Ensam och psykiskt sjuk

Det har i dag i ett allt hårdare klimat blivit viktigt att aktivt knyta sociala nätverk. Nätverk som du som individ i dag får vara mer aktiv och försigkommen för att upptäcka.
Vi har i dag ett mer indivialistiskt samhälle än för tjugo år sedan. Det är både på gott och ont. Det är i dag viktigt att vara vältalig och att ha förmåga till social kompetens och att ha en empatisk förmåga och vara smart och snygg och vara stark och frisk. Det är många smågrupper i samhället. Det finns inte längre någon gemensam anknytning, något gemensamt folkhem eller dylikt. Jag tror att familjen kommer att betyda allt mer i det hårdnande samhället och det är klokt. Men flertalet av dessa sk starka individer lever i motsägelse. Det ska jag utveckla i en annan artikel. Att känna och utveckla sig själv kan vara bra men det kan lätt överdrivas till flummeri också. Nå väl.

När jag tänker på allt det här så blir det konstigt och det gör ont i mitt hjärta när jag kliver över tröskeln till en psykiskt sjuk närstående. Det är en helt annan värld han befinner sig i. Jag och två systrar är dem enda levande familjemedlemmarna när hans egna mor och far gick bort tidigt då han redan hunnit insjukna i svår psykisk sjukdom. Jag har stöttat och hjälpt honom i mycket periodvis tidigare pga yttre påfrestningar i mitt eget liv.
Vad skulle hända om vi inte fanns?

Han är en ensam man i dubbel bemärkelse eftersom människor ofta har okunskap om allvarliga psykiska tillstånd och det skapar en viss rädsla inför en sådan person. Innan jag kliver över tröskeln så ser jag att utanför dörren har han ställt släktingars målningar, när jag undrar varför så svarar han att det finns någon ond kraft i dem. Jag sätter mig mitt emot honom i köket och blir bjuden på kaffe i slarvigt diskad mugg. Men det spelar ingen roll. Han är redan nu mån om att reservera nästa möte oss emellan innan vi ens börjat konversera och det är det minsta jag kan göra. Han som sitter mitt emot mig säger plötsligt: Ja du,lilla Vivvi, han tänker på mig som liten kicka ibland. Jag minns honom som en lång, blond ståtlig man ifrån den tiden. Jag var liten kicka. Men det jag nu ser framför mig är en 46-årig man som är mycket trasig och som har ett ovårdat yttre och tänder som inte går att tala om.

Jag lovar att städa inför hans kalas och göra några matlådor eftersom han har misskött sig ekonomiskt den här månaden. Ibland när jag kommit så har orden varit osammanhängande och han har svårt att nå sin omvärld verbalt. Men i dag sitter han mitt emot mig och berättar om sin saknad efter sina föräldrar och den längtan efter värme nu som han kände fanns de tolv första levnadsåren när föräldrarna levde. De levde i en lantlig harmonisk omgivning där föräldrarna hade den tid att uppmärksamma honom som han säger. Det var den bästa tiden i mitt liv säger han och tittar mig djupt i ögonen.

En liten tår faller ner på min kind när jag tänker så många ensamma stunder han tillbringat på psyket i hårda sängar och hemma.Jag ger honom många varma kramar, ja vi ska ses snart. Det är svårt för många människor med ensamhet i en ibland omänsklig tid, men hur är det för den missanpassade?

Av Viveca Petersson 01 apr 2007 12:42