Önskan om ett liv

Sjukt att det skulle behöva hända det som hände i lördags för att jag skulle inse vad jag gjort och hur illa det höll på att gå. Nu tar jag en dag i taget och avgiftar mig från allt, alkohol, amfetamin, kokain, rohypnol, hasch, osv osv som jag så glatt hällt i min kropp de senaste åren. Jag känner mig stoltare ju längre tiden går och jag klarar av att stå emot även fast jag lovat mig själv att få dricka imorgon... litegrand. Alkoholen har aldrig varit min största fiende, den har bara varit ett substitut för det som så länge styrt mitt liv, det som jag nu lägger ner för gott. Trött att slava under en drog som bryter ner mig och förvandlar mig till någonting kallt och elakt som ingen kan tycka om. Jag skulle sälja min morsa för den och jag går över lik för att få det som den ger mig.

Jag skiter i att folk får se, att folk får veta. Jag bryr mig inte längre. Ingenting kan göra mig mer skada än drogen redan gjort. Jag kan aldrig leva om jag inte blir kvitt suget, men jag kan inte leva heller som jag vill. Varför skulle just jag tillhöra den gruppen som började och inte kunde återgå till sitt normala liv med vetskapen om att det inte ger mig någonting. Så fort den fick en chans att komma in i mitt blod så tog den över mig. Den satte sig över mina känslor och den dödade det riktiga jaget långsamt. Den får mig nu att drömma om den och den får mig att vilja skita i allt igen för att åter förenas med den så fort som möjligt. Ingenting kan bli roligt utan den vännen, min bästa vän. Vännen jag aldrig vill vara utan, det vita pulvret som får mig att bli som Gollum, "my treasure...my treasure...".

Tro inte att ni förstår. Tro inte att ni vet... ni vet ingenting för ni har aldrig haft en vän som den som får er att må så oerhört bra och som får dig att glömma allt ont som någonsin hänt tills du funderar på att svika din vän. Då ger den dig oerhörda plågor och får dig att åter lova den evig trohet. Jag har aldrig förstått ett dugg. Jag har oftast varit en kropp för en annan form, en levande död som trott mig bestämma över mig själv, att jag var independent. Bullshit - jag är ingenting alls mer än någon annan. Jag är en marionett för drogen amfetamin!!

Själv hemma... har en ångest som överstiger det mesta på senaste tiden. Känner hur den kommer krypande från ryggslutet och vandrar uppåt och får mig att vilja gå in i mitt skafferi och ta fram min psykosmedicin som jag fått av min snälla exman... Vad har jag gjort för fel? Jag hade ju glömt det som hände. Jag har ju inte tänkt på det på länge. Jag har ju varit en duktig flicka som slutat knarka och lever monogamt i ett bra förhållande med en man som ger mig all stimulans jag behöver. Varför, varför ska det behövas så enormt lite från den man som styr över mig, han som styr över mitt liv och som kan, genom ett livstecken, få mig till en trasig liten docka som bara vill fly tills benen inte orkar längre och då kravla mig fram tills mina armar inte orkar för att sedan slita mitt hår och klösa ut mina ögon för att slippa känna förnedringen, ångesten och allt som bara kommer över mig då jag stänger ögonen och slutar låtsas att jag glömt det som skedde...

I filmen "The crow" vill Brandon Lee ge sin blivande frus mördare 30 timmar av den smärta hon fick utstå efter att ha blivit skändad och sönderslagen. Jag vill ge bort mitt år av smärta, svek och skam. Jag vill ge bort känslan av att knulla folk som en zombie, låtsas vara glad fast du bara vill fly, försöka vara stark fastän du är ett vrak, se dina barn i ögonen och förneka att du är en billig knarkarhora. Ge bort min blödande näsa och hatet som jag besitter...

Jag måste sluta låtsas att jag kan leva normalt. Allt har blivit bättre den senaste tiden vilket jag trodde berodde på Joakim men då jag ser tillbaka så berodde det bara på drogerna, att jag stängde av allt som rörde känslor och bara slapp ångesten... för en stund...

Nu är den tillbaka igen och jag tror knappast det hjälper med någon samtalsterapi en gång i veckan. Jag vet egentligen inte vad som hjälper, troligen ingenting om jag ska vara ärlig.

Jag vill se honom skändad, dödad, våldtagen... lycklig...
Jag vet inte - jag hatar honom, jag älskar honom, jag vill att han aldrig ska ha funnits, jag ångar den dagen då jag lät honom in i mitt liv, frivilligt eller ofrivilligt - jag vet inte... Im empty empty empty...Tiesto-Flesh

Jag kedjeröker nu. Jag vill försvinna, jag är ensam, jag vågar inte sova, jag vill bara gråta men kan inte. Jag hatar nu. Jag hatar Markus för hans nonchalans. Jag hatar Joel för hans öförmåga att hjälpa. Jag hatar de vänner som svek. Jag hatar Simon för att han sumpade sitt liv. Jag hatar Joakim som inte är här just nu. Jag hatar alla som inte vill se vad som blivit av mig... och mest av allt så hatar jag mig själv som inte har förmågan att bygga upp mig själv till det jag en gång var efter allt stöd jag fått... eller har jag det?

Jag vill ju inte börja gräva. Jag vill bara hata nu. Anfall är bästa försvar har jag alltid kört på óch det kan nog gälla just nu... Its closingtime... jag orkar inte nu. Jag tar det senare... som vanligt...

Fyra dagars glömska, fyra dagars glädje över det som styr mitt liv mer och mer. Är på väg ner igen och är så medveten om det. Skönt att inte bry sig att slippa tänka...

Arg på Joakim just nu av flera skäl, men mest arg på mig själv som gör mitt bästa för att blåsa mig själv. Micke på mitt jobb sa idag åt mig att jag som faktist ser bra ut och är fräsch, ser rent utsagt riktigt förjävlig ut, som ett jävla lik med tomma ögon och jag som trodde jag lyckats sminka mig vacker...

Så trött på det här nu. Vill leva på riktigt men det är inte så lätt då jag faller så lätt. Min ångest har börjat komma krypande igen, ju närmare min födelsedag jag kommer och jag har större behov av att dämpa den till varje pris då jag vill orka vara glad, men jag är inte glad nu, bara jävligt tom i huvudet, tom på känslor och tom på glädje, inte ens Joakim som tidigare kunnat göra mig glad lyckas längre. Jag blir bara grinig på honom då han tjatar om mitt leverne och gör samma jävla sak själv... fan fan fan...

Ska jag förstöra allt igen nu?

Av Sofie Floryd 25 aug 2004 11:51