Jag lever hellre med tre kvinnor

Jag har mött en och annan kvinna i mitt liv, blivit insvept i nankin och uppfödd på bröstmjölk och tango. Mor var den första. Sedan mötte jag dem nere i källaren bland uppbrutna skyddsrum, i skolans rökruta, på vernissager, rockkonserter, teatrar, caféer, promenadstråk, bibliotek, nudiststränder och inte minst i kön på Konsum. De öppnade och släppte in mig.

En kvinna klättrade upp för Olympos, ställde sig med armarna sträckta mot himlen och ropade kapitel ur Nikos Kazantzakis Spela för mig, Zorba. Orden föll över Aten, Patras och Heraklion, ut över vattnet och ner som varmt regn över Euboia. I ett tidigare liv hade hon rest med Christofer Columbus till Hispaniola. Hon begrät den spanska kolonisationens utrotande av tainoindianerna och hur svarta slavar fraktats till Haiti. Men hon var stolt också, för hon hade fått uppleva samizdat i Sovjetunionen. ”Jag smugglade Boris Pasternaks manuskript till Italien och räddade Doktor Zjivago undan kommunismen!”

En annan kvinna berättade om hur hon crawlade genom Svarta havet, klättrade över Kaukasus mäktiga skogsberg och kastade sig ner i Kaspiska havet för att svårt medtagen men barnsligt lycklig simma ryggsim i Volga, tänkandes på sin hemlige älskare; den franske konstnären Claude Monet.

Jean-Baptiste Lully komponerade operor till text av Molière. Det var på 1660-talet och en kvinna som jag mötte i Frankrike och som talade katalanska baklänges svor vid Bibeln att hon levt även då och fött Lully en bastard. Hon var en hund vid Adolf Hitlers fot och hörde hans tal om Lebensraum och den ariska rasens överlägsenhet. När han satte Weimarförfattningen ur spel och förbjöd alla partier utom det nazistiska hade hon velat bita honom i smalbenet, men fruktade för sitt liv och retirerade likt en ryggradslös byracka. Sedan vandrade hon mellan två liv på vägbron över Johorsundet från Singapore till fastlandet Malaysia. Hon lärde sig chöömij i Mongoliets huvudstad Ulan Bator och när jag bad henne berätta mer sa hon:

”Det är ett slags strupsång. Man sjunger högt och lågt samtidigt.”

Det lät vederhäftigt. Hela hon var vederhäftig så att det förslog, till och med som älskarinna vilket tråkade ut mig om jag ska vara helt ärlig. Jag reste vidare, till Calcutta, där jag lyssnade på ett föredrag som författarinnan Arundhati Roy höll om Narmadafloden. Under föredragets gång mötte jag en japanska. Vi strövade längs fattigdomens alléer och diskuterade shintoismen och konsten att servera sushi. Med buss tog vi oss till Bombay, Madras och New Dehli. När hon började rabbla folkslag från Nepal visste jag att jag måste gifta mig med henne.

Hemma i Sverige besökte vi biografer och såg filmer av Akira Kurosawa, Yasujiro Ozu och Kenji Mizoguchi så att hon skulle känna sig välkommen. Jag erkände för henne att tvåsamheten är en vacker dröm som ibland kan vara svår att överleva och då sa hon:

”Ho Chi Minh grundade Indokinas kommunistparti.”

Det var en obegriplig kommentar, men jag förstod att hon ville visa mig sin oro genom saklig, akademisk kunskap, så jag förklarade att allt förbjudet måste tillåtas:

”Vi skulle kunna leka att vi själva får bestämma över våra liv. Homosexuella gifter sig som de vill, månggifte är socialt accepterat precis som singelliv, partnerbyten och vanlig tvåbenthet, välj efter eget huvud, ingen kommer att fördöma dig, minst av allt du själv! Det är hög tid att lyfta. Vill du inte se vad som finns bortom skygglapparna, älskade nû?”

Men hon gav sig av till Vietnam för att översätta Bao Ninh, Duong Thu Huong och Pham Thi Hoai. Själv flydde jag landet illa kvickt, köpte mig en vingård någonstans i Toscana, levde gott på royaltys och avlade ett heligt löfte om celibat.

Av Stefan Whilde 10 dec 2005 10:06