Tillväxt; pengar eller livslust? 1.

Med oförändrad infrastruktur och ökad penningmängd blir det däremot bara fåfänga försök att förhindra en minskande sysselsättning och en ökande miljöbelastning.
Citat, Bodil Jönsson, lth, certec: "...ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur och människoskapade produkter. Om artefaktuppsättningen ändras, ändras också relationer, upplevelser och välfärd!..."
"... Det är främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden..."

Politikerna, ekonomerna, massmedia m.fl. puschar ensidigt och envist för tillväxt av BNP och sysselsättningen. Att det istället behövs radikala förändringar av den sociotekniska systemstrukturen debatteras inte och hamnar därför inte på den politiska och massmediala dagordningen. Med fortsatt tillväxt av penningmängden, kommer sannolikt skatterna fortsätta att öka, det blir färre som arbetar, och priserna fortsätter att öka långsamt trots ökningen av produktiviteten. Även om det en vanlig vecka är över 2 miljoner i åldern 20 - 64 som går på olika bidrag, så diskuteras ändå inte behoven av några radikala strukturförändringar!

Dem som tjänar på penningtillväxten är i princip bara bankerna, statsmakten och dem som lånar till lönande investeringar. Praktiskt taget alla andra förlorar; även om många tror att de upplever det bästa möjliga scenariet, då den ökande produktiviteten ändå ökar lönerna något, samtidigt som penningökningen dämpar minskningen av sysselsättningen något lite!

Om däremot pennigmängden inte ökas i takt med ökningen av produktiviteten, så är det rimligt att priserna istället blir allt lägre och lägre. När de fysiska basbehoven tillgodoses till allt lägre och lägre utgifter, så ökar ju konsumenternas frihet att göra vad de vill med resten av inkomsterna. En allmän produktivitetsökning minskar dessutom kostnaderna för företagens investeringar genom att minskade lånebehov minskar ränteutgifterna. När kapitalbehovet för investeringarna blir mindre och mindre, så bör dessutom konkurrensen öka så att konsumenternas priser sjunker till ännu lägre nivåer. Fler och fler får då mer och mer pengar över för annat än de fysiska basbehoven och grundtryggheten.

För att konsumenternas kostnader för mat, bostäder och alla de andra basvarorna skall bli så låga som möjligt så måste alla berörda arbetsinsatser reduceras så långt som möjligt ökad produktivitet. Det gäller då alla momenten och procedurerna från "jord till bord", och för alla de materialdelsbaserade artefakterna som används, gäller det hela logistikprocessen från bearbetningen av råmaterial till monterbara delar, leveransen, användningscykeln, återvinningen och reproduktionen till nya råmaterial. I det långa loppet gäller att recirkulationen i ständiga kretslopp kvalitetssäkras för så många icke-förnybara råmaterial som möjligt.

Det rena jordbruksarbetet har i Sverige redan reducerats till mindre än 60 000 enheter, och detta har reducerat det manuella arbetsbehovet till att gälla någon procent av den arbetsföra befolkningen. Däremot kräver jordbruket, skogsbruket, fisket osv., byggnader, anläggningar, processmaskiner, fordon osv., och hela livsmedelsindustrin kräver dessutom omfattande process- och logistiksystem. Allt detta och mer därtill är materialdelsbaserade artefakter, dvs. i stort sett alla föremålen, maskinerna, fordonen, datorerna, byggnaderna, anläggningarna och de tekniska systemen är sammansatta av monter-, svets- och limbara materialdelar. Detsamma gäller naturligtvis alla de datorer, maskiner, processystem mm. som krävs för att tillverka de olika råmaterialen och bearbeta och ytbehandla dessa till monterbara materialdelar.

Vid praktiskt taget alla kommersiella, offentliga och privata verksamheter och aktiviteter, så används det alltså dagligen och stundligen mängder av materialdelsbaserade artefakter, komponenter och system. Det påstås att varje människa omges av mer än 20 000 föremål som man känner till och behärskar. Men man kan faktiskt inte använda mer än ett ytterst fåtal samtidigt. Det rationella och förnuftiga bör då vara att hyra eller leasa sakerna just när de används, så att de resten av produktens livscykel kan hyras och betalas av någon annan, istället för att bara kräva plats och bevakning i överfyllda förrådsutrymmen. Det är ganska lätt att tänka sig den enorma resurs-, energi- och arbetsbesparingen och reduceringen av miljöbelastningen, om varje föremål eller tekniskt system - som normalt används ganska sällan - användes 20 ggr så mycket av 20 olika enheter familjer, företag, olika tekniska enheter inom offentligsektorn osv., innan de blev föråldrade eller utslitna. Forts. följer...

Länk: certec.lth.se

Av Uno Hansson 17 jan 2006 17:43