Bisexuella Brajande Beduiner del 3

Jävla skit, tänkte jag. Varför hade ingen tagit bort den jävla antennen? Två meter stoltserande på taket. Självklart skulle de tro att vi var terrorister. Självklart!

Vi fick åka i karavan till polisstationen. Väl där så hade ytterligare poliser slutit upp. Jag tappade räkningen. De började peka, gapa och gasta på arabiska. Flera pekade på antennen på taket och viftade hej vilt på händerna. Förvirringen var total!

- De vill vi ska ta bort antennen, säger Karin. Gloria ler krystat då hon redan insett stundens allvar.

Gloria slet raskt krystat leende av den från taket för att ge den till polisen. Stackars likbleka Karin på metadonet... och hade inte hon just pratat om ett nytt utploppande kinderägg?

Damerna fördes bort! Jag fick vakta bilen. Vad skulle jag göra? Tankarna svindlade? Fly? Stå kvar? Varför ska jag alltid hamna i sådana här situationer?! Var fanns MDMA:t? Hade hon verkligen inte slängt det? Vad fan?! Vad skulle jag ta mig till? Skulle jag leta upp det, för att sen slänga det själv? Jag kröp ihop i framsätet, låste alla dörrar och kände mig sjuk. Oh, gode Gud hjälp oss!

Det kurrade till i magen. Shit, jag kände igen ljudet. Nej! Inte den där Indien-diarrén igen!

Jag kände mig alldeles omtumlad. Tiden kröp fram, ovissheten var stor. Skulle de genomsöka bilen? Skulle de hitta det utbajsade Kinder-ägget? Fanns det fler att vänta? Nu hade det gått en timme. Skulle de låta damerna sitta på typ "svenska knarktullstoan"? Var det därför dem var borta så länge? Jag mindes hur Gloria precis efter vi sluppit igenom de första två incidenterna i tullen, hade börjat prata om fägelsehålor som forfarande var i bruk. Riktiga dungeons, likt ett elakt dataspel. Tankarna svindlade om varandra.

Hade det inte gått lite väl lång tid nu? Vad var här näst att vänta? Min tur? Nej... nej! Tänk positivt! Tänk positivt!!! Jag kände mig svimfärdig? Skulle jag behöva bli straffknullad av en massa marockanska män? I en fångelsehåla djupt djupt ner i ett kallt kargt bergrum?
Jag minns hur min mormor åldrades snabbt efter att morfar gått bort. Inom loppet av några månader passerade år revy utseendemässigt. Händelser påverkar oss - på alla plan. Jag vart kallsvettig och kände mig helt sjuk. Jag genomled en av mitt livs mest osäkra ögonblick.

Plötsligt kom damerna tillbaka småspringande. Mungiporna avslöjade att allt var lungt. Vi lämnade staden i ilfart bakom oss helt förstörda och ledbrutna. Jag skakade av nervositet.

Den natten sov vi i bilen intill en vägkrog. Gloria hade somnat för länge sedan intryckt i baksätet. Karin tyckte att vi skulle gå ut och checka om någon av ortsbefolkningen hade någon "röka", dvs cannabis? Jag vågar inte, sa jag nervöst. Gloria sa att alla var så våldsamma här i Afrika.
-Ehh... det tror inte jag. Alla är vi människor, sa Karin i en lugn avspänd ton.

Kanske sen, sa jag samtidigt som jag sänkte ner blicken i knäet. Det hade varit för mycket konfrontation, jag orkade inte mer, vågade inte. Karin log förstående och klappade mig varsamt på kinden.
- Ok, jag kommer snart, sa Karin lugnande.
Dörren stängdes försiktigt bakom henne. Musiken från fjärran hördes i bakgrunden och natten var ljum. Shit, varför hade jag inte vågat för? Jag satt i framsätet, vevade ner solskyddet på insidan så att en spegel blottades. Jag såg mig själv i ögonen. Vågade jag inte gå och möta människor? Hade Gloria skrämt mig så, mycket. Hade det gått så långt? Vad var jag rädd för? Skulle de slå en? Var var Karin? Vad var klockan?

Plötsligt rycks bildörren upp. Jag hoppade till och fattade inte först vem det var som kom.
-Här är en liten bit hasch!!!
Karin sticker in huvudet glad. Dreadsen flyger omkring och hon ser så snäll o rar ut. Plötsligt lägger hon en bit hasch på mitt knä.
- Kom sen om du vill, de e jättetrevliga, jag fick haschbiten. Schyssta, va?! Vi sitter i restaurangen och chillar. De e inte alls farliga.
Hon stängde dörren bakom sig och jag "meckade på" en pipa med hasch. Baseballträet låg vid mina fötter. Andades sport och power.
- Du går inte utanför bilen om du inte har träet med dig. Glorias tidigare maningar ekade inom mig.
Jag "tände på" det rena haschet och började suga in röken. Jag känner hur jag blir uppfylld, lugnet infinner sig nästan omgående, som om problemen liksom rann av en.

Åh, vad jobbigt det hade varit de senaste dagarna. Shit, jag kände mig helt förstörd. Jag suktade på pipan samtidigt som Glorias snarkningar vibrerade bilen.

Näe, fan heller! Är jag dokumentärfilmare så e jag, tänkte jag samtidigt som jag stoppade den digitala videokameran i fickan. Jag måste "facea" mina "fears". Vad för en dokumentärfilmare skulle jag vara annars?

Jag gick ur bilen - utan baseballträet. Istället med videokameran som vapen och skydd. Ett yrkesredskap som tvingade mig nu som mången gång förr att se rädslan i vitögat. Jag stängde bildörren försiktigt, försiktigt. Gick bort längs grusvägen mot restaurangens uteverandana.

Vad skulle hända? Alla tittade på mig. Läskigt. Läskigt. Se glad ut. Se glad ut. Tankarna svindlade igen fram och tillbaka. Karin satt en bit längre bort och skrattade. Hon var omringad av 8 - 9 marockanska män. Riktigt sexiga flera av dem. De bjöd henne på olika sorters hasch och mig med. Jag blev så rörd att jag började gråta - samtidigt som jag filmade. Var det de här människorna som man skulle vara rädd för i terrorismens tidsålder?

De skrattade och log. Vi använde kroppsspråk och lyckades faktiskt kommunicera till min stora förvåning. Jag berättade om den dokumentärfilm vi filmat de senaste femåren. Ett globalt fredsprojekt vars syfte är att öka förståelsen för reality.

Tiden gick på och vi hade en trevlig stund. De här människorna hade helt klart flera softa openminded sidor. Som främlingar blev vi bemötta med öppna armar. Jag blev förvånad att de var så hjärtliga och vänliga. Inte alls som sura svenskar på vägkrogen som inte säger flasklock. Samma känsla jag mötte hos folken i Indien, tänkte jag. En känsla jag tror vi kan ha glömt här i västvärlden. En känsla av mänsklig "bounding". En gruppgemenskap. Sent på morgonkvisten gick vi och la oss i bilen. Naturligtsvis fick vi en stor fet bit bästa superhaschet i avskedspresent.

Nästa morgon, dvs några timmar senare så åkte vi vidare mot Casablanca. Biltullar överallt. Helt otroligt, det här är ju som Europa tänkte jag när vi passerade biltull efter biltull körandes söderut genom Nordafrika. Skall ju till-läggas att detta var på de fina vägarna och inte de vanliga afrikanska håliga. Solen sken och för en liten stund kändes det som om vi skulle kunna lämna kaoset bakom oss. Strax åkte vi igenom en liten stad där plötslgt ADHD-Gloria fick för sig att fråga den vid varje vägkorsningen obligatoriske polismannen om riktningen till Sahara.

En minut senare efter lite dividerande kom hon tillbaka in i bilen. Jag hade videokameran i handen fast hade inte filmat. I vissa länder kan folk vara väldigt känsliga för att bli plåtade.
- Filmade du, filmade du? Frågade Gloria mig entiuastiskt och jag tänkte att vad jag än svarar så blir hon sur. Och visst, jag hade inte filmat och hon blev sur.

500 meter längre fram stod på nytt en polis i gatukorsningen. Proceduren upprepades och jag sjönk ner i sätet, lät kameran glida upp lite och jag filmade lite i smyg. Hmm, hoppas hon blir nöjd nu, tänkte jag. Plötsligt komer Gloria tillbaka mot bilen med raska steg. Shit! Polismannen kollar hit. Måste få ner kam... Plötsligt ser jag hur polisen cirka 6 meter bort tar upp en visselpipa och...

PIIIIIIIIP!!!! PIIIIIIIIP! PIIIIIIIIIIIIIP!!!!!

Jag får psykos, tänkte jag samtidigt som handsvetten började forsa. Gloria ryckte upp bildörren.

- KÖÖÖÖÖÖR!!!!, skrek jag.

Fast i gatutumultet hade hon inte ens hajat vad som skett. Snuten rusar fram mot vår Ghostbusters överpackade och sannerligen välfyllda Jeep. Han blåser på nytt i pipan och springer fram till bilen och pekar på mig och kameran.
ADHD-Glorias ögon blixtrade till.
- I TOLD YOU SO!!! I TOLD YOU SO!!!
Shit! Pannkaka igen. Och vad hände sen tror ni? Proceduren upprepades.

Fast denna gång tog polisen madames dyra exklusiva videokamera. Hennes blick där i solgasset och tumultet med den Afrikanske polismannen visste var den tog. Jag frös till is. Nej, jag orkar inte. Vad är detta för kaos?!!

Vi blev omringade av typ tio snutar igen. Denna gång fick alla åka med till stationen, en intressant upplevelse. De hade enbart stampat jordgolv, bruna väggar, som om av jord också faktiskt. Ingen anslagstavla, posters eller någonting! TOTALT KARGT!

Sen hade man en stol som en man satt på. Ett bord, eller ja, en upp och ner vänd brun träbox. På bordet stod en skrivmaskin av gamla pekfingermodellen. Det var också den han använde när han snickrade ihop ett papper till oss. Jag bönade och bad till polismännen. Madame snackade franska och gestikulerade vilt med händerna. På nåt sätt löste sig alltihop, vi behövde inte muta någon, vet inte ens om det gått. Madame fick kameran tillbaka och hennes mordiska blick förmildrades en aning. Åter igen hade vi sluppit ur lejonets gap.

Nu var det bara de gigantiska bergsmassiven kvar framför oss. Karin började kännas svimfärdig av sitt metadon och de senaste dagarna började ta ut sin rätt. Vi var alla trötta och sega. Skulle vi klara resten av trippen tillsammans? Och var var alla bisexuella beduiner man hört så mycket om?

Detta var del 3. Sista delen, del fyra, kommer snart!

Free download: Missa inte detta! Kolla TV kanalen ABCs: Ecstacy rising. En annorlunda drog dokumentär. Visa mamma!
Länk: pot-tv.net

Av Kevin Zaar 21 jul 2004 23:33