Skarven mellan Gammalt och Nytt

I skarvar råder förvirring. Vi kan ana oss till en ny värld men vi kan inte riktigt förklara den. Vi ser fenomen dagligen och vi märker att saker och ting förändras men vi kan inte referera till det nya, eftersom det är just det, nytt.

När vi befinner oss mitt i en skarv ändras de flesta regler och detta innefattar även vårt sätt att kommunicera. Referenserna till orden som vi använder oss av förändras och vi känner oss vilsna och missförstådda. Det verkar nästan som om vi talar olika språk. Vi refererar ord och påståenden till något som har varit sant men som nödvändigtvis inte behöver vara sanning längre. När vi läser något bekräftar vi det som vi redan känner till sedan tidigare och missar det andra som vi inte kan referera till. Detta är en helt naturlig funktion och den är mycket effektiv under långa stabila perioder. Under långa stabila perioder är det optimalt att ha gemensamma spelregler och referensramar. Alla vet sin plats i samhället och alla får plats i samma samhälle.

När jag läste kommentarerna till min förra artikel "Den Nya Världen" slog det mig ännu en gång hur svårt det är att kommunicera i en skarv.

Någon verkade vara upprörd över att jag talade om prinsar.

Jag vill tillägga att jag tror på prinsar, jag älskar faktiskt prinsar och jag har till och med träffat några stycken i mitt liv. Men, poängen som jag ville göra är att jag förväntar mig inte längre att de ska rädda mig, vare sig från drakar, häxor, världen eller från mig själv.

Någon tycktes tro att jag anser att det som händer mig och min generation är unikt och att något liknande aldrig har inträffat tidigare. Någon annan var allmänt skeptisk. Han verkade redan ha bestämt sig för att ingenting som jag kan tänkas skriva här framöver kommer att imponera på honom.

Jag vill tillägga att jag anser mig leva i en unik värld och jag kan med säkerhet säga att det som händer mig och min generation aldrig någonsin har inträffat tidigare. Däremot är fenomenet i sig inte någon nyhet. All utveckling ter sig ganska likt. Ett stabilt läge följs av en revolution som i sin tur leder till en ny stabil period. Detta sker i små och stora sammanhang och det sker hela tiden.

Alltså, revolutioner eller skarvar mellan gammalt och nytt är inte någon ny företeelse. Men, jag vill påstå att skarven som vi just nu befinner oss i är en av de tydligaste och mest kraftfulla sedan vi lämnade jordbrukssamhället och trädde in i kunskapssamhället.

Lika besviken och skeptisk som bonden måste ha varit den dagen då hans son lämnade gården för att studera istället för att följa tidigare generationers fotspår, lika besvikna och skeptiska är antagligen dagens hårt arbetande föräldrar med eller utan akademikerutbildning då deras barn väljer bort "säkra" eller "riktiga" yrken för att bli pokerspelare, dokusåpakändisar, rockstjärnor eller konstnärer.

Kanske vet nutidens barn och unga att vi redan har vuxit ur kunskapssamhället. De kanske anar att utbildning inte är allt längre och att i Den Nya Världen är det viktigare att lita på sig själv och att följa sitt hjärta än att ha bra betyg. De kan antagligen inte formulera sig än men de har sannolikt en mycket tydligare bild av verkligheten än vad vi andra har som är begränsade av föråldrade normer och regelverk. Om reglerna håller på att ändras och om yrken och normer håller på att bytas ut mot nya då skulle det till och med kunna innebära att ju mer vi utbildar oss med gammal kunskap, ju mer begränsade blir vi och ju svårare blir det för oss att tänka i nya banor. I skarvar ändras polerna och det som var viktigt och värdefullt ena dagen blir värdelöst nästa dag och tvärt om. Det nya stödjer inte det gamla, det nya har kommit för att ersätta det gamla.

Nu vill ju inte alla unga vara med i Idol eller Big Brother och självklart är utbildning och kunskap fortfarande viktigt. Men det är viktigt på ett nytt sätt. Jag kommer att återkomma till detta längre fram men idag räcker det med att vi förstår att världen faktisk är ny och att detta faktum i sig är oerhört imponerande och intressant.

Idag när allting rör sig i en hastighet som aldrig tidigare är vi kanske till och med på väg in i flera nya samhällen samtidigt. Alla de tidigare samhällena lever dessutom fortfarande kvar i större eller mindre utsträckning. Vi går egentligen inte från ett samhälle till ett annat, vi lägger bara till fler på listan. Vi ökar alltså på antalet samhällen efterhand som vi växer ur dem eller inte får plats i dem längre. Vissa samhällen dominerar, vissa samhällen är geografiskt begränsade och vissa är direkt knutna till vår tankevärld.

Mitt intresse ligger i de nya samhällena, de som vi endast kan ana oss till än så länge. De som inte har fått sina namn än men som faktiskt redan är här. Vissa av oss vill gå över till det nya och andra vill stanna kvar i det gamla. De som vill stanna kvar i det gamla är de som har anpassat sig väl till mallen. De har kämpat hårt för att komma dit de är och de har inga avsikter att släppa taget om världen de bor i. De finner en trygghet i att de har förstått reglerna och de har lyckats passa in. De som vill gå över till det nya är de som inte passar in i mallen hur mycket de än försöker. De anar sig till att det finns något mer och de tänker inte offra sig själva genom att passa in i något som de redan har vuxit ur.

De som är välanpassade vill såklart försvara sina regler och normer och på så sätt behålla status quo. Det ligger ingen elakhet bakom detta, snarare en kollektiv lathet. Vi är utomordentligt duktiga på att anpassa oss och när vi väl lyckas passa in i en mall så blir ju varje förändring som sedan sker direkt obekväm. De som vill hitta det nya kommer att behöva ett enormt självförtroende. De kommer att bli motarbetade på vägen.

Men, precis som alla tidigare samhällen har formats av vår utveckling kommer det att komma en dag då de som inte passar in i det gamla är fler än de som gör det. Detta fenomen har alltid funnits och det kommer antagligen att fortgå i all framtid. När detta sker ändras normerna av sig själv och då är det inte längre så mycket att bråka om.

Under tiden kan vi ägna oss åt att omvärdera våra invanda tankemönster. Allt blir lättare då vi slutar upp med att motarbeta en naturlig utveckling. När vi inser att anledningen till att vissa av oss inte känner oss hemma i vår egen värld endast handlar om att reglerna som vi spelar efter är omoderna då kommer vi också att förstå att det inte är något fel på oss. Det som händer är inte heller någons fel, vi bara tänker fel. Ingen kan spela schack utrustad med ett fia-med-knuff bräde.

Av Jenni Berndtson 11 jul 2006 15:31