En mässa för alla

När den svenska kyrkan tappar medlemmar, kyrkbänkarna står tomma, Svenska kyrkan talar om att stänga kyrkor, sälja ut dem, köar besökare till Allhelgonakyrkan på söder för att övervara kvällsmässan, söndag efter söndag. Där finns vi alla, de förlorade fåren, de förlorade barnen, de återfunna och de som hittat tillbaks till livets ljus, eller som bara väljer att få någon timmes stillhet inför den kommande arbetsveckan. Vad skiljer Allhelgonakyrkan från de andra!

Får vi skratta i kyrkan? Får vi applådera? Får vi visa spontan glädje? Ja om vi får gråta och sörja borde vi rimligtvis också få visa känslor åt andra hållet. Jag har aldrig hört någon gråta i Allhelgonakyrkan, men jag har sett många sorgsna ögon, liksom jag sett hur det applåderas när en musiker just avslutat sin låt, eller hur prästen berättar en rolig historia som väcker skratt och ger avspändhet. Det är säkert, som Olof prästen säger, att långt ifrån alla besökare tror, men knappst någon lämnas oberörd. Och vi är framför allt välkomna.

Ingen uppoffring
Jag är uppvuxen med en sk barnatro, men valde av politiska skäl lämna kyrkan i tonåren, men det var inte detsamma som att inte ha tro. Det var helt enkelt det trånga livsrummet som kyrkan visade upp inför de behövande och svaga, bristen på förståelse för det om låg utanför teologins ramar. När vi adopterade vår dotter, önskade hennes barnhem att hon skulle fostras inom den katolska kyrkan. Något jag tyckte var skäligt eftersom de gav oss ett barn - så älskat så välsignat av barnhemmet att deras enda önskan var att hon skulle stanna inom den katolska kyrkan.

I samband med detta konverterade jag till Katolska kyrkan. För att kunna ge henne det de önskade samtidigt som mitt inflytande garanterade att det inte skapades fördomar. Det jag upptäckte var, att trots alla fördomar, problem, svårigheter, trångsyntheter, ändå fanns en öppenhet och att kyrkan framför allt fanns vart vi än reste i världen. Min dotter är vuxen och jag är inte sk aktiv utövare inom den katolska kyrkan. Men väl troende.

Med förlov sagt tycker jag att det vilar samma kamp, småsinthet och dogmatism inom den kyrkan som i den lutherska. Så när jag började besöka Allhelgonnakyrkans söndagskvällsmässor blev det något av en aha-upplevelse att en luthersk församling kan få såväl muslimer, judar, troende kristna och icke troende att samsas under samma tak, tätt sittande sida vid sida.


Även de tveksamma
Det värmde mitt hjärta att någon predikar att vi alla är välkomna även om vi inte omfattas av den kristna kyrkan, inte är heterosexuella, inte är drogfria, inte är syndfria. Det gavs tvärtom en känsla av just vi var välkomna precis som jesus manade till att syndare och icketroende hade samma tillgång till hans hjälp som de troende, ja än mer eftersom de var tveksamma.

När livet känns svårt är det inte lätt att hitta en väg ut. När samhället stänger sin service, pyskvården slänger ut behövande. Kyrkans portar är låsta. Jourhavande medmänniska och präst har skurits ner för att det saknas pengar, vad återstår när inte någon jordisk kraft finns?

Lite föraktfullt kan vi säga jaja prata om Gud ni... vad gör han för nytta. Eller som min dotter sa, varför svälter folk om det finns en gud?

Jag förklarade att Gud inte medverkade eftersom vi har fått frihet och hjärna att själva bestämma vårt liv på jorden. Lika lite som ministrar skall lägga sig i enskilda ärenden, myndigheter eftersom dessa fått direktiv att själva ta ansvar för sin verksamhet.

Det är knappast en gudlig gåva att vi har missbrukare, kriminella, skilsmässor, utsatta barn, svält, krig etc. men det är vi människor som skapar den formen av problem istället för att försöka skapa en positiv jämvikt i världen och vårt närsamhälle.

Lyssna på oss själva
Jag tycker om när det ges femton minuters meditation efter nattvarden i Allhelgonakyrkan. Tid för eftertanke, funderingar, böner och vädjan från det innersta om att det må gå väl för dem som vi älskar och har runt omkring oss.
Min dotter gick till sin första bikt som 11-åring. Efteråt sa hon att "hon kände en frihet" som hon inte märkt förrut. Märk väl jag tvingade henne aldrig, känslan var hennes. Jag tror att det är viktigt att vi känner innåt och lyssnar på vår egen röst. Att vi slutar andas så högt för att veta att vi själva finns någonstans.

Om kyrkan genom en generös präst och medarbetare kan skapa en känsla av frid och gemenskap, oberoende av vad du och jag tror, har kyrkan flera gånger nått sitt mål - nämligen att vi alla har rätt till den frid och kärlek som kyrkans budskap skall innebära. Därför blir jag extra glad åt judar och muslimer som lyssnar på samma präst som jag och som tar åt sig, inte den kristna bibeln, utan tolkningen av kärleksbuskapet som bärande över alla gränser.

Om vi kunde förmå oss till detta lite till oss envar, skulle vi kanske inte stoppa krigen i världen men vi skulle kunna bli mer motståndskraftiga och eniga. Vi skulle kunna bli överens om att våld inte löser konflikter. Att våld inte löser våra mellanhavanden, och grundat med social och politisk medvetenhet skulle vi kunna bli betydligt starkare som kollektiv.

Jag drömmer om den dag när vi kommer tillbaks för tiden då individualismen viker för kollektivet och behovet av egen ständigt förverkligande. När vi som människor blir tillräckligt starka för att sätta oss emot det som styr skutan åt fel håll.

Om vi sedan får hjälp genom kyrkan, i mitt fall Allhelgonakyrkan för att orka må vara min orsak. Men ni som inte varit där - ni kommer också att omfamnas av värme och veta att ni duger som ni är.

Av Anne Skåner 18 nov 2004 23:23