Its time to let this go

Får man vara ledsen själv när man gör slut med någon? Är det tillåtet? Vet inte vad vett-och etikettboken skulle säga om det. Halvt söndergråten.

/This boy wants to play
Theres no time
Left today, its a shame
Cause he has to go home

This boys got to work
Got to sweat
Just to pay what he gets
To get left all alone/

Och det jag gråter över är dig och allt du är, ditt leende, dina ögon, våra skratt, alla minnen och fast jag alltid varit dålig på att hejda tårar lyckas jag nu ibland. Jag är så trött på att gråta, att himlen alltid rasar ner när det är som mest olägligt, att sorg, smärta och död inte ser några hinder, skjuter vilt i klassrummen, på arbetsplatserna, privat. Det finns så många oskrivna regler som tårar vägrar följa. Jag är ledsen för allt.

/Well lets step outside
Lets go for a ride
Just for a while
No, we wont get caught
Well thats what I thought
Until we cried/

Och jag hatar helt plötsligt den här helgen. Den känns redan avlägsen, bortdomnad och jag har ingen lust att åka någonstans och det som alla vet är flyktigt stays that way. Det finns inga sagor. Det finns lögner och smärta, överallt, och även det som påbörjats vackert blir smutsigt så fort. Goda intentioner vinner inte i verkligheten, det finns bara slagna hjältar och falnande glöd kvar. Aska.

/This girl tries her best everyday
But its all gone to waste cause theres no one around
This girl she can draw, she can paint
Likes to dance, she can skate
Now she dont make a sound/

Och på väg från bussen går jag fel, hittar inte hem. Jag finner mig åter igen tårögd. Det är som att vi kyssts för många gånger, jag hade glömt hur gott du smakar, hur din känsla andas varma andetag och brinnande lust. Det är som att vi älskat för mycket, jag hade glömt det löjligt kompatibla, hur du sände rysningar längs min ryggrad, hur du så lätt försvagade och kompletterade. Och poetiken bottnar i smärtans påtaglighet när tankarna intensifieras och slingrar sig om varandra som älskande, unga par; smeker mjukare, stöter hårdare. Jag finner mig åter igen tårögd, och jag vet inte om du läser, men svara mig - Hur kan rutinen få mig att glömma? Allt du är känns så nära. Kärleken, så stor.

/Well play in the park
Till its too dark for us to see
Well, well make our way home
With mud on our clothes
She wont be pleased

Im still here
But it hasnt been easy
Im sure that you had your reasons
Im scared for this emotion
For years Ive been holding it down

And I love
To forgive and forget
So Ill try
To put all this behind us
Just know that my arms are wide open
The older I get, the more that I know
Its time to let this go/

Av Cim Efraimsson 24 jan 2007 01:21