Sagan om trollets upptäckt

De flesta troll är inte bara fula, utan också elaka. Vårt gamla bergatroll var emellertid så långt ifrån elak man kan komma. Han var så hjärtesnäll innerst inne och älskade verkligen allt levande kring honom. Detta hade man märkt redan när han var ett litet troll, vilket ledde till att diskussionens vågor gick höga djupt inne i urberget.

Ett troll som var snällt och kärleksfullt, nä det gick bara inte an, tyckte äldste stortrollet. Hans maka, äldsta trollmor, tyckte visst att det gick för sig. Så diskuterade de fram och tillbaka både länge och väl. En kulen vinternatt tyckte de att tiden var inne för ett avgörande. Tecknen var gynnsamma, snöstormen ven kring knutarna och natten var verkligen kolsvart. Äldste stortrollet slog näven i bordet och sade med dånande röst att eftersom den trollungen var så snäll, skulle han som straff verkligen bli ful som stryk som vuxet troll.

De andra trollen var visserligen inte särskilt fagra att skåda, men rös ändå innerst inne när de hörde detta. Ryktet om MBL:s existens hade visserligen nått trollberget, men det var ett människopåhitt och inget man tordes knysta om. Äldsta trollmors protester ylade i kapp med vinden, men förgäves. Så var det nu bestämt och så skulle det förbli för all evighet. Som en sista, stursk protest slungade hon dock ur sig att blev den lilla trollungen så vederstygglig, skulle han åtminstone få ha förmågan att emellanåt kunna röra sig obemärkt och detta även i människornas värld. Så fick det bli och ve den som försökte ändra på detta.

För att bekräfta besluten bröt nu snöstormen ut med sällan skådat raseri. Påföljande morgon hade ovädret bedarrat. Allt låg under ett tjockt snötäcke och det var overkligt tyst i skogen. Den lilla trollungen vaknade till liv och tittade yrvaket ut på all snö i den vindpinade skogen, lyckligt ovetande om de stora trollens nattliga råd och vad som där bestämts. Så vackert där var med all snö som gnistrade så underbart i vintersolens bleka strålar. Han sniffade in den kyliga luften med ett djup andetag och kände hur han fylldes med kärlek till både människor och djur, trots att han var ett troll. Trollmamma själv såg på sin son i grottmynningen, hörde honom mumla något snällt till omvärlden och torkade en tår ur ögonvrån. Han visste inget ännu och skulle heller inget få veta, än mindre förstå det oblida öde som åt honom blivit bestämt.

Åren gick, trollungen växte upp och blev bara fulare och fulare för var dag som gick. När han blivit ett fullvuxet troll var han så fruktansvärt ful att det var nästan så hans älskande trollmamma ryggade baklänges vid åsynen av honom, trots att hon borde vara van vid den. Ganska ofta utnyttjade han sin förmåga att röra sig obemärkt i människornas värld, i synnerhet om sommaren. Vackra sommardagar var världen något alldeles extra, tyckte han, även om han inte förstod sig på människornas värld. De verkade sitta inne med så mycket hemligheter som troll inte begrep.

Bättre var då att studera människorna när de rörde sig i naturen, för då ökade chansen att hänga med. Ibland tyckte han sig nästan känna en viss samhörighet med människosläktet när han såg dem i skog och mark. I närheten av trollskogen låg även en sjö som människorna brukade bada i när det var varmt ute. Roligast tyckte han var att titta på barnfamiljerna. Det påminde honom lite om hans egen uppväxt, även om trollföräldrar aldrig skulle komma på tanken att gå till badstranden. Åsynen av mamman, pappan och barnen gjorde honom varm om hjärtat.

Ibland blev trollet förstås distraherat i sitt betraktande av familjelyckan. Oftast var det en skön badnymf som störde honom. Det är fasligt vad de är granna, de unga flickorna, suckade han med illa dold förtjusning. I nästa stund mörknade hans ljusa uppsyn något, för naturligtvis skulle en sådan där fridstörare dyka upp och förstöra utsikten för honom. Killar, kallades de visst. Det gamla trollet hade mycket svårt att förstå vad de vackra flickorna skulle ha dem till och varför de alltid ville vara omgivna och omsvärmade av dem. De skränade, flinade, flabbade, pussade och kladdade och hade sig hela tiden. Enda gången de höll sig någorlunda lugna var när de var i vattnet. Bad kanske inte är så ohälsosamt när allt kommer omkring?

Djupt inne i vårt troll började funderingarna kring livets och existensens fenomen växa. Vad tjänade alla dessa lekar till? De verkade vara lika självklara som barnens spontana lek och stoj men på ett helt annat sätt. Han ruskade tungt på huvudet. Livets gåtor var honom för svåra. Kanske var det meningen att han aldrig skulle förstå dem, trots att han så gärna ville. Sommaren verkade bli lång och vacker varför han beslöt sig att försöka tillbringa så mycket tid som möjligt i närheten av människorna. Så småningom skulle han kanske förstå dem bättre.

Det gamla trollet blev än mer konfyst. De unga flickorna skrattade och fnittrade oftast åt killarna. Ibland tisslade och tasslade tjejerna för sig själva, ibland förlorade de sig i långa diskussioner om dem. Så olika varandra alla verkade vara, trots att de alla var människor. Han lärde sig också att killarna inte heller var lika varandra. En del verkade vara uppsvullna och konstiga med en massa bullar på överkroppen som de kunde blåsa upp när en söt flicka var inom synhåll. Ett märkligt beteende. Det stora flertalet verkade emellertid vara vad man kallade "vanliga".

Mot slutet av sommaren hade han tjuvlyssnat sig till så mycket kunskap att han förstod att om kille och tjej gillade varandras utseende och sätt, ingick de ofta någon sorts gemenskap med varandra. Vad som ingick i den och vad den gick ut på hade han ingen aning om. För honom verkade den mest som en snårskog av "om" och "men" och halvkvädna visor som alla verkade förstå - utom han, förstås. Konstigt…

En sen kväll då luften var fylld av sommarens alla dofter råkade det gamla, fula trollet gå förbi badplatsen. Normalt brukade ingen vara där så här dags, men just den här kvällen var en kille och en tjej där. Han kände igen dem sedan tidigare och anade nu att de ingått sån’ där underlig gemenskap med varandra. Killen var som förbytt, tyckte han, för borta var orrspelet och allt det andra. Nu verkade han så känslosam, mjuk och varm i sitt sätt att vara. Efter att ha iakttagit de unga tu ett tag började trollet hitta försonande drag även hos killen. I människosläktets tycke såg han nog bra ut, utan att blåsa upp sig eller posera så där underligt. Det verkade ju funka ändå, om man säger så.

Sällan får troll vara nöjda med sin utveckling och nyfunna kunskap, för precis när han tyckt sig komma till klarhet med människans gåta började pojken och flickan slafsa och slaska på ett sätt han inte kunde begripa. De kanske byter mat med varandra? Efter ett tag samlade de ihop sina grejor för att gå hemåt. Trollet visste att de bodde i närheten och funderade över det han sett. Efter ett par minuter hade han bestämt sig. Han skulle dra nytta av sin förmåga att vara osynlig. Nu skulle människans gåtor och hemligheter avslöjas för honom.

Sagt och gjort, han följde efter och de två gick tillsammans in i den enes bostad. Oj, oj, oj tänkte trollet. Så går det minsann inte an att göra hemma i trollskogen. Han tjuvtittade in genom ett fönster. Snart insåg han att det räckte med att titta, för det som skedde för hans ögon verkade ske ordlöst. Däremot inte helt ljudlöst och rätt som det var började de ta av sig kläderna. Vad ska nu detta betyda, undrade han samtidigt som åsynen av den nakna flickan gav honom en pirrande, darrande känsla i hela kroppen han inte kunde påminna sig ha känt sedan han råkade komma för nära en nedfallen kraftledning. Det äventyret slutade med svansen i bandage uti dagarna fjorton, men killen verkade alls inte få några problem med sin svans - snarare tvärtom. Orättvist var ordet!

Efter att ha tillbringat en bra stund med att åse och försöka fatta vad som försiggick inför hans ögon sprang han fort hem till sitt trygga trollberg och då så långt in i det han bara kunde komma. Intrycken snurrade runt i huvudet på honom. Han hade sett kille och tjej försöka skulptera varandra, han hade sett dem bli den yttersta skönheten tillsammans och sett dem utöva någon sorts gemensam gymnastik och detta lyckligt leende med frid och ro i anleten trots ansträngningen. Det gamla trollet speglade sig i en vattenpöl i grottan, insåg varför ingen trollflicka någonsin korsat hans väg och vad man hemlighållit för honom i alla år. Det stod också klart för honom att naturens under nödvändigtvis inte är något som är förbehållet skog och mark. En våg av raseri sköljde över honom och han skickade det största ovädret i mannaminne över trollskogen i protest mot den förbannelse han burit på sedan han var ett litet trollknytt.

Åskviggarna ljungade tätt över skogen, det stormade och haglet vräkte ner tills regnet kom och sköljde bort det. När ovädret rasat färdigt, beslöt sig trollet för att leva återstoden av sitt liv sina bergasalar och aldrig mera gå i närheten av människornas boningar. Han hade sett och förstått mer än tillräckligt. Ytterligare kunskap kunde bli än mer smärtsam att bära.

Ovädret hade röjt undan många ståtliga träd i skogen och där de stått blev det nu en av de vackraste skogsgläntor man kan tänka sig. Platsen är hemlig, men om du stått ute i skogen med din käraste, känt en varm viskande vind smeka din kind har du varit där. Endast sant förälskade människor kommer dit och finner där avskildhet och ro de inte kan få någon annanstans. Det är trollets gåva till människorna sedan de uppenbarat ett av livets största mysterier för honom och som tack för det kallar nyblivna föräldrar ofta sina telningar för "mitt lilla troll".

Av Staffan Huss 26 aug 2003 14:22