Ljummen consommé

"Om man ser på det så här," sa du samtidigt som du snabbt plockade en oliv från min tallrik med fingrarna, "vi behöver ju inte bry oss om bordskick", och du log skälmskt när du stoppade den i munnen. Jag kände för att svara med något spydigt, men hindrade mig och stirrade istället bara på salladen som nu saknade en oliv.
"Men förlåt då", sa du harmset.

Jag hade förgäves ringt runt till vänner. Frågat om de visste några bra restauranger; något fint, smakfullt, avskilt. Inte bara tända ljus på en duk och en meny där italienska och franska trängdes i samma mening, utan något genomtänkt. Mat som var lika snygg som den var god, kockar som hade vunnit priser i New York och en lokal som var ritad och inredd av någon som även ställde ut modern konst någonstans. Jag skulle få större lön än på länge och du skulle snart åka, längre bort än någonsin skulle du åka den här gången, och länge. I hela fyra månader skulle du vara borta, i en obehaglig del av världen som jag inte visste något om. Jag ville äta på ett ställe där man fick åtminstone fyra olika sorters bestick.

Så kom det sig att jag började läsa restaurangguiden i DN, en sida som jag tidigare knappt varit medveten om. Här frodades matfantasier som mina, och ingenstans hade jag tidigare sett en biff beskrivas så sinnligt som där. Särskilt fastnade jag för en recension som fått titeln Klimax, där ett matparadis värdig en sann konnässör målades upp. Ett ställe där rätterna rimligen borde kosta mer än vad jag spenderade på mat på en hel vecka. Så slutligen tog jag mod till mig och ringde och bokade bord. Jag fattade mig så kort som möjligt. Bord för två, klockan sju. Inget märkvärdigt med det. Sedan blev jag sittandes ett bra tag på vår köksstol, stirrandes på lappen med telefonnumret. Jag kände mig märkligt utmattad, men ändå nöjd. Vi skulle gå på fin restaurang, vi skulle dricka årgångsvin. Samtidigt hade jag en känsla av att du, jag vet inte, skulle tycka att det var fånigt.

Vi hade pratat om att gå ut och äta, att vi borde göra något innan du åkte. Det var bara det att du verkade oengagerad, du bara log vagt och skämtade bort det. Egentligen var det väl inte så konstigt, du hade annat att tänka på. Förberedelser; kartor, guideböcker, vaccin och visum. Under de där novemberveckorna hade jag ibland känslan av att du redan hade rest. När du lät bli att fylla i samtalet och din blick plötsligt var någon annanstans. Du och din stora resa; ditt Asien, ditt Kina. Jag kunde se det framför mig, hur du stannar upp för att vila fötterna och justera remmarna på din ryggsäck. Hur du lyfter blicken och ser dig om, ser hur himlen sträcker sig ljus och molnfri över dig, och du tar fram kameran men tar aldrig någon bild, bara känner tyngden av den i handen.

Dagen innan det bokade restaurangbesöket, tre dagar innan du skulle ta Expressen 06:15 till Arlanda, antydde jag än en gång att jag hade något planerat. Då såg du på mig, vaket och lurigt.
"Vet du vad jag skulle vilja ha? Jag skulle vilja ha pizza. En Bastilja från Tjyven."

Jag var inte förvånad. Jag visste hur barnsligt förtjust du var i Tjyvens pizzor. Jag också, för den delen. När vi just hade träffats, när vi inte visste var vi hade varandra, var pizzerian med det märkliga namnet vårt ständiga bakisställe. Där hamnade vi nästan varje helg, med kompisar eller bara vi två. Sedan hade det blivit alltmer sällan vi åt där, men det var något speciellt med Tjyvens pizzor.
"Det är brödet", sa du en gång "det är varken så där tunt och hårt eller tjockt och flottigt, det är perfekt."
Kanske det, men det krävdes ändå en ansträngning för att låta bli att svara med något syrligt. Kanske skulle du glömma.
Det gjorde du inte.
"Efter förspelet trappar serveringen upp med en magnifik rätt, röd som blod och svart som ebenholtz", läste du högt ur restaurangrecensionen jag visade dig. "Med lite misokräm gifter sig råbiffen och kaviaren med de små bitarna ostron. Får man skriva så?" skrattade du. "Det är ju porr."
Du fortsatte läsa med tillgjort sensuell röst.
"Övertygade om att vi nått klimax tas vi på sängen när servitören synkat lyfter på locken ser ut som vita porslinsbröst till nästa rätt: voila - kanin!"
"Äh, jag tänkte att vi kunde lyxa till det för en gångs skull. Vi kommer ju inte att ses på jag vet inte hur länge."
"Fyra månader och tre dagar."
"Just det."
"Men det är ju jag som ska äta - hund! Med pinnar, i 125 dagar. Wok och nudlar som den fattiga student jag är. Tycker du inte att jag borde få välja?"
"Pizza!?"
"Tjyv-pizza." Du ögnade snabbt igenom recensionen och högg en mening.
"I en kopp bredvid serveras en ljummen consommé med fyllig tryffelsmak som skapar lyckliga små svallvågor i hela kroppen.
"Lyckliga svallvågor!", Skrattade du. "Vet du ens vad en consommé är för något?"
"Men lägg av."
"Vad tror du att jag kommer att sakna när jag är i Asien, förutom dig så klart? Tror du att jag kommer att sakna consommé? Jag kommer att sakna vardagen, och det är inte consommé utan pizza. Jag kommer ju att drömma om Tjyv-pizza."

En gång pratade vi om att man kunde utläsa en persons karaktär ur dennes val av favorit pizza. "Show me your pizza and I’ll tell you who you are. Du beställer alltid en Bastilja, vilket är en pizza med jordnötter och soltorkade tomater, som mig veterligen bara finnas att köpa på Tjyven. Vi pratade aldrig om den, men jag tror att den säger mer om dig än vad jag kan i ord. Vem äter jordnötter och soltorkade tomater på samma pizza? Jag kommer aldrig att kunna formulera det ordentligt. Jag har försökt, men gett upp.

"Du vet att jag kommer att sakna dig, eller hur?", sa du plötsligt och såg rakt på mig, oavvänt. Tystnad följde. En minut som pressades ihop, drogs ut, och jag visste ju att det var så. Egentligen visste jag ju det, jag hade ju vetat det hela tiden. Eller?
"Och du kommer att vara försiktig?"
"Ja."
"Lova!"
"Jag lovar."

Jag tog en tugga till av min pizza, som så klart var fantastisk, oavsett om det var brödet eller inte. Kanske var det mozzarellan som gifte sig med oreganon, eller så var det något helt annat. Och nej, vi behövde inte bry oss om bordskick heller.

Av David Wålstedt 01 feb 2006 23:53