Att bli betraktad som en idiot

Vid det första besöket på MVC blev jag inte min sambo, han ignorerades varskodd om att jag numera inte får inta viss mat och inte någon alkohol. Inte ens en lättöl får jag dricka, för man vet aldrig vad det kan få för konsekvenser för barnet när det når skolåldern.

I de allmänna rekommendationerna från Livsmedelsverket står det bland annat att den farliga bakterien Listeria kan "påverka mitt barn". Därför får jag inte äta vissa ostar. Stora mängder A-vitamin kan "vara farligt för barnet". Därför ska jag inte äta lever. "En del fisk kan innehålla skadliga miljögifter som kvicksilver och organiska miljöföroreningar, till exempel DDT, PCB och dioxiner." Jag ska därför inte äta abborre, gädda, gös, lake, ål och stor hälleflundra och lever från torsk och lake.

Men vad är det för risker som jag utsätter mitt ofödda barn för om jag äter en leverkorv? Jag söker information, jag frågar min barnmorska, men ingen vet. Om jag hade korrekt information om exakt vilka konsekvenser som det kan få genom att äta A-vitamin, DDT, PCB och dioxiner skulle jag själv kunna fatta ett aktivt beslut om att inta detta eller inte.

Framför att skulle jag slippa känna skuld. Jag har nämligen ätit gös flera gånger under min graviditet, ovetandes om att jag inte får inta denna fisk. I julas åt jag hembakad leverpastej, utan en tanke på att den kan innehålla för mycket A-vitamin. Jag drack en flaska vin veckan innan den uteblivna mensen, utan en aning om att jag var gravid.

Men fullt medvetet har jag trotsat barnmorskans råd och sippat på en lättöl på krogen, övertygad om att den njutning jag och därmed barnet känner överskuggar all annan risk. Jag har fortsatt knapra mina vitaminer och mineraler från Hälsokosten, trots att Livsmedelsverket säger att det är osäkert "hur dessa preparat påverkar fostret."

Om barnet föds med ett handikapp, är det då mitt fel - för att jag har ätit fel fisk vid fyra tillfällen under min graviditet? Om hon inte lär sig multiplikationstabellen snabbt nog - är det på grund av de enstaka lättöl jag har druckit?

Det är ett väldigt effektivt sätt att skuldbelasta den gravida kvinnan genom att endast ge henne tillgång till hälften av informationen. Jag är ett barnafödande objekt som förväntas lyda order, inte kunna ta in informationen själv, avgöra hur pass relevant den är, och sedan göra ett aktivt beslut baserat på de vetenskapliga fakta jag har fått till hands.

Likaså finner jag en märklig attityd inom arbetslivet. Min arbetsgivare förväntade sig att jag skulle jobba fullt fram till förlossningen. Trots yrsel, foglossning och smärtsamma sammandragningar. Ingen gjorde något för att avlasta mig från min höga arbetsbelastning. Däremot kommenterade de vad jag åt till lunch.

Även i samhällets ögon har jag blivit ett objekt. Väldigt många personer, både bekanta och obekanta, tar på min mage som om det vore en officiell egendom. De kommentarer vad jag äter "ska du verkligen äta lax?", vad jag dricker "jaså, vin?", vad jag har på mig "bebisen mår bäst om du har färgglada, löst sittande kläder", hur mycket jag tränar och jobbar. Men inte en enda människa rest sig upp på tunnelbanan när jag kommit invaggandes med min stora mage och underlivet skriker at smärta på grund av foglossning. Inte någon har erbjudit mig sin plats i toakön. "Alla" verkar veta hur en gravid kvinna bör leva sitt liv och värjer sig inte för att kommentera detta, men ingen vill ta några aktiva konsekvenser över någon annans graviditet som innebär någon som helst uppoffring för egen del.

Frågan är vad som är värst: Det som verkar vara en helt normal och accepterad attityd: ta på min stora, gravid mage och kommentera allt jag gör, men inte resa sig på bussen eller avlasta min arbetsbörda. Allt detta "normala och accepterade" ger mig obehagskänslor, oro och sammandragningar.

Eller de starka skuldkänslor som samhället ger en för att jag ätit gös och druckit lättöl, trots att både gösen och lättölen både gav mig och min ofödda bebis en enorm njutning och endorfinkick. Något som förmodligen är mycket bättre för både barnet och mig än obehaget jag vi känner över de okända händer som kladdar på min mage.

Av Jenny Hedberg 17 mar 2006 12:36