Tillfrisknad trots systemet

Så var det dags igen. Att behöva skämmas över sitt jobb. "Jaha, vad gör en socialsekreterare mot missbruk då?" Suck! Inte kan man säga att man fyller i papper mot missbruk heller.

Fast det borde man göra. Säga sanningen, alltså. Under mina år som socialsekreterare i en Stockholmsförort gick åtta tiondelar av jobbet på att, just det, vända papper.

Det var vanligt i våra enhetsmöten, när man talte nya ärenden, att konstatera att man inte hann ta emot någon ny nästa vecka. Eftersom man hade mycket pappersjobb kvar.

Byråkrati, det var minsann inget skolämne på Sopis. Ändå är det ett huvudämne i storstadens socialtjänst, där omsorgen om den enskilde missbrukaren scorar rekordlågt just nu. Socialsekreteraren har blivit en stressad kontorsråtta, en bättre utbildad sämre betald chefssekreterare med uppgift att "ha ordning på papprena" och "hålla budget".

Såhär mot slutet av en epok skulle jag bra gärna vilja veta när nerförsbacken började. När man först bortrationaliserade uppgiften att upphitta och motivera missbrukare. Jag måste ha missat ett möte där.

Jag kommer än idag ihåg var och varför jag läste för första gången Stockholms stad riktlinjer i missbruksarbete. De har inte förändrats nämnvärt under åren. Där står bl.a. att stadsdelarna i Stockholm har "ett ansvar" att ha uppsökande arbete mot missbruk. Ansvar my as: ett drygt årtionde efter det att man införde stadsdelarna är det knappt några av dem som ens tänkt tanken uppsökare.

I stället har man satsat på "effektivtet" á-la Stockholm. Man har gett chefssekreterare, kammarskrivare och dylik kontorspersonal utbrändhetssyndrom, förtidspension, eller sparken. Varpå man belagt socialchefer, inspektörer och socialsekreterare med uppdraget att själva leka skrivare i världens krångligaste lagstiftning. Utrustat dem med dumburkar från stenåldern samt det avskydda "Paraplyet", den användarfientliga databasen som alla socialsekreterare SKALL använda. Lagt till munkavlen och lagt ner facket lokalt. Och sen tryckt på Enter.

Ingen helhetssyn. Inget gräsrotsarbete. Bara lydnad.

I min förra arbetsplats hade både arbetsstyrka och budget halverats på mindre än 10 år. Man hade Stockholms mesta och tyngsta missbruk och pengar för bara ett LVM.

Ändå fick chefen order att inte nalla av drygt en halv mille av gruppens budget. Pengarna behövdes mer annorstädes underförstått: missbrukarna behövde dem inte.

Chefen valde att ha jobbet kvar.

Emellertid är socialsekreterarnas förnedring som yrkeskår bara toppen på isberget. Stadsdelarnas nerskärningar har rullat som en ångvält över de behövande. Miljarder i reda pengar har rippats ifrån missbruksgrupper, platserna på behandlingshem har mer än halverats på bara några få år. Samtidigt som gränserna försvunnit och knarket flödar: en kabbe kostar i dag hälften av vad det kostade för 10 år sen, inflationen inräknad.

Känner du nu en plötslig tvång att gå och rösta nästa val?

Du kan lugnt klicka vidare, det lönas ej.

Som invånare i Stockholm får du inte rösta på de lokalpolitiker som styr pengarna ute i stadsdelarna. De utses av sina partier, efter partienas valresultat över hela storstan. Inte kan man avkräva socialborgarrådet ansvar heller. Eller någon annan i Stadshuset, för den delen. För de skyller på stadsdelens politiker. Som har sin egen budget och sin egen socialtjänst, hehe.

Du förstår, partiena i Stadshuset har fixat sig ett fint litet perpetuum mobile. Stadsdelarna, ursprungligen ett forskarnas projekt i närdemokrati, lever idag kvar bara pga sin alibifunktion. Vilken, som sagt, drabbar främst stadsdelarnas invånare, i synnerhet de mest utslagna av dem.

Jag önskar att jag kunde avsluta med något hoppingivande. Men jag vill inte ljuga på min fritid.

Risken att någon på Stadshuset, borgarråd eller opposition skitdetsamma, frivilligt frånhänder sig ett så händigt instrument som stadsdelarna får betraktas som försumbar. Man bör heller inte frukta att stadsdelarnas direktörer och politiker avskaffar sig själva. För en narkoman som söker handfast hjälp är inte ens socialsekreteraren alltid en allierad: jag har kollegor som hellre skulle låta en heroinist dö av HIV än ge honom än ren spruta och riskera skicka fel ? signaler.

Situationen är lätt att sammanfatta. ECNN, Europeiska centret för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk, uppskattar att det finns mellan 0.8-1.3 milj injektionsmissbrukare i EU. Heroinmissbruket har dock bromsats i många länder och möjlighterna till behandling har ökat. De drogrelaterade dödsfallen har minskat i EU som helhet.

I Sverige däremot ökar missbruket och kurvan över drogsrelaterade dödsfall skjuter rakt uppåt. Antalet döda i droger har ökat sen mitten av 1990-talet. År 1995 dog 99 personer till följd av narkotikamissbruk, 2003 dog 425, 2004 dog 430. "Detta är facit av den förda narkotikapolitikens misslyckande", konstaterar bl.a. RFHL.

Som sagt, så skäms jag - men jag vill inte ljuga på fritiden. Är du narkoman och lägger av idag för att börja ett nytt liv, så får du ett förhandstips från mig. Räkna med att tillfriska inte tackvare, utan trots systemet.

Av Shqiptar Oseku 22 feb 2005 00:34