Vad är bäst, dålig vänskap eller ingen alls?

Så har man gått och blivit ledarskribent på Sourze. Det känns häftigt. Och kul. Men nu är det liksom allvar. Nu ska det hostas upp en text med jämna intervaller. Bra ska den vara. Gärna lite rolig. Och helst ska man lyckas med konststycket att få många läsare. Det känns spännande. Klarar jag av detta? Vem är jag, som tror att någon vill läsa om det som snurrar i mitt lilla flygvärdinnehuvud?

Ja ja, vi får se hur det går. De tidigare texterna jag skrivit har mottagits med ganska positiva ögon, och jag har fått ett par stjärnor lite här och där. Men det vet man ju förstås aldrig. Det kan vara min älskade mamma som är skyldig till det. Naturligtvis har jag inte gjort det, säger hon, men det skulle inte förvåna mig ett dugg. Jag kan se hur hon kan ha ringt till sina väninnor och bett dem läsa mina texter och ge mig ett par stjärnor. Oavsett vad de tycker om det jag skriver, menar jag. Så jag tycker inte någon av oss ska hänga upp sig på antalet stjärnor jag får. Det är säkert fuffens alltihop...

Då ska vi se vad som har hänt sedan jag skrev här förra gången. Eftersom jag innehar det glamorösa yrket flygvärdinna vänta, vem sa det? så har jag varit en del uppe i luften sen sist. Tiotusen meter upp, närmare bestämt. Jag beskriver mig själv som "resande i metallrör" när någon frågar vad jag sysslar med. Och så är det ju verkligen. Vi fyller metallröret med homosapiens och så drar upp i det blå mot evigheten och vidare. Det är toppen.

I förrgår flög jag mellan Norge och Egypten till exempel, och då hände det faktiskt en rätt rolig sak. Ni vet hur stiliga vi kan se ut när vi kommer en hel besättning gående tillsammans över flygplatsgolvet. Längst fram går vår kapten och vår styrman med sina mörka kostymer där både axlar och ärmslut är beströdda med guld. Därefter trippar vi, den blå baletten, i samlad trupp och med näsorna i vädret. Med bestämda steg banar vi väg genom hallen, och alla, precis alla tittar nyfiket på oss. Det känns speciellt, jag lovar. Sen har ni säkert tusen kommentarer om både vår uniform och vår hållning, men det är sånt vi får ta. Det är liksom kul ändå.

Så går vi då där genom den överfyllda avgångshallen på Gardemoens flygplats, när det som inte får hända, ändå gör det. Min ena klack på dojan viker sig plötsligt inåt och jag börjar trilla. Först lite försiktigt, men det utvecklar sig snabbt till att bli rena dundervolten. Jag känner hur jag susar fram på skons innanläder och för att försöka kompensera fallet tar jag ut båda armarna i sidorna kan ni se det framför er; det ser ut som jag försöker flyga och viftar hysteriskt med dem. Jag har en väska i var hand och när jag inser att det är lönlöst jag kommer aldrig att lyfta, typ släpper jag dem båda och de flyger iväg istället. Så far jag själv också vidare genom luften och landar inte förrän jag slår huvudet i en pelare och trillar ner på golvet som en våt trasa. Over and out.

Men hur kul hade de väntande passagerare som såg detta då, frågar jag mig. Jag är faktiskt innerligt glad att jag har kunnat bidra till att de fick en liten historia att ta med sig hem till familjen. Ibland kan det vara riktigt tråkigt att vänta på flygplan, då kan ju sådana här små oväntade flygplatsshower lätta upp det hela en aning. Fjorton timmar senare landade jag i alla fall på Sturups flygplats. Med en något svullen ankel, och en förbaskat öm rygg. Men kul var det.

Vad har mer hänt sen sist. Jo, jag har funderat på en sak, det har jag. Kanske någon av er kan hjälpa mig. Hur är det egentligen med vänskap. Vilket är bäst? Dålig vänskap eller ingen vänskap alls? Det kanske låter kymigt, men så här tänker jag.

Jag har en gammal barndomsväninna som har varit min bästis hela livet. Ända fram till för ett år sedan. Då fick jag nog. Kom plötsligt på att jag hade blivit utnyttjad av henne hela tiden och att jag bara gav och gav av mig själv, utan att få något tillbaka. Så vi skildes åt, pang, tjong vi är båda skorpioner så det gick snabbt och lätt och vi har inte haft någon kontakt sen dess. Det känns bra och dåligt på samma gång. Jag är ledsen och besviken på att hon inte kunde förstå hur jag kände, och naturligtvis saknar jag henne eftersom vi pratades vid nästan varje dag. Samtidigt skulle jag aldrig för mitt liv kontakta henne igen. Jag är färdig med henne, känns det som. Ändå undrar jag; ska man fortsätta vara vänner fast vänskapen är kass, eller ska man bryta upp och våga gå vidare? Är det någon som har ett patentsvar på det, fram med det!

Annars kryllar mitt liv av goda vänner och jag förundras ofta över hur bra jag har det. Fast jag vet, det får man inte säga. Aja baja, så gör man inte i Sverige. Det kan vara farligt. Det kan hända något. Lagom är bäst. Jag har bara så fördömt svårt att vara lagom. Det liksom bubblar inuti mig och jag vill visa hur glad jag är. Glad för mina barn, min älskade make, min mamma och pappa, mina bröder, mina vänner, mitt jobb, vår fina jeep, huset som vi håller på att bygga. Och för den lilla muskeln som sakta börjar visa sig på min överarms baksida, mitt i gäddhänget, och som ger mig ett hopp om att jag en dag ska våga bära en ärmlösblus igen. Tack gode Gud för att du skapade styrketräningsmaskinerna.

Förresten, en sak till minns jag från min övernattning i Oslo och det var när jag stod i badrummet på morgonen och borstade tänderna. Som vanligt på hotell, är tv:n ens ständige vän och kamrat, och på nyheterna skulle de prata lite med den svenske kungen, som var på stadsbesök någonstans. Hos den gode Sultanen, om jag inte minns fel. När jag hörde vad Kalle sa, fick jag ett sånt gapskrattsanfall så jag råkade spruta ut tandkrämslödder över precis hela spegeln. Så otroligt härligt det är att skratta med munnen full av tandkrämslödder. Det måste ni bara testa nångång.

Men vilken underbar liten kille han är, vår kung! Det är få länder förunnat att ha en så ödmjuk och fin man till ledare. Han lyste verkligen upp min morgon i Norge och nog är det väl så att även han gillar att bjuda på små överraskningsshower lite då och då. Inte mig emot. Det får han gärna.

Nä, den här krönikan blev kanske inte mycket att ha känner jag när jag nu sitter och skummar igenom texten. Som ny ledarskribent borde jag kunnat prestera bättre. Mer matnyttigt, som man så fint säger. Men va fasiken, tiden är knapp och benen ska rakas. Jag återkommer. Om ni orkar. Om inte, är det helt ok. Har jag tur får jag kanske en stjärna i alla fall. Av min mamma.

Av Anna Bystedt 16 feb 2004 11:34