Min självbiografi

Att skriva en självbiografi kan göras utav ett otal anledningar, för min del berodde det på att jag inte trodde att det skulle kunna hända mer omvälvande saker än det hade gjort, och att allt spännande i livet måste vara förbi då jag tyckte att allt som kunde hända en människa hade hänt just mig men det fanns en liten hake; jag var bara tretton år.

En nära anhörig hade dött och jag visste att han hade massor som han upplevt som försvann med honom. Jag tyckte att det var ett väldigt slöseri med erfarenhet när en människa som kunde ge svar på en hel del saker bara försvann, istället för att man skulle kunna lära sig ifrån hans misstag så var man tvungen att göra sina egna, i alla fall inom de områden han gjort misstag.

Han blev min fadersgestalt under en period, och han var en otroligt skicklig konstnär. Jag kunde inte förstå att någon som levde efter gamla strikta regler, och som en troende katolik med allt vad det innebär, i alla fall i mina ögon, var bromsad och stoppad från att kunna hoppa upp i luften och kunna ge ett glädjetjut. Det låter kanske enkelt men tro mig, det är inte alla förunnat.

Jag var så stolt över att känna denna människa, som på duk kunde få en att känna alla möjliga känslor, man kunde resa med hans tavlor till Långtbortistan utan att behöva resa sig ens ur stolen. Han använde färger som en mästerkock använder kryddor, ibland anade man dom bara så lite att man ville ha mer, men det minsta lilla mer och det hade varit för mycket. Det är att vara en sann konstnär.

När han målade ljöd det alltid underbar klassisk musik ur högtalarna, ibland flöjt som gjorde en lugn, och ibland kanonader som lyfte en upp så till den grad att man var beredd att gå ut i krig för rätt sak. Så fantastisk var musiken, i alla fall i samband med att se honom måla på så olika sätt till så olika musik. Fantastiskt.

Nu var han död. Han var helt enkelt borta. Vad var det livet hade gjort med honom så att han bara levde när han målade? För det var just det han gjorde eller inte gjorde; levde. Hans liv gick ut på att stiga upp tidigt, göra sin morgontoalett, komma välklädd till frukostbordet som om han var på väg till ett väldigt betydelsefullt arbete.

Sen gick han ut med hunden och "Mr Chips", som hunden hette, kom in med tidningen i munnen, lika viktig varje morgon. Man kunde till och med se hur stolt hunden var över att få göra denna viktiga uppgift. Sen satt dom i köket och dagen hade börjat. Morfar beställde sina varor, men en vara som han inte kunde få hemkörd var något som var så viktigt att han åkte taxi för att hämta - Port Salut. Det kunde inte vara vilken Port Salut som helst utan den skulle komma från Bengtssons Ost i Lund. Vad kilopriset i slutändan blev vågar man inte ens tänka på.

Mr Chips fick sina skorpor som han älskade och morfar sina goda smörgåsar och sen skrev han ner vilken sorts medicin han åt och exakt hurdags han åt den. Vad han åt till lunch och hurdags han gick och tog sin vila. Han såg på nyheterna, sedan satt han varje kväll vid köksbordet och drack te och rökte med huvudet vilande i ena handen som om han sett hela världens bekymmer men inte visste hur han skulle lösa dem och nu vägde de på hans axlar för evigt.

Det kändes som om han på något sätt hade en massa han skulle vilja skrika ut men inte vågade ens säga, som om något hade förtryckt honom så till den milda grad någon gång i livet att han bara trodde att man kunde uttrycka starka känslor genom sin målning annars skulle något hemskt hända.

Varje dag var likadan, exakt likadan, exakt exakt likadan.
Man kanske inte får lov att skriva så, men jag svär också ibland, och det får man inte heller, men just då är det kanske exakt rätt krydda för den rätten.

Hans tavlor lever vidare med oss barnbarn både i Nordamerika och i Europa, det finns en hel del tavlor runt omkring i Dominikanska Republiken där han gillade att måla och oändligt med porträtt som han var så fantastisk på, här i Skåne. Man råkar på dem då och då när man gör nya bekantskaper. Men det som inte lever vidare är hans story, just den story jag skulle velat ha, för att kunna förstå vem han var.

Av de saker som finns kvar har jag läst hur han kom till Sverige under kriget från Polen med sin fru och barn, blev tilldelad vissa klädesplagg, däribland en hatt. Det tyckte jag var lustigt men det var tydligen viktigt för en man att ha just en hatt på den tiden. Själv var han född av svenskättlingar i Tallinn, mötte sin fru under konststudier i Polen och de målade och njöt under den tid det gick tills kriget kom. Vad som hände med familjen under kriget har jag bara vissa skärvor av. Många släktingar dog och de flydde med en eka över havet, de som inte blev nedskjutna, för att sedan föra vidare släkten här.

Det enda han skrev ned var det jag berättade, hans vardag som den var. Kanske tyckte han att det var för hemskt att dela med sig av till eftervärlden. Kanske hade han gett upp på människan, det kändes så ibland, som om han inte tyckte det var lönt att förklara saker som i många fall kunde frambringa fler frågor, och frågor var inte bra, det kände man. Under de år jag kände honom såg jag honom le kanske fem gånger, men när han log, var det nästan som om man kunde se en liten pojke som var på väg fram, en liten pojke som aldrig fått komma fram tidigare, men så plötsligt, lika plötsligt som han uppenbarade sig, var han borta.

Allt detta var så självklart för mig, trots att det rörde sig om en period från att jag var 11 tills att jag var 13. Jag har alltid varit mottaglig för andras signaler, men för hans signaler var det nästan kusligt. Jag önskar att han hade skrivit en självbiografi så att jag kanske skulle kunna säga att jag kände honom, men det gjorde han inte. Jag bestämde mig däremot för att jag skulle göra det så fort jag ansåg att allt som kunde hända en människa hade hänt mig, och det var tydligen nu, när jag var 13 år gammal. Ja, boken började skrivas då, men avslutades först 27 år senare, vid 40 års ålder. Jag kan tyvärr inte ge ut den förrän jag anser att mina barn är stora nog att klara av att höra vad den innehåller, och det blir nog vid 18 års ålder eller något, men jag vet i alla fall att, om något skulle hända mig, då finns i alla fall mina svar på livet nedskrivna, och tro mig de är många.

Kram Angus

Av Angus Liddell 25 jul 2005 11:29