Jag ville ge henne ett tomteskägg

Jag hängde nog där, men såg nog ingenting just då. Antog någonstans att det var mitt fel. Men var inte riktigt säker. Sket rätt hårt i det just då. Jag har blivit så blasé på hela världen. Jag tar ansvar för min lilla bubbla. Försöker sträcka ut den. Men jag bryter inga ben. Varje gång någon öppnade dörren blåste det unken varm luft. Det var jävligt skönt.

Det finns någonstans. En nedre gräns. Där man svävar i harmoni mellan sunkighetens vidrighet och fräschörens vattenkammade ytterlighet. Lite som i den där reklamfilmen för Wasaknäcke. Den "fräscha" killen ska vara hjälten. Men man bara avskyr honom. Den sunkiga killen ska symbolisera det "vidriga" man blir om man inte äter Wasaknäcke. Man bara älskar honom. Trots inandningen av unken lukt. Fyllan. Kylan. Fimpen. Så älskade jag mig själv. Kanske mer än om jag inte hade stått just där.

När man är full. När det är kallt. Då blir pungen väldigt liten. Det känns jobbigt. Jag ser framför mig hur jag drar hem nån katt. Hamnar i "kom-i-mitt-ansikte-mode". Producerar ett tomteskägg som ser ut som en tangorabatt. Får den där besvikna blicken tillbaka. Går hem när hon har somnat. Sätter mig framför mitt lilla skåp som jag gjort i slöjden. Öppnar den lilla dörren. Stirrar på Rocco-ikonen och lotusblommorna. Tänder en sambalsticka. Börjar chanta ledtemat ur Rocco & Buttman i Montreal. Dörren öppnades igen. Skönt. Sju-Elva luktar ibland som vått hår. Men det är som sagt varmt.

Götgatsbacken i Stockholm. Ska bli gågata. Vad fan e problemet? Här går ju hur mycket folk som helst. Sju-Elva är proppfullt med folk. Två små gnomer står och trängs längst fram. Deras svarta pottfrisyrer och panda-sminkning. Sticker upp från deras oformliga kroppshyddor. Dom svajar oroväckande i sina trängselförsök. Jag uppfattar argumentet att dom; "bara ska ha cigg". Min teori stämmer tydligen. Dom är verkligen unga kärringar. Jag får tvångstankar om orakade armhålor. Plus andra liknande former av ohygien. Som jag inte ska frossa i nu. Jag tvingades att gå runt hörnan. Men det blev ingen pizza tillslut. Bara lite symptomatiskt hulkande.

Det blev det däremot för gnomerna. Nitbältena spändes till bristningsgränsen när dom pressade i sig vegetarisk pizzaslice. Flottet glänste runt deras munnar. Jag började stirra på deras knappar. Aggressiva politiska budskap skrek i mina ögon. Jag flackade upp mot deras svullande munnar. Deras vibrerande valkar. Fick en sån där känsla som man minns från Das Boot. När ubåten börjar sjunka. Bultarna flyger in i ubåten av trycket. Hela besättningen blir lemlästad. Gnomernas knappar började knaka. Skrovet började gnissla. Jag började gå därifrån. Hukad. Just då öppnas dörren och en snygg version av gnomerna sveper ut från Sju-Elva.

"Jag springer i förväg till Medis". Gnomerna sliter sig från sina pizzor. Nickar sitt godkännande. Innan jag hinner tänka har hon tagit min arm och sagt; "Hej, jag e så jävla full". Den obligatoriska "snygga-alternativa-tjejen" i gänget har äntrat scenen. Jag säger; "Hej då, jag e så jävla trött". Varför vet jag inte riktigt. Jag ville ju bli av med henne. Den kommentaren är liksom lika raggig här. Som; "Ska vi gifta oss?" är på Stureplan. Hon var en vän av ordning. Under analytiska föresatser tvingades jag gå om Mosebacke. Hon flaxade med ögonfransarna. Hon spelade sårbar. Hon smickrade. Hon visade självförakt. Hon hånglade upp mig så jävla hårt. Jag kände mig som en överkörd igelkott. Fortfarande tuff. Men helt död inuti.

Hon ville tvunget visa alla sina piercingar. Jag avskydde piercingar. Men hon var skör. Jag sa att det var jättefint. Hon hade sina mantran klara. Hon "hatade" både det ena och det andra. Bröstförstoringar hatade hon verkligen. Jag frågade vad som var fel med det? Hon visste inte riktigt. Men det var inte samma sak som att ha piercingar i alla fall. Jag frågade om det var okej om jag gick hem. Hon frågade om det var för att hon inte hade bröst. Jag frågade var hon hade fått det ifrån. Hon sa att jag inte hade tagit henne på brösten. Jag satte mig ner igen.

För några år sedan hade jag en flickvän. Hennes lillebror hängde sig. När han dödförklardes satt jag med deras psykopatpappa på Lunds lasarett. Jag hade bara en sak i huvudet. Att förhindra honom från att göra mer skada än han redan hade gjort. Han grät som han hade sett att man skulle göra. Det enda jag kunde tänka var; "Vad fan gör jag här?". Det finns tydliga beröringspunkter. Här hade jag en hjärnknullad tjej. Med mer trasor än vad jag hade nål och tråd. Hon var bara ett symptom. Sjukdomen finns någon annanstans. Hon var så full av ismer. Att hon inte kunde leva sitt liv som hon ville. Hon levde i en lögn. Jag klappade henne. Och knöt min andra näve så att knogarna knakade.

Hon var en lindansös. Sökte balansen mellan sin artificiella identitet och sin inneboende. Hon försökte övertala mig att tycka om henne. Trots att hon inte bar sin identitet med stolthet. Jag försökte ljuga. Men kunde inte. Du må vara vacker när du ligger ner. Men utan ryggrad faller bilden av dig i tusen bitar när du reser dig upp.

Någonstans finns den slutgiltiga kroppen. I vilken vi alla ingår. När man vänder sig till den här försynen. Så svarar den omedelbart. Fader vår som är i himmelen. Ge mig en öl eller nåt. På ren ingivelse gick jag bort till buskaget. Sträckte in handen och fick tag i en systemetkasse. Denna magiska kväll. Fann jag fem öl. Sända av Gud Fader själv. I sanning kände jag gudomens beröring. I det att jag sänkte en kall. Hon hade svart axellångt hår med lugg. Hon var lång och slank. Hennes kläder balanserade på gränsen mellan kvinna och man. Men med ett tydligt överslag på kvinna. En motsägelsefull kreation. Smygande. Hemlig. Hon längtade efter sin identitet. Jag kunde inte leverera.

Att inte kunna leverera är en fruktansvärd känsla. Man måste för fan kunna leverera. Där kan vi snacka om identitet. Det ligger i min att leverera. Jag skiter i om det är förväntat eller ej. Det handlar om att hålla truten. Och leverera. Känner jag att någon förtjänar något. Att någon har mina sympatier. Att jag kan göra en skillnad. Då ska jag leverera. Det är mitt ansvar att se till att det händer. Här hände ingenting. Det fanns ingenting jag kunde göra. Försynen förstod mitt trångmål. Och gav mig öl. Och jag drack. Till allas vår frälsning. Må den komma snabbt och skoningsslöst.

Det hade börjat med spekulationer. Ytliga reflektioner vid Sju-Elva. Tankar på hemgång. Men för mig blev det en kväll av tangorabatter vs. tomteskägg. En stor metafor för maktlöshet. I det här fallet maktlösheten inför det självdestruktiva i människan. Skit i det nästa gång. Ge mig ölen direkt. Godammit!!

Av ... ... 09 mar 2003 19:30