Alla såg - ingen gjorde något

Inget skolår har väl varit så mycket bättre än det andra, mest minns jag när jag var liten och allt var så bra. Man gick till skolan för att lära sig något. Så här efteråt så undrar jag bara varför det blev som det blev.

Ett tråkigt liv utan mening.

Alla skolår kändes som dåliga filmer som man ville skulle ta slut någon gång, och det var inte jag som höll i fjärkontrollen snälla någon tryck på power?. Vad lärde man sig egentligen? De bästa åren var väl i låg, mellan & högstadiet inte för att dom var så vidare bra egentligen. Gympa har jag alltid tyckt om bäst, hatade matte. Det var en gympalärare som sa till mig att jag borde ha börjat i någon friidrottsklubb. Det borde jag ha gjort. Undrar än idag varför han inte hjälpte mig mer, för det var han som såg att jag hade talang. Han var den första som fick mig att tro på mig själv. Där så slutade det redan tyvärr. Det såg ju en klubb till. När man ville mer än vad alla redan hade bestämt att jag kunde, så fick det vara. Svaret: "ledsen grabben men du är för gammal".

I högstadiet hade vi en jättetrevlig kamratstödjare. Det var han som drog upp mig ur helvetet. Han var väl enda skälet till att gå till skolan. Fattar inte hur man orkade? lärarna tyckte att de inte kunde hjälpa mig tillräkligt. Inte kunde det väl vara så att det var för många elever i klassen? Näe, bättre att skicka mig någon annanstans, där någon annan lärare får hjälpa mig istället. Bättre så? Trodde lärare skulle hjälpa elever, men de ska tydligen också delas upp i olika klasser, vilket jag tycker är fel. Det är klasserna som borde delas upp lite mer. Det blev en skola i närheten. Där äntligen så fick man börja känna sig som någon. Hade många trevliga lärare där som verkligen tog sig tid att prata och lyssna.

Efter alla grundskolor så var det dags för gymnasiet. Blandade känslor där. Hoppades såklart att man äntligen skulle få nya vänner och kanske hitta några gamla. Hade redan haft för många motgångar. Hoppades att det äntligen var över.

För stunden var det väl det, för att strax bara få marken bortdragen återigen. Jag skulle absolut inte få chans till något bättre skolår än de andra. Försökte verkligen, men jag blev bara mer och mer för mig själv. Orkade inget längre. På rasterna satt jag på en och samma jävla bänk. Hoppades att de skulle möblera om, men det hände aldrig. Bänken står där framför mig lika klart som igår, alla såg mig, men ingen gjorde något.

Blev ju granne med kuratorn, satt precis utanför... men inte ens hon brydde sig. Blev ofta insläppt till salen där man hade nästa lektion, det var ju lite bättre än att sitta där utanför själv, men löste det något? Till slut åt jag inte ens i matsalen, kändes som alla bara stirrade... Forsatte att gå på lektioner trots att jag inte ätit något, för att senare allt oftare äta hemma och sen åka tillbaka. Slutade med att jag allt oftare inte återvände alls. Till slut ringde jag hela tiden och anmälde mig sjuk, men det var ju inte hållbart i längden.

Det var en lärare som till slut ordnade en tid hos kuratorn. Jag hann tala med kuratorn en två gånger, men då var det försent för länge sen. Fick ju inte fram något av det jag ville säga. Träffade som tur var en gammal kompis och det blev räddningen. Kunde lika gärna slutat i en tragedi, ingen visste hur nära det var att det gjorde det...

Fick någon gång efter jag slutat där, ett kort där alla i sista klassen hade skrivit på och hälsat lycka till i framtiden. Vilken framtid? Den har ni än idag tagit ifrån mig. Det kändes ju som ännu ett slag när man redan låg ner. Studievägsledaren var en av dom få jag hade bra kontakt med. Hon hjälpte mig senare till en skola i Södertälje.

Jättetrevliga lärare och allt, men det skulle inte få bli något trevligt minne heller tyvärr. Jag fick jättebra kontakt med alla där tills ännu en tråkig sak skulle hända. Efter ett onödigt bråk mellan mig och en annan ett bråk som lärarna trodde de hade löst, samma dag så tyckte han dagen efter att han helt oprovocerat kunde misshandla mig. Efter att man hade fått åka till sjukhuset för att sy, så frågades jag om jag ville anmäla honom "så klart va fan tror ni?" men dum som man var, så får man väl skylla sig själv som inte kunde svara på det just då. Det var väl därför det blev som det blev. Trodde att man tog mer hänsyn än så mot ett offer, men inte då! Skadan blev aldrig dokumenterad, varken på sjukhuset eller på polisstationen. Ska inte någon av de ha den möjligheten? Men jag visste redan "om man vill få något gjort så får man göra det själv". Inte visste jag, att i vissa fall ska man "leka fotograf" själv, det är ju helt otroligt sjukt! Så att man själv kan bli påmind om vad man har varit med om i detta, ändå så eländiga liv?

Efter sjukhuset, så skickades jag hem och efter att tiden hade läkt det tredje ansiktet, så borde man väl var hel i själen, eller? Till slut återvände jag till skolan, bara för att få reda på att lärarna redan hade anmält det. När jag ville anmäla det själv fick jag reda på, att så gör man inte? "Redan anmält... försent... j-a-m-e-N... v-i-t-t-n-e-t då, äh skit i det om det ska vara så..."
Vad hände med mina rättigheter? Att jag inte blev förhörd angående misshandeln går inte att försvara. Att det ska vara tillåtet att märka någon annan för livet, högst märkligt, oförlåtligt.

Nästa grej. Ja, det är inte slut än om ni trodde det, så blev jag mordhotad i ett brev av samma person. Återigen så tog man kontakt med polisen, bara för att få reda på att det inte fanns så mycket de kunde göra? "Ville göra", borde jag säga. Brotten lades ner i brist på bevis, vadå för bevis? Bevis man aldrig sökt efter... vittnen man aldrig förhört... osv.

Det roligaste var att vi åkte till Liseberg. Det tråkigaste var att det var strax innan skolavslutningen, den sista i en skola man ville trivas i. Men lärarna valde inte mellan honom och mig. Jag fick komma men då skulle han också vara där. Så jag kom aldrig. Fick aldrig säga hejdå till de jag kände på det sättet jag ville.

Har även gått på tre folkhögskolor, skulle rättare sagt säga testat på. Den längsta varade väl närmare en vecka. Skälet kan ni nog gissa. Jag mådde inte bra. Frågan är när jag senast gjorde det? Om jag någonsin kommer göra det. Samhället ger ju inte folk någon chans. Att jag gjorde allt i min makt i alla skolor för att trivas och ingen hjälpte mig de gånger det verkligen behövdes, är och kommer alltid vara oförlåtligt.

Efter detta så har jag varit på arbetsförmedlingen, tre till fem gånger, inte mer. Har kommit till alla bokade samtal och sånt, men sen fick det vara. Har klarat av det mesta, varit på flera intervjuer men ingen som givit utdelning. Bara ett extrajobb. Stod och delade ut tidningar. Då kände jag mig ju viktig i alla fall, fick se ett par glada miner. Drömjobbet skulle vara någon restaurang, men jag har redan fått känna på nog med stress,
så jag vet inte?

Blivit allt lungnare med åren när jag söker jobb. vad är meningen? När man inte är mer intressant än två tre minuter av deras dag. I bästa fall får man det där brevet, där det står: "Tack för vissat intresse, men vi har tyvärr inga platser lediga." Ursäkta er till de som får jobba ihjäl sig istället!

Nu lever man på sista valet, "soc". Men det är väl som det ska vara "ju fler kockar desto sämre soppa"? Ju fler arbetslösa, desto fler personer som har bidrag av alla dessa former. Bra sits, va?

Nu har jag inte sökt jobb på flera år. K-Ä-N-N-E-R inte för det! Dags att samhället tar sitt ansvar. Har tagit mitt. Har tagit första, andra, ja, tredje steget men har inte kommit längre än så här. Det sista jag ville, är att vara granne med "soc", men om samhället tror att vi vinner på det så... Får ändå bara höra att man klagar. Har inte orkat med något de senaste åren, än att sitta framför denna burk.

Som att det inte var nog så blev man rånad nyligen, mycket ska man vara med om innan man dör. För första gången i mitt liv så gick det min väg, kunde lika gärna slutat på ett bårhus. Det finns ju även lyckliga slut, jag fick mitt skadestånd i julas. Det tog ganska exakt ett år av ständigt ringande och tråkiga besked. Ett tag så trodde jag att det bara skulle bli ännu ett svar man inte ville ha. Skadeståndet var väldigt välkommet efter alla motgångar.
Men att det ska ta ett år anser jag vara idiotisk galenskap!
Undrar bara vad han fick för straff, för jag brukar se honom med jämna mellanrum? Tack alla för visad medmänsklighet! Det gick minst tre-fem vittnen förbi. Alla såg vad som hände men ingen gjorde något utom du kvinna som åtminstonde sa till han att sluta sparka och så gick du iväg... konstigt. Ska jag skratta eller gråta? Undrade ett tag om man va med i någon film. Allt kändes som ett stort skämt! Men du försökte ju i alla fall. Jag var rädd att han skulle hoppa på dig. Men tänk på att nästa gång kan det vara din tur. Då kanske jag inte är där, så jag hoppas du har lika mycket tur som jag, som kom undan med livet i behåll.

Fyller snart 24 år. Trivs där jag bor, men undrar om det också kommer bli min död.

Har slutat och häpnas av mänskligheten.

Har aldrig slutat tro på mig själv, men har aldrig givit upp... har bara hittat nya vägar, utan att veta vart de leder, när man bara blir motkämpad hela tiden, förklarad som en sjukdom vart man än kommer. Vad är det alla försvarar sig emot? Säger inte till för att jag tycker det är roligt. De gånger jag säger till om saker, har jag all rätt att göra det!

Inget är för evigt. Har redan mist för många år som jag aldrig får tillbaka, hur jag än vrider och vänder på saker. Känner mig fångad i denna tecknade värld där inget är på riktigt. Så trött att aldrig bli tagen på allvar, jag lever mitt liv nu, när vill ni leva? För guds skull ta en människa på allvar när det verkligen gäller. Innan det är försent, vilket det allt oftare är.

Av Jan Jansson 19 feb 2004 10:55