Arbetslös, så löd domen!

Arbetslös, så löd domen!



Skrivbordet är tomt.
Där en gång kalkyler beräknades och rapporter skrevs, med både sorg och glädje, finns nu bara ett döende eko kvar. Jag ser mig omkring i rummet med dess skrikiga, gröna tapet. Detta har varit min arbetsplats i arton år. Arton av mina bästa år.

- Borde jag gått tidigare? Kanske den gången, när jag blev uppringd av en "headhunter" och erbjöds ett chefsjobb i Stenungssund?

Väggarna ger inget svar, utan absorberar bara frågan som en spekulation. De två besöksstolarna är tomma. Det runda bordet i hörnan, med sina fyra stolar, ropar förgäves efter besökare.
Rösterna har tystnat. Det som en gång var som en motorväg i rusningstid har nu förvandlats till en stilla, igenvuxen kostig. Jag sveper med min blick ut genom ett skitigt fönster och ser den slutstation, där restprodukterna hamnar.

Stegen upp till andra våningen är döda. Heldöda. Fikarummet är öde och skratten bortresta på enkelbiljett.
Bordet gapar tomt. Endast den vita kakpåsen ligger kvar. Förvirrad, med frågande blick. Dess innehåll är en flätbit vars omvandling till skorpa snart är fullbordad. Flätbit - skorpa, en beskrivning av livets väg?

Bordets dagliga gäster är borta. Glömda. Så mycket kunskap och erfarenhet de ägde. Det var fina människor som alltid gav sitt yttersta. Dag som kväll som natt.
Det spelade ingen roll. När problem uppstod fanns de alltid på plats. Ingen behövde kalla ut dem. De visste hela tiden vad som förväntades och det hördes aldrig, aldrig en klagosång.
På morgonen vid sjutiden samlades vi alla åter runt bordet. Kaffet var nybryggt och nattens elände var glömt. En ny dag vaknade, och alla var redo att åter gripa sig an kvickroten utan bekämpningsmedel


Så olika de var.
Där fanns den trygge göteborgaren som aldrig sviktade. Jobbet som processingenjör var hans liv. Till honom gick vi när problem uppstod. Hans erfarenhet och kemikunskaper gav oss alla en trygghet. Han kämpade inte efter fina placeringar och status. För honom räckte det att göra ett bra jobb och vara en del av gänget. Hans värld upptogs av jobbet, blommorna, skogen med dess svampar, de ibland oläsliga anteckningarna om födda och döda under århundraden tillbaks.
Ofta sågs han på biblioteket. Han läste mycket och blev en bildad man. Sin ingenjörsexamen tog han på Hermods. Han var inget modelejon och han sökte ingen kvinnas sällskap.

Så kommer Hasse fram till kaffebordet, som alltid med ett stort leende i ansiktet. Det var sällan jag såg honom sur eller ledsen. Hans kala huvud lyser av svett. Håret har för längesen försvunnit.
Han sätter sig. Skämtar. Är ettrig. Men ack så trivsam. Med honom vid kaffebordet blev det aldrig en död stund. Han var vår clown. Då tröttheten kom smygande och när allt såg mörkt ut var det gott att ha en som fick oss alla att glömma den bistra verkligheten, om än för bara en kort stund. Nog var vi i många som tänkte: "Var får han allt ifrån?"

När jag träffar honom på stan ska jag ställa en fråga till honom. Inte bara första gången vi ses, utan även senare.
Frågan ska lyda:
- Hur gick det till när du anställde målaren från Tofta, och vad hände sen med vår skumdämpare i reaktorn Tristan?
Hasse kommer att titta på mig - le och skratta. Sen kommer, helt säkert, motfrågan:
- Vem var det som anställde "Olle", och Hasse och jag kommer att le mot solen - skratta åt våra misstag som troligen bara vi två tycker är roliga att minnas. Ingen av oss vill tappa barnasinnet. Den dagen barnet i oss dör - dör allt…

Mina ögon gråter.
Min portfölj står färdigpackad på skrivbordet. Mina lådor är tomma. Jag har gjort mitt. Min chef lyser med sin frånvaro. Nog kunde han tagit sig tid och kommit ut och sagt: - Tack för denna tiden och lycka till.
En mening hade räckt för de arton åren. Jag behövde ingen avskedspresent från honom. Hemma hade jag tillräckligt med prylar.
Så vänder jag mig om och tänker inte mer på detta, utan stänger min dörr och minns alla mina fina vänner, där skratten och glädjen aldrig var långt borta.

Av Kjell Ekborg 11 jul 2006 20:22