Den bittra sanningen om jämlikhet

"Det är en ful januarimorgon och jag sitter på planet till Teneriffa. Jag är så förbannat trött, så ful, så jävla arg. Nej inte arg, irriterad. Jag är så jävla irriterad. På allt men mest på mig själv och det gör mig iskall. Jag har varit arg så länge nu. En cementerad grå massa som gör mig stel. Som får mig att vilja dricka för mycket vin och glömma allt som är fult. Som januarimornar.
Jag har alltid hatat januari.
Jag sitter på planet och läser Rädd att flyga och försöker bli mild i sinnet, kanske rent av lycklig en liten stund?
Jag är bara trettio, men ack så bitter. En riktig bitterfitta faktiskt.
Det var aldrig meningen att det skulle bli såhär. Jag drömde bara om kärleken som alla andra. Men en misstanke, som kanske är en insikt, har börjat gro i mig och den skaver djupa, variga sår: Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar" Ur "Bitterfittan" av Maria Sveland

Maria Sveland är så himla smart, jag gillar det. Jag gillar henne. Först har hon skrivit en roman som egentligen inte är någon roman utan ett feministiskt manifest, men den kallar sig roman. Det är smart! För romaner intresserar fler människor än vad ett feministiskt manifest gör. En roman kan alla läsa, inte bara tråkfeminister och andra ruggugglor som inte har något liv utan sitter och läser feministiska manifest hela dagarna och gnäller över orättvisor som egentligen inte existerar. För det är väl det alla feminister gör? Så ser de ut som skit också, allihop. Egentligen är de bittra över att de aldrig får ligga, egentligen är det där skon klämmer, det säger alla karlakarlar och grabbgrabbar i alla fall. Men om feministerna bara slutade gnälla på allt, gick ner något kilo, sminkade sig och skaffade sig större bröst då skulle nog de också få ligga och då skulle de inte vara lika bittra längre. Då skulle allt vara frid och fröjd, rosa blommor och snurrande solar och allt var jämlikhet heter, skulle vara glömt.

För det andra har hon döpt boken till "Bitterfittan". Det är ju helt genialiskt! Då är det kanske några som inte ens förstår att den är feministisk. Så lyckas hon använda ett vanligt tyvärr skällsord och göra det till sitt så i slutet av boken känns det okej att säga att man är en bitterfitta, precis som Sara i boken. Bokens titel känns så stötande att man nästan är tvungen att köpa den bara därför. Sedan innehåller den bittra sanningar som det känns bra att någon annan också har tänkt på. Att hon har gjort omslaget ironiskt skrikrosa är fantastiskt roligt.

Boken innehåller bittra sanningar som gör en arg. Som åtminstone gör mig arg. Vissa saker visste jag sedan förut men andra saker är helt nya sanningar. Särskilt handlar "Bitterfittan" om jämställdhet i parrelationer, vilket gör den ännu mer intressant för det är ju som hon frågar sig: "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?" På ett ställe i boken tar hon upp några bittra fakta som jag tycker kan vara värt att belysa lite extra.

"1. En rapport från socialstyrelsen visar att när kvinnor blir sjuka är risken att äktenskapet spricker mycket större än när männen blir sjuka. Kvinnor som får livmodercancer råkade dubbelt så ofta ut för skilsmässa jämfört med friska kvinnor.
För män med prostatacancer däremot, var förhållandet det omvända. De löpte mindre risk än friska män att gå igenom en skilsmässa.

2. Det är fler kvinnor än män som donerar sina organ, men det är fler män än kvinnor som tar emot organen. Detta faktum var så nedslående att en forskare i socialmedicin ska undersöka om det handlar om samma sorts könsdiskriminering som gör att män oftare får dyrare medicin än kvinnor.

3. En sociologisk undersökning visade att gifta kvinnor lider av större psykisk ohälsa än ogifta kvinnor. Men för männen var det tvärtom. /…/ Äktenskapet gynnar män och missgynnar kvinnor."

Hon tar även upp det fakta att kvinnor som skiljer sig mår bättre än män som skiljer sig. Medan kvinnan blomstrar, upptäcker männen hur ensamma de är. "Hur dålig relation till barnen de har, hur få vänner de har, eftersom det är frun som tagit hand om vännerna och släktingarna medan han jobbade och gjorde karriär." Hon konstaterar även att: "Mäns överordning kostar även för dem själva. Bakom varje framgångsrik man står en kvinna med trötta ben och migrän. Och bakom varje framgångsrik kvinna finns en skilsmässa."

Det är dessutom den bittra sanningen att i våldtäktsfall frågar advokaten ut den våldtagna kvinnan om vad hon hade på sig och hur många hon har haft sex med. Är kläderna sexiga och är det ett stort antal som hon har haft sex med så ska det på något sätt bevisa att hon var villig den här gången också. Men det är förbjudet för åklagaren att ta upp eventuella tidigare våldtäktsdomar mot den anklagande våldtäktsmannen. Vad säger det? Att en tjej som har haft sex tidigare vill bli våldtagen men en man som har våldtagit tidigare har sonat sina brott och skulle aldrig göra om det?

Vilka är det som är emot? Vilka kommer att trycka ner den här artikeln i halsen på mig och säga att feminister bara är gnälliga och att Sverige visst är jämlikt och att vi ska vara glada att bo i ett sådant jämställt land. Garanterat är det män, säkert män med bra betalt och snälla, tysta fruar - möjligtvis är de ensamstående och kanske lite bittra över det. Men vilka är de att säga emot? De har aldrig varit på den sidan, på kvinnornas sida - hur kan de då vara så säkra på att vi har det bra, att allt är rättvist. Det är nästan det som gör mig mest arg. Sedan finns det de som säger att det inte ska vara rättvist - stenåldersmännen. De som tycker att män är bättre och därför förtjänar mer. Ja, de finns tydligen på riktigt. Jag får inte glömma mannen som känner igen sig i något som är skrivet och blir arg, kanske för att han blir rädd för sig själv eller kanske förhoppningsvis för att han skäms. Jag förstår helt enkelt inte varför män känner sig så hotade av feministiska åsikter och varför feminism har blivit ett så laddat ämne att alla har en åsikt. Och att många män inte alla hatar ordet och allt det står för? Jag kan inte låta bli att undra om det inte beror mycket på rädsla, eller möjligtvis skam. Fast rädsla verkar naturligare, de som har det bra vill ju inte att något ska ändras - förändringar är ju läskigt när man har det bra för det kan ju bara bli sämre. Att dessutom kanske behöva dela med sig, usch vilken hemsk tanke. Maria Sveland skriver i sin roman att: "Världen verkar vara uppdelad i två olika slags människor: de som tycker världen är rättvis och de som tycker att den är orättvis."

Jag avundas Maria Sveland. Jag avundas henne för att hon vågar och jag känner mig stärkt av hennes mod. Samtidigt blir jag arg för det ska väl inte behövas mod för att skriva en roman eller en artikel som handlar om något som egentligen borde vara självklart. Jag tycker att alla borde läsa "Bitterfittan". Det är en viktig bok med bittra sanningar. Kanske du skulle ta och läsa den, kanske till och med tycka om den. Det gjorde jag!

Av Minna Jonsson 11 jun 2007 14:39