utan att anstränga mig, fått.

Dessa är följande:

1 Jag tänker och drömmer på svenska
2 Jag talar med hundar och katter på svenska
3 Jag har slutat gestikulera - det gjorde jag mycket när jag talade engelska varje dag.
4 Jag har börjat tala "svengelska". Ibland måste jag leta efter orden på engelska som är mitt modersmål! Min svenska vokabulär är större.

Och sist men inte minst

3 När jag reser tillbaka till mitt hemland Irland, reser jag som svensk och jag kallar Sverige för "hem"

Ja hörni unga invandrare - uppnå dessa egenskaper så kan ni kallar er för svenskar men räkna med att det tar tid - det tog mig en kvarts sekel.

Av William Butt 09 aug 2007 10:57