Jag är inte arg - lite ledsen bara

Någonstans läser jag att det inte har direkt med utseendet att göra, hur man blir behandlad som kvinna. Så ser inte jag det. Det finns en sak som jag känner spelar roll. Jag ska försöka förklara mig. Jag är snart fyrtio år, gift och har fyra barn. När det gäller de yttre dragen kan man säga att Gud hade dåligt med tid den dagen jag föddes, så någon skönhet blev jag inte precis. Jag ser faktiskt rätt rolig ut.

Mitt första minne av utseendefixering, var när jag var tretton år och satt med några tjejkompisar vid kiosken och åt glass. Jag hade mina nya glasögon på mig och kände mig jätte fin. Vi satt och småpratade, när vi såg ett par riktigt snygga killar komma gående emot oss. Vi sträckte på oss och försökte se så läckra ut som möjligt. När de bara var ett par meter från oss, hör jag den ena killen säga; "- Äh dom har glasögon, vi går igen." Till historien hör att det endast var jag ut av oss som hade behovet av korrigering. Det är faktiskt en jäklig rolig historia, trots sin tragik.

Jag minns en engelsk pojkvän jag hade i min ungdom som gav mig smeknamnet Funny Face. Jag tyckte det var supergulligt, men förstod kanske inte direkt innebörden då. Jag har växt upp i en familj med enormt mycket kärlek, humor och harmoni och det lustiga är att jag har gått genom livet med en rejäl dos självförtroende och alltid burit mitt utseende med stolthet. Jag har aldrig brytt mig, utan låtsat att jag är en riktig pudding rätt igenom. Inifrån och ut. Det har funkat otroligt bra, ska jag säga. Under min ungdom har jag alltid lyckats få de stiliga gossarna, och mina kompisar undrade alltid hur det gick till. Underförstått; du som är så ful!

När jag träffade min älskade make Patrik, var han snyggast i stan och jobbade som fotomodell i huvudstaden. Han umgicks bara med "likasinnade", och när våra blickar möttes i en kompis trädgård, trodde jag aldrig att han såg mig. På riktigt, menar jag. I mitt fall var det hans snälla varma, bruna ögon som fick mig på fall. Men vad han såg hos mig, det vet jag inte. Kunde det vara mina nyinköpta blå linser, eller min lösfläta i nacken som förblindade honom? Sex veckor senare var vi i alla fall förlovade, och nu ytterliggare sexton år framåt i tiden, har vi det superbra och skrattar oss igenom livet.

Vad jag har talat om nu är utseende i bemärkelse hur stor näsan är, var ögonen är placerade, vilken hårfärg man har, och andra drag som skapar vårt utseende. Jag tror inte heller att det spelar så stor betydelse för oss kvinnor när det gäller oönskat uppvaktande från grottmannen. De nyper oss i rumpan, trots både potatisnäsor och acne. Men en annan sak som spelar roll, som jag tror och har upplevt själv, är hur mycket jag väger vid dessa tillfällen. Kilona. Min aktuella vikt. Där har vi något, som vi kan diskutera en stund. Det är fruktat intressant.

Fram tills jag fick vårt första barn, vid 24 års ålder, har jag burit på vad jag tror man skulle kalla en normalvikt. Inte för tjock inte för smal. Men efter Simons födsel kändes det som om min kropp flippade ut helt och hållet, och jag har gått upp och ner i vikt som en jojo. De perioder när min vikt har passerat normalviktsstrecket uppåt, har jag blivit behandlad helt annorlunda. Det har varit så tydligt och jag tycker det är helt fascinerande.

Eftersom jag kan vara smal och tjock, och ändå vara samma person inuti, har jag ju haft möjlighet att studera just skillnader i hur man blir behandlad som smal i förhållande till tjock. Och jag är ändå aldrig någon jätte när jag går upp i vikt. Men det räcker. Man anses verkligen vara en andra sorteringens kvinna när man är överviktig. Det kan handla om så enkla saker som att karlar håller upp dörren till en på macken eller släpper förbi en i kön på ICA om man har lite varor i korgen. Detta är när man är smal och vänlig och glad, och det går så lätt.

När jag är lite rundare blir det genast lite besvärligare, och jag måste anstränga mig ordentligt i min glädje och vänlighet för att lyckas med samma saker.
Det himlas lätt med ögonen på McDonald’s om man beställer Plusmeny, och man har fler ögon på sig överlag när man vistas i offentliga lokaler.
Om jag piffar till mig lite extra när jag är i mitt smala land, får jag direkt den där extra blicken och uppskattningen. Om jag däremot gör det samma när vågen är inne på den röda delen, märker absolut ingen någon skillnad på mig. Jag märks inte, syns inte.

En annan kul grej jag upplever är att när jag är iklädd min flygvärdinneuniform och trippar på höga klackar, är det mycket lättare att få hjälp med att byta ett punkterat däck på bilen, än när jag iklädd min favoritkeps och lappade jeans ber att få låna en fönsterskrapa till bilrutan. Är jag sen lite kraftig dessutom, kan det bli riktigt svårt. Jag har gjort mina små test, och det slår aldrig fel.
Detta är absolut inget inlägg i någon feministisk debatt, för jag är ingen sådan. Jag tror faktiskt att detta är mer en människosyn i stort. Blickar från kvinnor kan säkert också svida.

Ni som aldrig upplevt detta överhuvudtaget, tror mig säkert inte. Men så här är det faktiskt. Man behöver inte väga hundra kilo, jag märker det bara vågen börjar krypa över sjuttio. Naturligtvis förstår jag att om man är för spinkig i förhållande till vår "normalsyn", är det säkert precis lika svårt och obehagligt. Men håll med mig, visst är viktbalansen i samhället också ett intressant fenomen?

Av Anna Bystedt 01 feb 2004 21:03