Inte ens Vår Herre!

Ebba, visst såg jag dödsrunan på tjejen. En tjej jag då och då chattade med. Hon fann ingen ro här i livet, trots att hon hade det ganska bra förspänt.
Allt verkade börja med den där förbannade kroppsfixeringen. Hon ville vara populär, omtyckt och omsvärmad. Och inte blev hon bättre av alla dessa bilder på kändisar, som visade upp sina utmärglade kroppar. En av dessa åt sex russin till frukost. Också modevisningar, där modellerna ser utsvultna ut, som ska inbilla oss vanliga dödliga att deras kläder kommer att passa våra kroppar. Tror de på jultomten?

Visste du Tilda att kosmetikaindustrin omsätter mer än 1200 miljarder per år? Det är ju inte riktigt klokt!
Jag försökte tala om den inre skönheten och att killar inte alltid gillar dessa benrangel - ofta blonderade med stora pattar. Amelie, som tjejen hette, lyssnade men jag lyckades inte tränga igenom mödomshinnan.
Hon blev senare intagen för sina ätstörningar, där man tog datorn till hjälp med hennes matportioner, och hon blev delvis bättre. Men när hon kom ut igen, så var hon snart inne i hamsterhjulet. Något hade man glömt bort?

Denna intelligenta tjej med toppbetyg i skolan fick inte den hjälp hon som människa hade rätt att få. En hjälp som alla borde ge sin medmänniska. Hur skulle man då ha hjälpt Amelie?
Jag har inte svaret och sanningen, men tror, efter alla mina mail med henne, att hon kände för stora krav på sej. Inom familjen gällde det att lyckas här i livet och på ytterdörren stod med färgglada, feta bokstäver - utbildning, jobb, familj, barn, fult att misslyckas
Kanske hade hon klarat av detta, men hon var annorlunda. I familjens ögon var hon klart annorlunda. Hon var dömd på förhand, och då det inte fanns någon försvarsadvokat i rättssalen blev domen hård.
Döden!

Familjen skulle aldrig acceptera att hon var lesbisk och nu träffat en tjej på nätet som hon avgudade. Ingen försökte ens öppna den skimrande musslan och pärlan glömdes bort. Ruttnade bort!
Amelie vågade aldrig tala om för familjen att hon var lesbisk. En familj där glorian lyste och alla barnen var vattenkammade. Här fanns inte plats för orden annorlunda och respekt, utan alla förväntades följa den snitslade banan från start till mål.
Jag försökte stötta Amelie och hoppades att hon skulle ta mod till sej och få familjen att förstå att kärlek finns inte bara mellan man och kvinna.
Ingen fick döma henne som annorlunda. Ingen hade denna rätt - inte ens Vår Herre!
INTE ENS VÅR HERRE!!

Av Kjell Ekborg 10 feb 2007 15:55