Bojkotta bojkotter!

Säger man att bojkotter är meningslösa kommer alltid någon bojkottskramare dragande med exemplet Sydafrika. Hade inte FN infört sanktioner mot Sydafrika 1987-1993 hade aparthait överlevt längre, eller tom fortfarande gällt, brukar det heta. Det är en uppfattning som mer styrs av känslor än av fakta. Systemet var genomruttet och föll ihop inifrån. Inte minst till följd av en folkresning och militära motgångar. Skall man säga något positivt om bojkotten mot Sydafrika så motverkade den sannolikt inte sitt eget syfte - vilket är mer ovanligt.

När det gäller Afrika är Rhodesia - det som nu heter Zimbabwe - ett exempel på en handelsbojkott som snarare stärkte än försvagade landet. De FN-sanktioner som inleddes 1966 kan knappast sägas ha bidragit till den vita regimens fall 13 år senare. Men landets svaga, utlandsberoende ekonomi blomstrade i skydd av blockadmurarna, och när Zimbabwe 1980 utropades var landet en ekonomisk stormakt i södra Afrika. Som i Sydafrikas fall berodde den vita regimen fall på andra orsaker än om världens handelsbojkott.

Från 30-talet och framåt är svårt att hitta framgångsrika bojkotter, om man med framgångsrika menar sådana som uppfyllt syftet. Däremot är det lätt att hitta floppar.
Allt från Spanska inbördeskrigets dagar till det dagsaktuella.

USA: s bojkott av Kuba intar dock en särställning i kontraproduktivt tänkande. Att med öppna ögon driva ett grannland i händerna på fienden Sovjet var nästan ofattbart korkat. Det slås bara av att man fortfarande - trots Sovjets fall - upprätthåller bojkotten. Till råga på allt sitter måltavlan för bojkotten - herr Castro - lika säkert vid makten som på 60-talet. Med bara ett uns smidigare politik hade denne diktator varit ett minne blott. Det hedrar inte precis EU att man till viss del är med i denna dans.

Går vi framåt i tiden var den handelsbojkott mot Irak som infördes efter invasionen i Kuwait i augusti 1990 ett rejält skott i foten på alla utom Saddam Hussein och hans anhang som tjänade grova pengar på smuggling. Hela det "mat/medicin-mot-olja-programmet" som senare följde 1996-2003 slutade också i en präktig mutskandal inom FN och vars efterbörd man fortfarande lider av. Det man uppnådde var att Hussein, ett antal smugglare och korrupta FN-byråkrater blev förmögna samtidigt som sanktionerna förorsakade ett omfattade lidande hos det Irakiska folket.

FN: s handelsbojkott mot Jugoslavien blev för Milosevics del lyckosam historia. Avsikten var att tvinga Jugoslavien på knä och få folket att göra sig av med sin ledare. Resultatet blev att landet svetsades samman bakom Milosevic. Smugglare - inte minst inom Milosevic egen klick - gjorde stora pengar och konkurrenskraftiga exportföretag slogs ut och gamla statliga fabriker kunde leva vidare i skydd av isoleringen. Dessutom drabbades grannländerna Bulgarien och Rumänien svårt av exportförluster.

En närmast tragikomisk politisk bojkott genomförde EU år 2000. EU upptäckte till sin fasa att Österrikes högerpopulistiska så kallade Frihetsparti under ledning av Jörg Haider tog plats i landets regering. Högstämda uttalande gjordes, inte minst av Sverige, som senare snöpligen fick återtas efter att EU - trots att inget hänt - beslöt att Österrike nog innerst inne ändå bättrat sig och sanktionerna kunde upphöra. Vinnaren hette Jörg Haider.

Ost och vinbojkotten mot Frankrike 1995 till följd av kärnvapenproven i Stilla Havet fick på sin tid stor uppmärksamhet. Margot Wallström, som då var kulturminister, flaxade runt som en skadeskjuten kråka bland öarna i Stilla Havet för att protestera. Fransmännen var måttligt imponerade och fortsatte sina prov. Däremot blev konsekvenserna för Franska Ostimporten i Göteborg betydande. Bolaget gick i konkurs. Och det kanske inte var avsikten.

Sportevenemang är alltid populära i bojkottsammanhang. Man minns USA: s bojkott av OS i Moskva 1980 och östblockets motsvarande hämnd i Los Angeles 1984 samt Jugoslaviens uteslutning och hemskickande från Fotbolls-EM i Sverige 1992. JämO: s förslag om bojkott av Fotbolls-VM i år faller väl in i den bilden. Inför OS i Beijing 2008 kommer naturligtvis också bojkottskrav att ställas från diverse grupper.

Trots historiskt dystra fakta hålls tron på bojkotten levande av allt från påtryckargrupper till regeringar av skilda kulörer jämte FN. Ofta är dock bojkotter inrikespolitiskt motiverade, för att partier eller regeringar på ett billigt sätt skall visa handlingskraft och knipa politiska poäng, utan att för den skull skada det egna landet på något sätt.

Det kan också vara ett sätt att uppmärksamma ett problem - eller få strålkastarljuset riktat mot sig själv - trots att man på förhand vet att en bojkott är helt omöjlig att genomföra. JämO: s utspel om bojkott av Fotbolls-VM faller inom denna grupp. Men oftare är nog ändå att kraven på bojkott är ärliga i den meningen att man tror att åtgärden verkligen kan påverka.

För närvarande har vi en pågående bojkott av Hamas. Den följer inte oväntat samma liturgi som tidigare misslyckade sanktioner. Befolkningen i Palestina, har i vad man förstår, hyggligt demokratiska val, varit ofina nog att välja en terrororganisation att bilda regering. Det ger Hamas en folkrättslig legitimitet som är svår att prata bort, helt oavsett vad Hamas tidigare har gjort. Ekonomiska sanktioner skall tvinga Hamas erkänna Israel och ta avstå från terror.

Men redan efter några månader har USA och EU förstått, att när allt kommer omkring, var det inte en så smart idé, det där med ekonomiska sanktioner. Nu är man istället i full färd med att diskutera sätt att kringgå sina egna sanktioner på olika sätt. Reträtten är minst sagt oordnad och man talar nu tom om en "prövotid" under vilken man skall fortsätta ge ekonomisk hjälp.

De ekonomiska sanktionerna har således visat sig vara ett totalt fiasko. Det enda man uppnått är att Hamas stärkts av cirkusen. Risken är dessutom att inte bara Hamas, utan alla palestinier, drivs ännu mer i händerna på nästa internationella bojkottskandidat: Iran.

Ekonomiska bidrag till palestinierna bör förvisso upphöra. Men det skall ske i ordnade former och inte till följd av att man valt "fel" regim.

Men om nu bojkotter i realiteten är verkningslösa, vad skall man då göra, bortsett från demonstrationer och diplomatiska protester? Omfamna terroristregimer som Hamas, tänkbara kärnvapenländer som Iran, eller andra skurkstater och diktaturer, genom att försöka tala dessa tillrätta? Många anser nog det. Den holländska parlamentarikern Ayaan Hirsi Ali skriver helt korrekt.

"Det finns en pacifistisk ideologi om att våld aldrig får användas under några som helst omständigheter, utan vi skall prata och prata och prata. Även när motståndaren säger "Jag vill inte prata med Dig, jag vill förgöra Dig", blir reaktionen "Snälla, låt oss prata om detta att Du vill förgöra mig"

Hade Hitler och Mussolini under tidig 30-tal mötts av militärt våld och inte med undfallenhet och prat från demokratiernas sida är det inte osannlikt att miljoner människors liv räddats. Det gäller även andra diktaturer där demokratier genomfört kontraproduktiva bojkotter istället för att åtminstone hota om våld. Därför bör våld eller hot om våld, som en sista utväg, aldrig uteslutas av demokratiska stater när det gäller bekämpandet av diktaturer.

Men innan våld kommer på fråga är kanske Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning, som är kritisk till generella bojkotter, på rätt väg när han talar om "Riktade sanktioner". Med det menar han exempelvis att namngivna personer inom en avskydd regim beläggs med inreseförbud och/eller får sina bankkonton frysta. På så sätt kan man visa folket i landet att omvärlden ogillar deras ledare och inte dem, säger Peter Wallensteen.

Självklart finns det inga lätta vägar att komma till rätta med diktaturer och andra icke önskvärda regimer. Men de som tagit makten med våld och förtrycker sitt folk, samtidigt som man är ett hot mot världsfreden, är ändå på något sätt enklare att tackla, än de länders folk, som i fria demokratiska valt vad vi tycker vara "fel" regim. Hamas är ett exempel på hur svårt det sistnämnda är.

Av Lars Nilsson 10 maj 2006 13:30