Klockan är alltid mer i Beirut

Idag är det en sådan där dag. En dag där nånting fått världsordningen att vända sig 180 grader under min dejt med John Blund. För himlavalvet var målat i skogsgrönt när jag vaknade imorse.

Så sant så, jag lovar.

Så idag är det udda lixom, det känner jag av elektronerna i luften.

Klockan var prick 10 och 13 minuter över när jag vaknade efter att ha sovit bort vad som kändes som hela dan. Jag brukar aldrig sova, det är ytterst sällan jag lyckas vara i horisontellt läge - at all.

Men så kommer jag också från förorten, här sover vi aldrig. Och vi kommer undan med det för världens klockor är inte synkroniserade här. Klockan är alltid lite mer i Beirut. Så när jag vaknade prick 10 och 13 minuter över, hade jag redan missat lunchen a la Bogotá-time. Det var ju knas, bara där alltså.

Jag svingade mig in i badrummet, lyckades ta rätt tandborste för den här gången men tog fel mellan Aquafresh och Clearasil ansiktstvätt.

Efter mycket spottande och harklande, penslade jag på sminket. Och tvättade av det tre gånger. Det var bara inte den rätta dan för varken blå, grön eller rosa ögonskugga. Jag antar att det var alldeles för många elektroner i luften. Och ändå innehöll bara ögonskuggorna få förbjudna kemiska ämnen.

Morgonsolen är egentligen vacker, det måste jag säga. Men jag bor högst upp i ett betonghus med orange trapphus och när solen ligger på med sina gyllene armar, ger den mig migrän. Men eftersom klockan var prick 10 och 13 minuter över, var det egentligen kvällssol någon annanstans. Så jag slog en signal till min granne på våningen under mig och frågade efter klockan i Sarajevo, och hon svarade kaffedags.

De dricker alltid kaffe i Sarajevo, vi snackar nonstop här alltså. Och eftersom hon är allergisk mot ordet nej, är jag ju tvungen att alltid tacka ja till en kopp när jag är på besök. Och till min kopp kaffe får jag alltid ett glas vatten och en skvätt konjak. Det är Sarajevokaffe, det. Har jag tur vet jag redan vad jag vill släcka min törst med innan jag slår mig ner vid hennes köksbord. Har jag otur är mitt konjaksglas jämt och ständigt fullt. Och jag är karatepackad innan jag ens hunnit nyktra till från kaffesessionerna dan innan.

Men idag vart det annorlunda, världsordningen hade ju ändå vänt sig 180 grader.

Mellan våning 4 och 3 i betonghuset med det orangefärgade trapphuset, är det som om att ha hela världen bakom de närmaste fem lägenhetsdörrarna på ens högra sida. Man strosar förbi Kina, Polen, Bulgarien, Makedonien, och Bosnien. Utan att få nån stämpel i sitt pass.

Det är bakvänt, lixom. Lite sci-fikänsla över det hela. Hela världen finns i Sverige, i trånga lilla Sweden. Någonstans mellan våning 4 och 3.

Här bor vi alla under samma tak, nåja, nästan i alla fall, men ändå vägg i vägg med en gemmensam tvättstuga på gårdsplanen. Vi hälsar på varandra med leenden, nickar artigt om de håller hissen och lånar varandra tvättmedel eller socker, om inte på svenska så i alla fall på engelska. Och vi på våning 4 och 3 i det orangefärgade trapphuset undrar vad ett diplom i det svenska språket skulle ha för nytta inglasad, inramad och upphängd vid toalettdörren?

"Du... Ryssland läser?", frågade grannen.
"Ja, Ryssland. Kommunismen. Krig och politik", svarade jag. När hon ville fylla på mitt konjakglas fick jag säga nej. "Trebam idem na iskola danas, kasnije", försökte jag på hennes språk. Hon skrattade, som hon alltid gör när jag försöker prata bosniska, men fyllde ändå upp kristallglaset. Jag grimaserade när hon lyfte upp sitt eget glas och ville skåla. Då räckte hon skämtsamt ut tungan mot mig och skrattade igen.

"Du rösta nu?", frågade hon. "Politik du intressant tycker?"
"Jag får inte rösta", svarade jag. "Inte svensk medborgare."
"Aaah...", sade hon då. "Inte bra, du måste rösta. Du bli svensk medborgare."
"Näää. Jag får ändå aldrig som jag vill ändå", svarade jag. Hon tittade på mig en stund. Forskande med sina professorögon.

"Du förända världen en dag. Du och alla andra unga.", sade hon sen. "Det är vad vi äldre vill. Ni bestämmer; inga mer krig." Sen log hon.
"Inget fred utan krig", sade jag. Hon nickade instämmande. Jag började ursäkta mig, klockan var ändå för mycket och jag skulle till skolan.
"Nemoj, sedi, sedi!", bad hon mig och jag satte mig artigt ner igen.
"Klockan mycket mer i Beirut, det är sent, du redan missat skolan", log hon lurigt.
"Neeh, din klocka visar för lite. Min klocka är redan mycket."
"Lika mycket som i Beirut!", hojtade hon till. "Hajde, hajde! Säg inte att du är sen för idag. Lyssna och kom ihåg, du är alltid för tidig för morgondagen."


--------------------------------------------------------------------------------

Av Monica Malcic 27 jun 2003 10:32