Är jag dömd att misslyckas?

Jag har nyligen blivit sambo. Det är för första gången ett riktigt förhållande i mitt 35-åriga liv. Ett par veckor in i samboförhållandet har jag dock börjat fundera kring mig själv och min person. Jag känner mig lite blasé och fångad, samtidigt som jag givetvis omges av trygghet och harmoni. En lättnadskänsla rent utav. För nu behöver jag inte känna mig som en misslyckad individ längre. Jag har ju lyckats träffa någon att leva med. En av de primära sakerna en människa förväntas klara av i sitt liv.

Men det är inte bara rosor i idyllträdgården. Jag ser mig själv och mitt beteende som ett ovanligt envist ogräs, som vill suga näringen ur jorden för de andra växterna. Mitt beteende skrämmer mig till att bli rädd för mig själv. Till mitt försvar kanske kan sägas att jag levt ensam i en herrans massa år och inte behövt ta eller visa hänsyn till någon annan än mig själv. Och givetvis sätts jag som relativt oprövad och ovan på relationer på svåra och utmanande prov.

Men det känns allvarligare än så, vilket resulterar i att jag allvarligt förundrar mig över mitt beteende gentemot honom. Min sambo är en otroligt lugn, snäll, öm och kärleksfull kille, som inte skulle göra en fluga förnär. Så varför retar jag mig på hans egenskaper istället för att ta vara på och uppskatta dem? Varför tar jag varje tillfälle att pika honom, i min tanke kritisera och vara på min vakt? Mina elaka repliker kommer ut automatiskt och rappt, precis som rapandet gör efter ett par glas coca cola.

Är jag dömd att misslyckas, då jag ständigt testar hans gränser och kontrollerar om han väljer att stanna kvar hos en sådan som jag? Är jag verkligen så osäker på mig själv? Kanske är jag fortfarande enligt psykologens definition, när jag som tolvåring sades ligga på en femårings mentala nivå störd av mina tidigare barndomsupplevelser? Är mitt destruktiva och testande beteende bara ett kvitto på det jag som barn och tonåring utsatts för? Det vill säga emotionella bevittnandet av utbrott, hot och våld kring och mot min mor och mig, givetvis med alkoholinslag som en onödig krydda i tillvaron.

När jag minns tillbaka på tiden som nyanländ finne i Gårdsten - Angered, så erinras jag om hur jag vantrivdes under den korta period jag kom att leva med min mor och min överviktiga och motbjudande så kallade styvfar. Jag skämdes för både hans och morsans supande och redlösa beteende i allmänt. Därtill var jag livrädd för honom.

Det var en man som hade lätt för att bli arg och gapade gärna med sin barska röst som sände kalla kårar längs min kropp.

Jag minns ett incident när jag med mina knappa kunskaper i svenska hade lyckats använda ett par ord att reta honom med. När han sedan började gorma och jaga mig i lägenheten gömde jag mig bakom soffan i vardagsrummet. Detta visade sig inte vara ett alldeles för klyftigt drag, då han strax därpå närmade sig med stormsteg. Han använde sedan soffan som instrument för att skrämma mig med. Han lutade fram och tyngde ned soffan med sina dryga 140 kilo mot min hals. Det krampade och högg i magen. Jag skakade och var väldigt nära att kissa ned mig. Jag var panikslagen, och situationen kändes mer än olustig.

Jag kommer inte ihåg hur jag klarade mig ur situationen, men jag vet i alla fall att jag efter ett tag placerades i både barn- och fosterhem. Om det sedan var för att jag ansågs för besvärlig, eller för att min styvfar inte kunde kontrollera sin vrede eller för att hemförhållandena var oacceptabla låter jag vara osagt.

Men jag antar att det ständiga grälandet mina uppfostrare emellan under hela uppväxten, har satt djupa spår i mig. Min biologiska pappa var alkoholist och våldsam, precis som varje därefter följande partner mamma haft ovett att välja. På grund av att hon tydligt haft andra förstaprioriteringar än mig, har det stormat i hennes liv. Och per automatik, i mitt. Jag har inte blivit bortskämd med positiva kommentarer om min förträfflighet. Inte heller har jag stöttats eller respekterats i ensamma och svåra stunder.

Att jag nu som vuxen individ omedvetet väljer att hacka på den person jag lever med måste ju tyda på att det är något jag uppfostrats till. Barn gör inte som man säger till dem utan de gör som föräldrarna gör. Det är en förklaring man kan klara sig med upp till tonåren. Sedan kommer vuxenstadiet, och man förväntas ta ansvar för sig själv. Kanske har jag inte i tillräcklig kvantitet kritiskt granskat och bearbetat mina negativa egenskaper som person.

Ett sätt att lära känna sig själv är att titta på sina föräldrars beteende. Min mor, som är gravare psykiskt sjuk nu än då, har väldigt litet kapital insatt på tålamodsbanken. Hon gapar sig hes ur jobbiga situationer, sårar andra med glåpord för att inte låta någon komma för nära och är allmänt omedgörlig när hon känner sig pressad. Jag ser det som typiska drag i hennes psykiska sjukdom. Och jag kan inte låta bli att känna igen mig. Har hennes destruktiva beteende smittat av sig på mig? Är det något jag borde ta lärdom av? Självklart. Och eftersom jag nu sitter och både begrundar mitt beteende och skriver om det, betyder det väl att jag åtminstone besitter en viss insikt om mitt beteende.

Jag tror på orsak och verkan. Men vad ligger bakom orsaken till att jag verkar som jag gör? Har mammas ständiga misslyckanden i destruktiva förhållanden stått modell för min verklighetsuppfattning?

Inget av min sambos egenskaper eller hans beteende liknar det jag tidigare upplevt. Är det där skon klämmer? Är jag så vilsen att jag söker framkalla det som jag lärt mig tro är normalt?

Jag är plågsamt medveten om att jag annars riskerar att störa bort min sambo med ett fortsatt nedbrytande och testande beteende. Kanske vill jag det, omedvetet - för att få en självuppfyllande profetia. Men på det medvetna planet vill jag inte det.

I och med detta försök till självanalys detta inser jag att uttrycket ovan säkerligen stämmer. För om inte jag älskar mig själv, kan jag ju omöjligen låta någon annan göra det heller.

Ibland är jag klok och kan se på mig själv med kritiska ögon. Och ibland vågar jag till och med använda förstoringsglaset, för att verkligen gå in på djupet. Men mestadels blundar jag för mina negativa sidor. Istället koncentrerar jag mig på att finna fem fel hos alla andra. Varför gör jag det? Tror jag mig inte kunna älska mig själv, med alla fel och brister? Kan jag bara ta positiv kritik? Sådana här negativa tankar engagerar min lilla hjärna sig med. Och ibland tänker jag till lite extra.
Kanske är det där själva utmaningen ligger. Att älska någon som mest när man tycker att den förtjänar det som minst borde väl vara parollen. Just för att den behöver det som mest. Och uttrycket om att älska sig själv tjänar åt andra hållet med. För om inte jag kan älska mig själv med alla mina fel och brister, hur skall jag, utan att döma, vara kapabel älska någon annan?

Många ser mig som en överlevare, andra som ett maskrosbarn. Och som den envisa maskros jag nu är, så tänker jag inte låta mig stoppas av vare sig betong eller asfalt. Jag får bara hitta ett alternativt levnadssätt. Det vill säga, taskiga erfarenheter, negativ attityd eller annat bjäfs.
Därför är jag tacksam för program som Dr Phil, som får mig till eftertanke. Människorna hos Dr Phil får en chans att granska sig själva medan jag gör detsamma i min tevesoffa. Jag nickar och hummar instämmande när mina amatörmässiga psykologiska analyser stämmer. Och när jag känner mig träffad skäms jag och skuldbelägger mig själv. När jag sedan behärskat mig och kan sträcka mig till att tänka konstruktivt, så inser jag att jag faktiskt kan dra nytta av människoödena och utveckla mig själv.

I och med den tanken inser jag att det kanske inte är försent. Kanske kan jag bevisa för mig själv att jag är värd att älska. Kanske kan jag lära mig att älska mig själv.

Men jag vet att det kommer att kräva hårt arbete. Att lära mig att räkna till tio eller längre innan jag avfyrar nästa tykna salva kan vara ett bra steg. Nästa steg kan vara att jag lär mig ifrågasätter min "rätt" att behandla honom på det sättet hjälper säkerligen till. För vem har gett mig rätt att ens tänka tanken att såra en annan människa? Likväl som jag blir sårad och ledsen när någon kränker mig, kan någon annan bli det av mitt ångvältsbeteende.

Jag skall försöka ta vara på min självinsikt. Därefter skall jag passa på att njuta av Dr Phils visdomsord. Och sedan agera efter det. Och kanske lyckas jag. Kanske inte.
Men hur som helst så vet jag med mig att jag i alla fall gjort mitt bästa för att få det bästa i mitt liv. Sen om mitt resultat är ett misslyckande enligt annan människas värderingar och måttstock, må så vara.

Av Sari Hänninen 10 mar 2003 14:25