Jag vågar - vågar du?

Även om jag anstränger mig för att passa in i mängden för att bli mindre iakttagen är det något som alltid tyder på motsatsen. Om det gör något? Absolut inte! Oavsett vad, är det inget som bekymrar mig. Jag trivs med livet och gläds över att ha vuxit upp och fått ta del av olika kulturer. Det finns inget bättre, varför jag också anser att varje ny kontakt berikar mig med nya erfarenheter, och leder in mig på nya banor, där varje liten tingest visar sig ha en essentiell betydelse i mitt liv. Omgivningen formar mig, och det är jag som avgör hurdan min omgivning ska se ut.

Jag har tröttnat på samhällsproblem som enbart bidrar till större klyftor och som i slutändan alltid leder till missförstånd. Det finns inga regler eller handlingsplan som kan leda till bättre förståelse folk emellan, det finns bara Du och Jag. När vi båda har insett att det enda möjliga sättet för att vidga våra vyer är via kontakt och samtal, finner vi att problemen genom åren enbart har lyckats bli uppförstorade, trots samhällets åtgärdsförsök.

Invandrare, svensk, vadsomhelst! Hurdan känner du dig idag; iransk, svensk, asiatisk, försvenskad? Jag har faktiskt ingen aning hurdan jag känner mig, hellre ser jag mig själv som vemsomhelst som lever mitt liv som alla andra lever sina. Det är inget av intresse, vare sig för mig eller för någon annan. Är man säker på sig själv, finns det inget som hindrar en från att ta kontakt med andra. Jag besvarar gladeligen frågor om mitt ursprung, och min mixade kultur, så länge jag har koll på vem jag är. Nyfikenhet ska inte kvävas, det ska liknas en länk som öppnar nya vägar för bättre kunskap om andras liv.

Oavsett varifrån du kommer, är det ditt ansvar att våga öppna dig och visa upp dig för andra. Det är du själv som avgör hurdant ditt liv ska utvecklas. Ska du vara inåtvänd och vägra förstå varför det här med mångfald bara lyckats bli en vision att leva upp till, har du minsann ingen rätt att klaga. Det finns inget hokuspokus med mångfald, det är inget påtagligt. Det finns folk bosatta i Sverige som fortfarande klagar på det svenska folket de har tydligen inte insett att de själva numera är en i mängden
som ett asocialt folk. Det är naivt och ett mindre genomtänkt påstående som naturligtvis kommer från tomma intet. Det gör mig besviken, att folk inte tar tag i sina liv och beger sig ut i samhället för att utnyttja de stora
möjligheter till utveckling som vårt land faktiskt erbjuder. Naturligtvis tröttnar man på ett enformigt liv, men så länge den enskilde inte tar tag i sitt eget liv, finns det inte så mycket mer att skylla på.

Samtidigt möter man sådana som blir förskräckta så fort de kommer i kontakt med något de aldrig tidigare har hört talas om. Det tyder bara på hur nytt detta med mångfald faktiskt är. Det är dags att sluta upp med chockade
löjliga miner, som är en följd av okunskap om andras levnadsvanor. Finner man något vara intressant och annorlunda, men låter det ruttna, kan det minsann omvandlas till en rad olika fördomar.

För bara någon vecka sedan var jag, tillsammans med min pojkvän, inne i en gammal chokladbutik, som ägdes av två äldre damer. Efterhand insåg vi att dessa två, som även var systrar, hade en rad intressanta frågor att ställa. Vistelsen i affären blev från att bara köpa lite choklad, till en lång intressant diskussion om inte enbart våra liv, utan även om deras innehållsrika liv. Kunderna kom och gick, en efter en, medan vi valde att stanna kvar. Sådana stunder är obeskrivliga, de behöver upplevas. Att stå där och prata med två äldre damer, vars liv skiljer sig något så ofantligt från mina mor- eller farföräldrars, är glädjestunder som gör livet värt att leva. Jag trivs enormt när jag får ta del av andras liv, samtidigt som jag bjuder på mitt eget. Samtidigt inser jag hur sällan sådana situationer sker, och om detta möjligen inte är orsaken till den glasvägg som skiljer olika så kallade samhällsgrupper åt.

Det finns inga botemedel eller åtgärder, det gäller att använda det som mänskligheten har erbjudits: förnuftet. Det är ömsesidigt, klagomål och nyfikenhet som kvävs är bara ytterligare ett sätt att förvärra situationen. Beslutet ska tas på egen hand, det handlar om att våga mötas.
Enklare än så är det inte. Jag vågar -vågar du?

Av Haleh Nowroozi 04 sep 2004 17:04