En tragedi återberättad av en anhörig

Jag arbetade som konferensvärdinna på ett hotell mitt inne i city Stockholm och min sambo jobbade med säkerheten på ett av de större varuhusen inte långt från mitt hotell. På tisdagen den 11 februari var vi båda på jobbet, vi jobbade sent, klockan var kanske 20:30 då jag fick ett samtal på min mobil. Jag var ensam på konferensplanet och skulle städa undan efter en stor konferens som ägt rum under dagen. Jag ser på displayen att det var min sambo och svarade glatt. Jag möts av ett skrämmande flåsande och det tar ett tag innan han får fram några ord; "jag har blivit knivhuggen, sitter i en ambulans, han är död, åk till Karolinska" Jag minns inte riktigt ordagrant vad som sades för mycket av det som hände minns jag inte längre. Men det tog några sekunder innan jag fattade vad han sa. Jag blev livrädd och ringde hem till mamma och pappa. Ingen svarade. Ringde på mobilerna. Ingen svarade. Ringde på företagslinjen. Ingen svarade. Ringde hem igen. Panikslagen. Pappa svarade. Jag SKREK; "J är knivhuggen, han är på väg till karolinska, ni måste köra mig, jag är på jobbet". Pappa sa bara att han kommer och slängde på luren. Jag har i efterhand fått höra att det var första gången min mamma sett min pappa springa. De båda hoppade in i bilen och åkte in till stan. Samtidigt sprang jag omkring med tårarna sprutandes och försökte hitta hotellvakten för att på något sätt få fram att jag måste dra och att han måste ta hand om konferensvåningen. Jag fick knappt fram några ord då jag var helt chockskadad.

Jag sprang ner och bytte om och sprang ut på gatan. Jag ser upp på den gatan där knivhuggningen ägt rum, ser ambulanser i skyttetrafik och poliser. Jag står bara och skakar av skräck och rädsla. Då kommer mamma och pappa och jag hoppar in i bilen. Pappa berättar att J ringt till honom och berättat att de ska till S:t Görans i stället så vi åker dit. Jag borde ju själv inse att om han ringer till mig och min pappa så borde det ju inte vara någon fara. Men jag är för chockad för att tro på det. Vi anländer till S:t Görans och får där veta att han precis kommit in och jag lämnar hans uppgifter i receptionen och sedan får vi sätta oss i ett rum och vänta. På vägen in på sjukhuset ser vi en ambulans från samma företag som J jobbar på, så pappa kom med en underbar kommentar; "han fick ju i alla fall åka firmabil". Det skrattar vi fortfarande åt.

Efter att ha väntat ett tag, fråga mig inte hur länge, så fick vi träffa J innan han skulle upp till intensiven. Jag kliver ut i korridoren och möts av en blodig J som flåsar och ser för jävlig ut. Jag blir livrädd och gråter och han försöker trösta mig och säga att det inte är så farligt. Men inget kan övertala mig just nu. De kör upp honom till intensiven och vi får sitta kvar ett tag innan vi slussas upp till ett vänterum där uppe. Jag får sen komma in till honom och det kändes jättebra. Han berättade att han fått en punkterad lunga och han kommer att få dränage. Han andas ansträngt och det är ganska jobbigt på intensiven överlag för det ligger många andra där som inte heller mår så bra. Han får morfin via dropp och ibland via spruta för att klara sig utan att lida. Jag bara sitter där och är lycklig för att han överlevde. Han berättar vad som hade hänt och ältar historien om och om igen. Jag vet att det enda jag kan göra just nu är att lyssna och finnas där. Lite senare kommer hans chefer upp och berättar ett hans kollega hade avlidit. Han dog på plats efter knivhugg i hjärtat, det fanns inget någon hade kunnat göra för att rädda hans liv. Den tredje vakten fick också knivhugg men klarade sig förhållandevis bra med blodförlust.

Några timmar senare valde jag att åka hem för att sova. J skulle ändå tas ner på operation för att få sitt dränage och sen skulle han vara sövd ett tag. Så jag lät mina föräldrar köra mig hem.

Nästa dag åkte jag direkt till sjukhuset och samtidigt ringde jag jobbet och berättade vad som hänt och jag inte kommer att komma till jobbet på ett tag. Det var väldigt jobbigt att sitta på sjukhuset och se denna man så ynklig. Han hade så ont hel tiden och med ett tjockt rör instucken mellan revbenen så är man inte så mallig. Han var trött och sov mycket men jag kunde inte lämna hans sida. Jag satt där dag ut och dag in. På lördagen tyckte personalen att det var dags för honom att åka hem. De drog ut dränaget och jag kom med bilen och hämtade honom. Han hävdade dock hela tiden att det inte kändes rätt, han ville inte åka hem. Han mådde inte bra. Men läkarna envisades och tyckte att man läker bättre hemma. Jag fick köra ner honom i rullstol till bilen då han hade alldeles för ont för att röra sig. Att ta sig in i bilen var en plåga men vi kom hem till slut. Uppför trappor och allt. Han satte sig i soffan och det kom att bli hans plats, han kunde inte ta sig till sängen ens. Vi hade en lugn kväll och jag gick till sängs ganska tidigt.

På söndagen hade vi en tid på sjukhuset för röntgen så vi fick pallra oss dit. Väntetiden var som vanligt några timmar. Efter röntgen skulle vi upp till någon avdelning och vänta tills en läkare hade kollat på plåtarna och sett om allt var bra. Efter ytterligare timmar fick vi beskedet att allt var så bra så. Vi undrade dock hur man kan ha så förbannat ont om allt är så bra. Men vi åkte hem och J satte sig i soffan som vanligt. Jag lagade lite enkel mat till oss, J kunde inte äta men jag lyckades få i mig lite.

Medan jag äter ringer det på hemtelefonen och jag känner inte igen mobilnumret men svarar. Jag möts av någon som gråter och skriker helt hysteriskt och som försöker få fram att "jag måste åka hem för det är ambulans där... jag måste åka hem... det är pappa.." Jag fattar inget och tror att det är någon som skämtar om det som hände med J och jag frågar vem det är. Då skriker hon att det är N min syster och jag måste komma hem. Det har hänt nåt med pappa. Jag slänger på luren och kastar iväg tallriken och springer ut mitt i vintern knappt utan kläder och lämnade stackars J helt ovetandes i soffan. Jag tar bilen och kör som en galning till Huddinge och utanför huset möts jag av en ambulans och halva släktens bilar. Jag rusar mot dörren men stoppas av morbror T. Han blockerar dörren så jag inte ser in. Men jag hör mamma och syster gråta där inne. Jag frågar med tårarna i ögonen vad som händer men han svarar inte, bara håller mig. Jag frågar om och om igen men jag får inget svar. I ögonvrån ser jag hur ambulansmännen kommer ut med en bår där min pappa ligger med en mask för ansiktet. Jag minns att jag tänkte att om han har en mask på sig så lever han ju i alla fall. När de försvunnit runt hörnet säger min morbror att det är någonting med hjärtat men att han inte vet mer. Jag kom då på att jag inte ens vetat vad som hänt, alltså om han har skadat benet, ätit gift, slagit i huvudet. Jag visste ju inget alls. Men då blev jag rädd. Vi packade ihop oss alla i bilar och åkte efter till sjukhuset där vi slussades in i ett hemskt rum.

Efter ett tag kom det in någon, jag minns inte så mycket av kvällen, som sa det där man hört på tv men inte trodde man skulle få höra själv; "Det fanns tyvärr inget vi kunde göra..." Då bröt jag ihop. Jag grät och grät och ville att allt bara skulle försvinna. Att jag skulle vakna upp ur denna mardröm. Jag fattade ingenting. Några i släkten började ringa runt till resten av släkten och sakta började rummet fyllas av folk. Jag ringde min sambo och berättade som ringde sin chef som körde dit honom. Trots sina enorma smärtor kom han dit. Jag har ingen koll på tiden men det kom mer och mer folk och efter ett tag kom någon med vit rock in och sa att han låg redo i rummet bredvid oss. Jag fattade ingenting, vaddå redo? Det visade sig att de hade lagt upp honom i ett rum med tända ljus så vi skulle kunna få sen honom. Jag ryggade tillbaka och frågade om de var knäppa. Några gick in, inte jag. De kom ut och några andra gick in, inte jag. Mamma försökte övertala mig att det var bra att gå in och titta och ta avsked. Efter ett tag samlade jag mod och tittade in men vände i dörren. Det gick inte. Jag mådde så dåligt. Efter det minns jag inte så mycket.

Hur länge vi var kvar och vad vi gjorde eller sa. Men jag vet att vi alla åkte hem till mamma och min syster sen. Jag möttes av soffan som puttats undan och allt skräp som låg kvar efter sprutor och annat som de använt sig av vid upplivningsförsöket. Det var en hemsk syn som gav mig en stor klump i halsen. Jag kände att jag inte kunde vara kvar där. Jag ville åka hem. J:s chef körde hem oss och resten av släkten stannade med mamma och syster. Jag tog en dusch när jag kom hem och la mig i sängen för att sova. Jag var helt slut.

Ett par timmar senare vaknar jag av att J sitter och nästan skriker i soffan av smärta. Jag kastar mig upp för att se hur det var med han, då såg jag in i hans ögon och får för första gången se en människa ha så ont så det nästan är svart i hans ögon. Han kunde inte röra sig. Jag frågar vad jag ska göra, ska jag ringa ambulans? Han nickar lite och biter ihop tänderna så han blir alldeles vit i ansiktet. Jag ringer 112 och berättar vem det är som har ont och hur han mår. När det inser vem det är så skickar de genast en akutbil och en ambulans. I väntan på den klär jag hastigt på mig och ser till att J har kläder på sig. Killarna kommer och ger det lilla smärtstillande dem får, men det hjälper inte. Så vi åker in till S:t Görans igen. Efter timmar å timmar av väntan utan smärtlindring såg jag fullkomligt i kors av trötthet och hungern hade gått över för kanske en vecka sen. Har inte ätit något på evigheter. Jag minns inte i detalj vad som hände här heller men jag vet att resultatet var att J hade fått en infektion i lungan och de ville sätta dränage igen. Men det vägrade J så han fick piller och dropp och blev inlagd igen. Så nu hade jag suttit på akuten tre gånger på en vecka. Jag hade inte ätit eller sovit på länge, jag hade inte förstått vad som hänt varken med J eller pappa. Jag var helt borta.

Av Åsa Wallenrud 29 sep 2006 10:11