I jaktstugan

Hemlig, strategiskt utplacerad i Centraleuropa.

Doktorn kommer in i bilden, som alltid, snett bakifrån, lite, eller ja, ganska mycket faktiskt, till höger om mig, ställer sig i mitten, i centrum, med ett glas i handen, en egenkomponerad kompott av de mediciner han behöver för att hålla ihop härket, för att inte börja fladdra och lösas upp, i kanterna, i intet. De andra sitter utspridda i små soffor och slitna stolar utefter väggarna, höljda i mörker, sufflerar de från periferin, deltar, hejar på, verkar, påverkar. Utan att riktigt synas. Utmattade efter att hela dagen, sen tidig morgon, sprungit runt i skogen på bergets sluttning med knallpåken, en dubbelpipig, i ena näven, samma bössa som han använde under kriget.

Det stora, då hjältar fortfarande var hjältar, innan kvinnor och barn dog, eller var det så att vi helt enkelt inte visste att de redan då eldade spädbarn i napalm, käkade fitta i skyttegravarna och tryckte upp batongen så långt att det smakade facistkuk ända upp i halsen på de individer som inte löpte med, medlöpare, i små förhörsrum, hemliga, strategiskt utplacerade, var det så, va? Fan.

Men även det spanska, då det fanns en femte kolonn, innanför staden som attackerade motståndet bakifrån, då var han där, kom in från höger, som vanligt, förbi vägspärrar och in, innanför den yttre försvarsringen, den viktigaste, vinglade han omkring bland femtekolonnarna, förrädarna, gjorde slut på den sista av upprorsmakarna, med knallpåken rykande het och med en dunk med finaste whiskey i den andra, handen, den högra, i doktorns fall, spetsad med bensin, en liten vana han skaffat sig under förbudstiden och han smög ner, under kafferasten, till garaget, där ambulanserna stod och väntade, sög i sig ur tankarna

genom

en

genom

skinlig,

plastslang.


SLURP!

Det rev något förjävligt i halsen, var ett rent litet helvete för levern och nu drog han runt med ett gigantiskt öppet magsår som faktiskt inte sved särskilt mycket alls, nej, men han hostade och sket blod i floder, ibland. Ett tag, i början, när det rann ur röven som på en gammal inkontinenssjuk råtta, som inte knipit tillräckligt efter att hon kläckt fram sina på tok för många ungar, på tok för många om vi alla skulle göra likadant, nej, då räcker det inte till, vattnet, maten, till alla, nej, fan, så trodde han att det var prostatan eller möjligtvis hemoroider, men, nej, det var magsåret. han ställde diagnosen själv när han även började hosta upp skiten, fan.


Utanför faller bomberna, som regnet en höstblöt septemberdag och jag är på väg hem i mina på tok för stora brallor uppför Oxbacken i centrum av stentuffa Västerås.

Folk dör i tusental, regnet faller över

dagens resultat

ligger i drivor, högar, av sönderrivet, rött, rått kött, inte råttkött, nej, utan rått, täckt av små, feta, virvelmaskar, platta, parasiter, men även ett rovdjur, rör sig över köttet med hjälp av flimmerhår. De är könlösa, virvelmaskarna, nej, dubbelkönade, precis som doktorn, flexibla, hermafroditer, men kan även föröka sig genom delning, vid god tillgång på föda, som nu, möjliggör denna delning att poppulationstalet galloperar efter en stigande kurva där riktningskoficienten närmar sig oändligheten.

Doktorn hade haft en lyckad dag, fällt såväl en mammut som en älg och drivit in en kula, samma kula som flera decennier, 90 år, nej vänta 80, nej 90, år, blir det, tidigare slitit skallen,

blod,

rött,

benflisor,

vita,

hjärnsubstans,

grå, jag trodde den skulle vara rosa men nej, den var grå, ja,

av ärkehertigen i Sarajevo och delat Europa mitt i tu. Men nu var det genom köttet, ben och senor hos otaliga fridlysta fåglar han inte kände till namnet på, nej, inte heller jag, nej.

Så inget delades mer än det redan är, nej. Det var ju bara några fåglar och inte en hertig. Nu är det så att det råder delade meningar om vikten av ärkehertigens död, i vissa historiskt bildade kretsar hävdar man att krigsutbrottet mer ska ses som ett misstag i arbetet och andra, kretsar, menar att det var oundvikligt, hertig eller ej så var det, förutbestämt, skrivet i sten, men ja vi kan hur som helst konstatera att det är skillnad på folk och fä, ja.

Tillsammans med diktatorn, han som dikterar villkoren, det är därför han heter så, egentligen var han geografilärare, men nu till helgen var han diktatorn, för dagen utklädd till hederlig arbetare i smutsigt blåställ. Nog är det lite lustigt ändå, att de är blå, arbetarnas världsomspännande uniform? hade han omringat, överlistat och tillslut nedlagt tre aktivister, två miljö och en freds. Sen sist, på kvällen innan det var dags att bege sig tillbaka till den lilla stugan, ensam, på bergssluttningen, hemlig, strategiskt utplacerad för att överlägga med de andra, lägga ihop resultat, dra ifrån för fusk, generalen hade använt otillåtna metoder som vanligt, utföra balansräkning, kora segraren och förståss supa sig redigt fulla på billig, insmugglad finkelstinkande hembränd sprit från finnlands norra utposter. Hade de tillsammans, axel mot axel, han och diktatorn, tillsammans, alltså inte tillsammans så, nej, utan bredvid varandra, men inte tillsammans, som ett par, nej, smygigt sig på, krupit, i det höga gräset, en hel flock med unga fackrepresentanter, professorn skulle senare i stugan, hemlig, strategiskt utplacerad, inte professorn, nej, stugan, hävda med sin egna torra retorik, att de skulle räknas som en och inte sex, som samlats i en glänta under en av få korta pauser i arbetet för att resa sig, göra uppror, med knutna nävar, flankerade, mest för traditionens skull, av röda fanor, som en passande kulis eller ett välbekant svepskäl för att få kasta stenen, bakifrån, hade de, doktorn och diktatorn, tillslut attackerat, slaktat hela bunten, det var tolv poäng, två för varje vänstervriden liten skräpgen till skadedjur.


- Men den ekologiska mångfalden då, bör inte detta fä bevaras för den e k o l o g i s k a mångfaldens skull? Invänder professorn hostande från sitt hörn.

- Ekologiskmångfald, replikerar Doktorn hånfullt, flinar och tar en klunk av sin egenblandade cocktail, här, i stugan, känns det plötsligt lite bögit med ett cocktailglas, annars var han van vid denna attiralj, men, nu, nej, fan, det gick inte. Han sveper innehållet, inget går till spillo, nej, kastar in liket, det tomma glaset i den öppna spisen där de eldade med benknotorna från otaliga motståndare och deras kollaboratörer, fällda för decennier sedan i fjärran länder och även några få, nyligen, på hemmaplan. På gatorna och torgen utanför toppmöten. Det är ju för illa det där att de inte kan hållas hemliga, toppmötena, nej, en massa löst pack envisas ju med att dyka upp och protestera, fan. Sen sträcker han sig efter en av flaskorna på bordet, vrider, halsen, korken av, ur, den och klunkar i sig av dess innehåll, för mig inte känt, men det var gulbrunt, nästan skimrande. Som Nilens guldfärgade skarabéer.


- Ekologisk mångfald är ett befängt påhitt av impotenta utvecklingshämmare i gröna velorbrallor och vresiga, rigida surfittor till populistiska politiker.

- Aight, aight, frustar greven och kanslern i kör för att visa sitt gillande.

- Faktum är, fortsätter doktorn, att ekosystemet endast marginellt skulle förändras vid avlägsnandet av denna visserligen vackra best, drömmande smeker han halsen på en hårig imaginär varg där i rummet, hemligt, strategiskt utplacerat, men egentligen var det professorns skägg.

- Men efter att denna best utrotas kommer ekosystemet snart finna sig i den nya världsordningen. Rätta sig, så att säga i leden, igen, som alltid ... igen.

- Men, invänder professorn torrt, är det nödvändigt att utrota varje exemplar, tänk om vi senare behöver besten i dess fria utformning, vore det inte bättre att införa skyddsjakt istället för att vilt rusa ut och peppra varenda individ vi får syn på?

Nu buade de och doktorn konstaterar triumferande att det är ju skoj för fan, att utrota. Så vann han diskussionen och de var alla överens, även professorn, de skulle sätt igång imorgon i gryningen skulle de vara fulla nog för att ta sig an en sådan uppgift.

Av T.L Stjerna 12 aug 2003 09:33