Kärleken är blind

...riktigt ordentligt faktiskt. Nämen de två, tänker jag. Hur är det möjligt?

Det handlar inte om varken ålder, kön, längd eller hudfärg. Det är bara nånting annat, nått i luften som får mig att bli så fruktat nyfiken på hur dessa två möttes. Hur de samtidigt och kanske med våldsam kraft träffades av den berömde Amors pilar. Jag skulle så vansinnigt gärna vilja höra deras historia. När? Var? Hur? För det är verkligen härligt att se två förälskade personer. Det ger mig en sån energikick. Som det kan lysa om kärlek, visst är det fantastiskt?!

Fast det är klart, kärlek kan vara enerverande också. Och just den extremt jobbiga kärleken upplever jag och min familj faktiskt just nu. Ordentligt påfrestande skulle jag till och med vilja kalla den. Det gäller vår tre åriga Golden Retriver Otto. Den snällaste och goaste hund man kan tänka sig. Ni vet typen. Skulle inte göra en fluga förnär-varianten. Han har en lille bror, förstår ni. Ja inte en riktig lille bror, utan även den en hund av rasen Ungersk Vissla som har funnits hos oss i familjen i ett år nu. Hans namn är Dobby. Sen dag ett har de varit de bästa vänner med betoning på vänner och lekt, jagat och sovit ihop i etthundra procent brödraskap. En för alla, alla för en ni vet. I vått och torrt har de stått, sida vid sida och alltid uppfört sig som exemplariska syskon. Mina riktiga barn, de fyra huliganerna, har varit mäkta stolta över sina "småbröder" och alltid berätta för alla om sina stiliga hundar.

Det gör de inte längre, kan jag säga. Om vi hade haft ett gevär hemma är jag rädd för att vem som helst av barnen hade plockat fram det, och gjort sig olycklig på Otto med ett snabbt och välplacerat skott. Pang, tjong så var det roliga över. Det är nämligen så att Otto har blivit tänd på Dobby. Rätt upp och ner, utan omskrivning. Han har bestämt sig. Det är Dobby han ska ha, och ingen annan.

Det började för två veckor sen, med att jag hörde ett ganska så kraftigt flåsande bakom min rygg, när jag stod i köket och lagade korvstroganoff. Och eftersom jag uppnått den åldern när det inte alls är så vanligt att någon står bakom ens rygg och flåsar över en, anade jag oråd och vände mig om. Då såg jag honom. Otto. Det var något i hans ögon som var annorlunda, det såg jag direkt. Något jag aldrig sett hos honom förut. Framför honom stod, vår lille oskyldiga ettåring Dobby och fattade ingenting. Vad vill storebror? Men som jag sa tidigare, man har ju varit med ett tag, så jag förstod direkt vad han ville. Och det var inte att leka precis, och det var inte falukorven som hade trillat ner från diskbänken, om man säger så.

Men gud, tänkte jag. Vad är det han gör?! Och med sin lillebror till råga på allt! Naturligtvis gick jag fram till Otto den förskräcklige genast och puttade bort honom medan jag med det bestämdaste berättade för honom att så gör man verkligen inte. Fy på dig hund. Skäms! Men det gjorde han tydligen inte för fem minuter senare hittade jag honom igen tillsammans med brorsan, i en ställning som skulle göra även den proffesionella förundrad. Men hallå, vad är det som händer?! Hela dagen gick i samma tecken och när kvällen kom var jag helt färdig. Jag hade jagat Otto runt huset och skrikit, sparkat och fört allt oväsen jag bara kunde komma på men inget hade hjälpt. Det värsta var, och är fortfarande faktiskt, hans flåsande. Det låter som om han har sprungit det värsta maratonloppet och drägglet som rinner längs hans käkar droppar efter honom var han än går. Och det är inte allt som droppar, vill jag meddela.

Och stackars Dobby då. Vad tycker han? Ja, ung och dum som han är, förstår han nog fortfarande inte speciellt mycket av vad som händer. Han verkar tycka att det är rätt spännande faktiskt. Men han måste nog tycka att brorsan har blivit lite väl kärvänlig på sistone. Tänk att dag ut och dag in, ha en gammal flåsande gubbe i hälarna som bevakar minsta rörelse man gör och som tar chansen till lite älskog så fort det är tekniskt möjligt. Det kan inte vara lätt. Eller?…

Ja jag vet inte. Men nu har det gått fjorton dagar och tokiga håller vi i alla fall på att bli hela familjen. Barnen vill inte ta hem några kompisar längre man skäms ju ihjäl, mamma! och man vågar knappt inte tala i telefon. Man är ju rädd att de man pratar med ska tro att man är en sån där läskig stönare som ringer upp för att få lite närhet.

På nätterna står Otto och ylar i hallen, där vi varit tvungna att stänga in honom för att vi ska få någon ro och hade jag inte vetat att det inte kan vara fullmåne varje natt, hade jag trott det var stora stygga vargen som stod i tamburen. På andra sidan dörren ligger lille Dobby tryggt och sover sin skönhetssömn, medan resten av familjen har utrustat sig med öronproppar och dubbla täcken för att försöka stänga ute det rytmiska flåset från Otto.

Naturligtvis har jag rådfrågat vänner och veterinärer om detta fenomen, men alla säger bara lugnt att det går över. Det kan ta lite tid. Dobby håller på att bli könsmogen och doftar speciellt och det är det som Otto känner och tänder på. Tacka fan för det, tänker jag och går åter tillbaka till att fundera över om man får lov att stoppa upp hundar. Vi håller på att bygga ett nytt hus med en stor öppen spis, och vem har sagt att det inte kunde vara mysigt att ha en uppstoppad Golden Retriver liggande framme vid elden. Nått att lägga huvudet mot och vila lite på efter en lång dag på jobbet.

Garanterat flåsfritt.

Av Anna Bystedt 16 aug 2004 12:29