Utlämningen av mig själv del 1

Jag föddes julafton 1959 klockan 09.44 på Södra BB. Vi bodde på Hornsgatan 29c på Södermalm. Vi det vill säga pappa, mamma och jag. Två trappor ovanför oss bodde morfar och mormor. Vad jag minns så tillbringade jag ganska mycket tid hos dem, vilket kanske berodde på att mamma bara var 17 år och det ansågs väl vara väldigt ungt för att skaffa barn på den tiden. Dessutom var mina föräldrar inte gifta. Men de gifte sig strax efter jag fötts, kanske på grund av min födsel men det vet jag inte för jag har aldrig frågat.

Två år senare föddes min bror Bengt och två år efter det min syster Anette. Min familj flyttade något år senare till Hammarbyhöjden där jag också påbörjade lekskolan. Men efter ett tag så fick jag sluta för de ansåg mig för bråkig och inte passade in i deras gruppnormer. Jag hade slagits för många gånger med andra barn och jag ansågs vara det elementära problemet. Sen var det dags att flytta igen den här gången bar det av till Rågsved och jag hittade ganska snabbt två kompisar som jag glömt namnet på. Vi brukade gå och snatta i affärerna i Rågsveds centrum men en dag så uppdagades det i en av affärerna och jag fick med polisen att göra för första gången i mitt liv, 8 år gammal.

När mamma fick hämta mig nere i centrum med två poliser stående bredvid mig så skämdes jag som fan kommer jag ihåg. Och när farsan kom hem och fick reda på vad som hänt fick jag så jävla mycket stryk att jag inte kunde sitta på flera dar. I och med den händelsen i Rågsved blev barnavårdsnämnden inkopplad och jag blev sedermera placerad på Hagsätra skolhem under veckorna. Jag undrade varför mina föräldrar lämnade bort mig till vilt främmande människor och sa att det "blir nog bra i den här skolan" och att vi skulle ses till helgen. Jag ville inte ses till helgen, jag ville ju vara hos de jämt.

Jag kommer inte ihåg hur länge jag varit där, men vi fick en väldigt hård uppfostran för att vara barn kommer jag ihåg. Det gick nog inte en dag utan ett kok stryk så efter ett tag rymde jag och en till därifrån. Vi bodde nästan en vecka i ett skyddsrum i samma bostadsområde som min familj bodde i.

Hur vi hittades är en ganska tragikomisk historia.

Vi var så hungriga att en natt gjorde vi inbrott i en kiosk i Rågsved vi snodde cigg, läsk och massa godis. Vi började käka godis precis utanför kiosken så när polisen kom dit för undersökning var det bara att följa godispappret ända fram till skyddsrummet. Där låg vi och sov i godan ro när de knackade på.

Nu hade både skolan, föräldrarna och barnavårdsnämnden fått nog.

Jag fick tillbringa en liten tid hemma innan det kom två personer från BVN och hämtade mig och sa att jag skulle till en annan skola, och mina föräldrar tyckte att det var lika bra för min skull. Då bar det av igen. Den här gången till uppfostringsanstalten Skå Edeby året är nu 1968. Placeringen på Skå gick under § 25 b. BVN ansåg att mina föräldrar inte var kapabla att sköta om mig och att placeringen där skulle underlätta min skolgång och mitt asociala beteende. Sen den dagen har jag, om jag tänker tillbaka, så gott som aldrig litat till 100 på någon eller några människor i min omgivning.

På Skå skulle vi lära oss att gå upp på morgonen, bädda sängen, äta frukost och komma i tid till skolan. Om jag inte missminner mig så var vi ca 60 grabbar mellan 8 och 15 år som bodde i byn. Det fanns också ett tjejhus som inhyste upp till 8 tjejer, men jag kommer inte ihåg att jag träffade några. Vi killar som bodde där var uppdelade i 9 eller 10 hus. Jag är lite osäker på antalet men det känns som det kvittar idag. Man kunde tjäna flitpengar som det så fint hette om man bäddade sängen godkänt fick man 50 öre per dag, tog man ner mjölkkannan till vägen där mjölkbilen kom och hämtade den tjänade man 25 öre.

Vi som bodde i kåk nummer 12 var privilegierade när det gällde mjölkkannan, speciellt på vintern. 12: ans kåk låg nämligen högt upp i en skogsbacke, så vi använde kannan som en rodel i snön. Det var lätta pengar tyckte man då. Slitpengarna, som vi kallade de, fick vi på fredagarna efter skolan. Om man gick en vecka i skolan utan skolk eller annan frånvaro har jag för mig att vi fick 10 kronor. Så, med en massa pengar på fickan, öppnade då äntligen kiosken fredag efter middagsmaten. Då var det en kö av alla grabbarna som bodde där. I kiosken gick det köpa tidningar och massa olika sorters godis. Om jag ser bakåt så fick vi också lära oss tålamod i detta eviga köande, som jag tyckte som liten.

Jag fick ganska snart umgås med de stora grabbarna på grund av att jag inte visade någon respekt för någon, respekt för mig på den tiden var något helt annat än vad ordet betyder för mig idag.

RESPEKT ÄR INGET MAN FÅR

DET ÄR NÅGOT MAN FÖRTJÄNAR.

Jag både tog och gav ganska mycket stryk för att få den respekt som då visades av de äldre grabbarna i byn. Jag lärde mig ganska fort av de äldre att både röka cigaretter, hasch och även att sniffa thinner. Jag tyckte jag tillhörde det tuffa gänget i byn. Jag gick i skolan och tyckte väl inte att det var så farligt att vara placerad där jag var.

Men jag saknade min familj ganska mycket, speciellt på kvällarna när man inte behövde hålla fasaden uppe om att vara tuff och okänslig.

Det var en hård lärare vi hade. Gjorde vi inte vad som sades, utan vad vi ville göra, så fick vi smaka på pekpinnen. Det innebar att man fick lägga handen på skolbänken och läraren rappade till med pekpinnen. Drog man undan handen så blev det ett rapp extra. Man fick inte visa att det gjorde ont och grimasera för då fick man ställa sig i skamvrån resten av timmen med en dumstrut, som vi kallade den, på huvudet.

Den skammen fick jag bara uppleva en gång vad jag kommer ihåg. Så vad jag lärde mig på Skå var; gör som de äldre säger, annars gör det ont, eller slå tillbaka, vilket också hände någon gång.

Vi var ett gäng som tröttnade på att fostras på det där sättet så vi rymde ett par gånger.

Jag minns speciellt en gång. Vi hade planerat den här rymningen ett tag så när dagen som hade bestämts kom, var vi ganska uppspelta. Jag har för mig att vi var fyra stycken som hade planerat att sticka. Det var en fredag, så att vi skulle ha pengar på fickan, men vi hade nog inte tänkt på att kiosken lockar barn till sig. Det som hände var att vi inte hade så mycket pengar kvar när det var dags att sticka på natten, inga alls närmare bestämt. Men vi samlades som avtalat på natten och för att fixa pengar gjorde vi inbrott i kiosken som vi handlat i några timmar tidigare.

Det var så mycket pengar att vi inte tordes ta alla pengarna som fanns i kassalådan.

Vi tog också burkmat, cigaretter och annat som var bra att ha med oss. Så var det dags att ge sig av.

Gående gick vi mot Brommaplan, glada i hågen över att lämna Skå, för gott trodde vi unga som vi var.

Sex, sju timmar senare efter en lång och mödosam promenad genom Ekerö skogarna kom vi till Brommaplan. Där stod också en massa poliser och väntade på oss. Det var några som hade sett oss någonstans på vägen dit och undrat vad barn gjorde ute den tiden på dygnet och ringt polisen som i sin tur ringt till Skå och frågat om de saknade några. När vi kom tillbaka med poliseskort på morgonen var det inte roligt att vara vi. När polisen åkt därifrån fick vi först rejält med stryk och sen fick vi inte gå ut ur huset på jag vet inte hur länge förutom att gå till skolan.

Men tiden gick och nu rökte jag både cigaretter och hasch någon gång i veckan.

Vi hann också bränna ner två av bostadsbyggnaderna under tiden jag var kvar på Skå. Men det kom aldrig fram vilka det var som gjorde det.

Av Rolf Nilsson 23 feb 2004 18:07