När hjärtat blir varmt - skratta, gråta el kräkas

Film: När hjärtat blir varmt
Regi: Brad Mirman
Manus: Brad Mirman
Medverkande:
Harvey Keitel
Joshua Jackson
Claire Forlani
John Rhys-Davies
Originaltitel:
The Shadow Dancer
Betyg:G

Den unge bokförläggaren Jeremy Taylor Joshua Jackson får ett uppdrag han inte kan motstå: För förlagets räkning ska han försöka få den legendariske författaren Weldon Parish, Harvey Keitel som inte har skrivit en rad på tjugo år, att producera en roman för förlaget. Skeptisk men ändå entusiastisk Weldon Parish verk har inspirerat honom att börja skriva åker han till en liten by Toscana där Weldon bor med sin vingård, sina hästar och sina tre vackra döttrar. Problemet är att Weldon anser förläggare icke fullvärdiga medlemmar av den mänskliga rasen och är fast besluten att aldrig mer skriva en rad. En vänskap inleds och Weldon introducerar Jeremy till ett liv som innefattar supande, skojfriska upptåg och filosofiska diskussioner om författarskap och kvinnor. Filmen är helt enkelt en burlesk, varm kärleksskröna som får besökaren att gråta, skratta eller kräkas lite, beroende på vilken smak man har. Den här filmen kommer förmodligen att beskrivas "som en hyllning till livet".

Filmen har en hel del poänger. Jag drog på munnen några gånger, främst när Jeremy blir ofrivillgit medbrottsling i en kostöld. Toscana är också oerhört vackert, och många besökare tycker säkert att det är trevligt med den lantliga idyllen med sina excentriker, från prästen som inte kan låta bli nattvardsvinet till den sluge värdshusvärden. Joshua Jackson är en bra skådespelare, och väldigt sexig i sina fladdrande linnekläder. Och visst är upplägget roligt. Filmens problem är rollfiguren Waldon Parish. Harvey Ketiel struttar omkring som någon slags förbaskad Hemingway. Att han är en riktig karlakarl visas dessutom på ett ganska äckligt sätt. Har vi inte kommit ifrån bilden av författare som macho/plågad konstnär? Nej, tydligen inte.

Alla vet att ibland har en författare inte mer att säga, även om förlagen pushar på och vill att stora namn ska fortsätta att skriva. Det är inget ont i det, förlagsvärlden är en business precis som allt annat, men Jeremy och filmen vill inte främst få Weldon att skriva för att det är bra för hans förlag och karriär, utan för att Weldon är FÖRFATTARE. Suck. Av Parish och Jeremys skrivsätt får vi inte veta mycket, utom att Weldon och Jeremy tävlar om att ge kassa beskrivningar av kvinnorna och solnedgången. Ibland blir Keitel så rörd att han nästan gråter.

Se den här filmen om ni vill drömma er bort till Toscana några timmar. Fotot är mycket vackert, och jag måste undra om inte allt skulle gjort sig bättre som ett resereportage, med Joshua Jackson som värd.

Av Eleni Schmidt 23 mar 2006 22:59