Bisexuella brajande beduiner del 2

-Vi måste ha "röka"! Stanna bilen, gastade Metadonkarin svettigt stressigt desperat. Stanna bilen, skrek hon i "speedat" läge. Tydligen var inte jag den enda lite nervig av att "packningen" tagit två och en halv dag…

Ja, Metadonkarin var alltså en vänninna till ADHD-Gloria. En ung tjej som gått på gatan under många års tid. Hon kändes svag, skör och bräcklig men gjorde ett varmt intryck med bohèmekläder och dreadlocks. Tydligen hade hon missbrukat heroin under lång tid. Hon såg resan genom Europa instängd i en bil som ett utmärkt sätt bli fri från sitt beroende. Föga anade vi vad som väntade oss…
- Nej, sa Gloria barskt. Vi skall inte ha några droger i bilen nu!
Jag kände konflikten växa och huvudvärken komma.
- Snälla Gloria, vi ber dig. Vi e sena o uppstressade nu så vi måste lugna ner oss. VI MÅSTE! Bara lite!

Vi köpte för typ en hundring och var tvungna att röka upp före nästa gräns. Aldrig har man väl stressrökt så. Jag tyckte om de båda galningarna som jag satt med i bilen på väg söderut genom Europa. I takt med att milen swischade förbi förändrades vädret till det bättre. Klimatet blev mildare och vårt humör började tina. Karin och jag insåg dock att vi minst var två och en halv dag försenade. Vi insåg att varje försening skulle innebära mindre fest. För henne blev detta ett stort stressmoment då technofesten "enbart" skulle vara i fem dagar. Vi insåg allt mer att för Gloria var själva resandet det stora nöjet, att komma i tid var inte högsta prioritet.

Efter att ha åkt i bil, sovit tillsammans, talat om allt mellan himmel och jord etc. kan man känna sig lite trött. Speciellt om man är tre personer varav en e en brud på metadonavgiftning, en annan är flumbög och en tredje typ 45-årig ADHD-kvinna. Och det var ju så det var. Jag vet inte riktigt hur, eller när, känslan blev så stark att vi började gå varandra på nerverna, men plötsligt var det som om blixten slog ner. Metadonkarin var inne på andra dygnets konstanta malande om ditt och datt, ja - tydligen blev en effekt av metadonet att man blir extremt verbal… länge, kanske lite för länge ibland för vissa. Det finns ju ingenstans att fly i en bil…

- NOW YOU SHUT THE FUCK UP, YOU FUCKING BITCH BEFORE I PUT YOU ON THE NEXT EUROLINE-BUS BACK HOME, skrek ADHD-Gloria i ett utbrott som fick min oroliga diarrémage att frysa till is.

Karin darrade med hakan och visste inte vad hon skulle säga. Fast efter en stund pratade hon som vanligt igen. Jag måste dock säga att jag blev chockad. Jag trodde att jag hade sett och hört en hel del och, tro mig, det har jag, men aldrig hade jag förväntat mig ett så kraftigt utbrott. Hej och hå, vart leder det här?

Resan fortsatte så sakteliga genom ett konstant sovande på bensinmackar, ett letande längs otaliga franska byvägar efter "gasoil rouge", typ traktordiesel som man kan köra på för halva priset. Varje dag denna jakt efter traktordiesel för att spara slantar. Självklart kunde man inte säga så mycket då madame stod för resan. Att det var olagligt brydde vi oss inte så mycket om, det var ju bara det att festen börjat för dagar sedan och varje timmes strul var en timmes mindre fest. Detta gick dock totalt Karin på nerverna och utbrotten dem emellan var ofta och häftigt förekommande. Gloria skrek, svor och kallade Karin för en FUCKING BITCH om och om igen. Karin som var på metadon och extra bräcklig bröt ihop och grät floder. Ett vackert Frankrike och hänförande Spanien for förbi. Gloria körde verkligen snabbt och var klädd i en stor cool fluffig hatt, tighta jeans och boats. Hon såg onekligen vild ut och hon älskade att köra fort när vi befann oss på stora motorvägar. Men bråken kom allt oftare. Jag försökte medla då jag och Gloria kom bra överens. Plötsligt efter tre-fyra dygns resande så vände fokuseringen från Gloria till mig i stället. Och så var det Karin som var den fina o goda. Och jag Kevin blev djävulen i Glorias ögon. Jag tänkte vad är detta för ett konstigt projektionsspel? Nu var det mig hon skrek på?

Vi skulle snart komma in i Afrika och jag var tvungen att föra mig. Bögar hade man svårt för, fick jag veta. Vad baseball-träet som låg på golvet i bilen var till för, fick jag också veta. Till att slå alla läskiga potentiella afrikaner som skulle komma nära bilen.
- Kommer dem nära så skall du höja baseballträet o hota dem att slå. Backar dem inte då så slår du till! Hårt och bestämt! Med fullkraft. Jag har varit i Afrika förut. Det e ingen lek!
Shit! Gloria skrämde verkligen upp oss. Ena sekunden kunde hon vara världens sötaste och kalla oss sin "crew", för att i nästa skrika om alla kommade faror. Efter dygns sittande/sovande/slumrande i en bil var man minst sagt mör.
- Shut the fuck upp, dont talk to the driver while in motion!
Ännu ett av Glorias utbrott i ansiktet. Det var som att gå på nålar, man visste aldrig vad man kunde säga eller göra. Glorias utbrott kom oftare i takt med att stresshalten under resan ökade. Vi närmade oss Afrika och stressen skulle snart bli total!

Precis när vi kom in i Afrika så hade jag filmat lite utanför gränsen. Naturligtsvis blev gränspolisen sur för detta. Problem nr.1: Efter ett långt snack med den snubben och ett dealande och wealande löste det sig. Sedan upptäckte tullen att madame hade en stor truck -kommunikations radioutrustning med tillhörande maffiga två meters antennen på taket. Närmast att likna ett SETI-kommunikationdevice. Detta var problem nr. 2. Min och Karins nervositet ökade när vi satt ensamma i bilen. Rutorna var nervevade, värmen var påtaglig fast ändå kunde jag inte slappna av. Varför dröjde det så länge? Vad höll dem på med? Gloria hade varit inne på polisstationen i någon timme nu. Blivit förhörd om antennen. Att hon skulle ha den för att kunna snacka med långtradarchaffisar längs vägen, verkade dem inte vilja förstå och vad skulle dem säga ifall de fann den extra hon hade som reserv i bakluckan, den som ligger brevid första förbandslådan. Rutorna både bak och fram på den högra sidan där jag satt fram, var nervevade. Metadon-Karin satt bakom mig, bet på naglarna och rökte en cigarett.
- Jag bajsade precis ut ett Kinder-ägg, sa Karin plötsligt i en dimmig kommentar bakom mig
- Va, sa jag förvånat och vände huvudet sakta krystat leende. Ja, det var fyllt med MDMA, typ Ecstacy fast det e lungt. Jag bara tar med lite ner till festen.
- Vad, sa jag ännu mer förvånad. Min handsvett började nå oväntade höjder. Jag började se Afrikanska fängelsehålor framför mig.
- Ja, men det e lungt för jag har gömt det bak i första förbandslådan i bilen.
De två tulltjänstemännen utanför stod knappt en meter bort. Jag vände mig om i panik till Karin och viskade:
- Håll käften! Var tyst för i helvete. Vakterna kan haja.
Men Karin bara log sitt söta omtöcknande leende och erbjöd dem var sin cigarett. En muta så god som någon. Dem tog var sin och skrattade. Det kurrade till i magen. Shit, jag kände igen ljudet. Nej! Inte den där indien-diarrén igen! Jag kände mig alldeles omtumlad. Tiden flöt fram, ovissheten var stor. Skulle dem genomsöka bilen? Skulle dem hitta det utbajsade Kinder-ägget? Fanns det fler att vänta? Var var Gloria? Herregud, det kändes som om jag var med i ett avsnitt av den gamla TV-serien "Lödder". Plötsligt kom Gloria tillbaka med några papper som vi var tvungna att skriva på.
- De tog radion, fast antennen kan vi ha kvar, sa hon "speedat" trött.
Vi sprang i väg med henne till en lucka i en vägg, fixade pappersexercisen, skuttade tillbaka till bilen och fick äntligen åka iväg, iväg till friheten. Så lättad hade jag väl aldrig känt mig. Vi jublade inuti bilen. Det var sent och kväll. Vi var helt utmattade.

Det kändes som ett u-land. Vägen var full med stora hål, provisoriska hemmagjorda vägskyltar fanns över allt, medan belysning mer eller mindre saknades. Efter att ha åkt i cirka en kvart kom vi fram till en slags stad. Det kändes som ett avsnitt av MASH blandat med minnesbilder från min tidigare indientripp. Men det här var Marocko. Karin berättade att hon hade ytterligare Kinder-ägg som skulle ploppa ut, ja, dvs typ små förslutningsbara plastägg.
Vi hittade inte vägen mot Casablanca och jag vet inte riktigt vems idé det var, men sedan hände allt i en rask takt. Gloria hittade inte vägen på kartan och plötsligt kom vi fram till en korsning där en polis stod och dirigerade bilarna klädd i en väldigt flashig vit reflexaktig poliskappa. Med mustash naturligtsvis. Nio av tio män verkade ha mustash - eller skägg här i Marocko, tänkte jag då Gloria sträckte ut huvudet ur bilen och frågade på klingande franska:
- Ursäkta, vet ni vägen till Casablanca?
Och då uppstod plötsligt problem nr. 3.

Tack mister Bush för din globalt spridda terrorskräck! Polismannen såg antennen på taket. Shit! Vi, hade ju glömt montera ner den i den tidigare villervallan i tullen när de tog radion.
-Terrorist! Terrorist! Hördes från någonstans skrikande. Stora visselpipan blåstes! Från ingenstans inom loppet av någon minut dök ett 15-tals poliser upp. VI VAR MISSTÄNKTA FÖR TERRORISM!! Och jag hade precis fått reda på att hela bilen var full med MDMA.

Av Kevin Zaar 13 jul 2004 12:28