Kastrullerna håller mig vaken

Inte för att jag skulle ha något emot det om så vore fallet, men grannarna kanske skulle... Nej, det som är kruxet är att det står kastruller lite överallt i köket. Det gör det förmodligen i de flesta kök, såväl de vanliga som de mindre vanliga och om du undrar vad jag menar med mindre vanliga kök så kan du ju fundera lite på de människor som efter en relativt vanlig diet valt att gå över till att bara äta fallfrukt; hur lång tid tror du att det tar, med den näringsbrist de förmodligen inom kort lider av, att komma sig för att göra sig av med alla husgeråd? Våra kastruller är högst vanliga, de flesta kommer från IKEA. Det är inte det som är problemet, de senaste är faktiskt riktigt bra, säger min man det är han som har kommandot över köket, och även om det är en av mina eviga frustrationer på grund av hur han hanterar det kommando han fått, så hör det inte hit, de underlättar visst hans matlagning oerhört. Så kastrullerna är det bara bra med, de funkar och står där och ser glada ut över att få ha kommit hit istället för att bara stå och vänta i affären på att någon ska förbarma sig över dem och ta med dem hem till sig. Inte ens den lilla detaljen, att de i affären fick stå rena och skinande och glänsa i väntan, påverkar det hela, här glänser de ju säkert en tiondel av tiden. Och kastruller borde ju gilla att vara fulla med matrester, det är väl mat de vill ha i sig, eller hur? Även om den är kall och intorkad för länge sedan?

Det är det faktum att de står lite överallt som är problemet. De får inte alla plats i skåpet. Och även om de fick plats i skåpet allihop, så skull de ändå stå där de står, lite överallt på köksytor som för övrigt är fullkomligt belamrade med gammal disk, returpryttel som inte får plats i det alldeles omöjligt lilla sopskåpet försöker du källsortera allt så vet du vad jag menar, samt skolböcker, pusselbitar, och den stackars malplacerade blomvasen i tungt, dyrt kristallglas. Varför i hela världen ställer jag inte in kastrullerna i något annat skåp och går och lägger mig då? Förutom på grund av det enkla faktum att inget annat skåp i huset har mer plats än de i köket och de är smockfulla det är för övrigt ett riktigt underligt ord, smockfull - undrar var det kommer ifrån? Det måste jag ta reda på någon dag. Det vill säga aldrig, förrän någon talar om för mig var det kommer ifrån och jag svarar att bra, att du sade det, jag har varit på väg att ta reda på det hur länge som helst men jag har liksom aldrig kommit mig för, så föreligger en mycket bra anledning. Om jag ställer undan kastrullerna, som för att förvara dem någonstans tillsvidare, har jag tagit ställning i något som inte är ett krig eller en strid, utan mer som en stilla tigande tystnad över något som det inte längre pratas om på grund av att det inte finns så mycket mer att säga utan att drabbas av en galopperande känsla av att gå på repeat. Om du har läst så här långt ska du bli belönad, du ska faktiskt få veta vad det här egentligen handlar om.

När vi kom hem från IKEA med bland annat de nya kastrullerna som min man faktiskt valde att köpa för sin födelsedagspeng eftersom han verkligen, verkligen behövde nya kastruller - bara det ger ju en viss ton åt hela den här historien framgick det med all önskvärd tydlighet och vem avgör hur önskvärd tydligheten är? Är det jag som gör det? Eller är det meningen att jag ska bedöma din tydlighetsönskan, i det här fallet? Om ett par dagar eller så kommer jag säkert att komma på hur korkat det var att ens ställa den frågan, och slå mig själv i huvudet med en mattebok eller något, så du kan betrakta mig som erkänt skyldig till korkade kommentarer redan nu att vi nu hade alldeles för många kastruller. På något mysko vis säkert eftersom min man har kökskommandot framgick det att endast de nya kastrullerna hade existensberättigande i köket hädanefter. Samt den lilla, som han ännu inte köpt men som komma skall inom en överskådlig framtid. Och så en pytteliten, bara för yogitéet, som ju absolut ska sjudas en halvtimme för att smaka som det är menat. Ja, jag blandar helt avsiktligt ska och skall i samma text.Och jag är överförtjust i parenteser, helst långa som ett maratonlopp utan vattenpauser.Fast nu överdrev jag igen, det är jag visst också lite förtjust i. Väldigt självinsiktsgivande, det här.

Så vad ska vi då göra med de andra kastrullerna? De ska givetvis skänkas till Myrorna, tillsammans med en massa andra grejer som vi inte längre behöver. Men. Det finns ett men. Ett stort Men. Jag är nämligen inte lika kinkig med kastrullerna som min man. Så om, bara sådär utifall, jag helt plötsligt skulle stå med ett alldeles livs levande kökskommando på halsen, av den enkla anledningen att min man inte längre vill vara det min man, alltså, då vill jag inte lägga ut en massa pengar på något som vi ju faktiskt redan nu har, bara för att god almighty ja, gudar är vi allihopa, allihopa, allihopa, han med har bestämt att de är överflödiga så länge han behagar bo kvar. Eller jag. Det är liksom så det ligger till. Och det har gjort det ett tag. Så vad skulle det månne betyda, om jag stoppade in kastrullerna nånstans? Att jag ämnar behålla dem tills jag behöver dem. Samma sak som att säga att du kan packa dina kastruller och flytta. Ta med dig lergrytan , den kommer jag aldrig använda i alla fall. Och alla jävla vispar. Jag klarar mig med en, eller högst två. Nja, kanske tre men där går gränsen.

Det är jobbigt att ha en eventuell framtida separation hängande i luften, väntandes på nästa drink. Den ligger där i hörnen och lurar och sticker ut näsan ibland och nosar, och får den så mycket som en fjärt av luft att tala med, så vräker den ur sig det gräsligaste; rent ut sagt ett vidrigt anhang att ha skrotandes här hemma. Jag skulle förstås kunna ställa kastrullerna i förrådet i väntan på Myrorna, men hade jag kommit på det på en gång hade ju detta aldrig blivit skrivet, och jag kan ju ändå inte göra det nu för då kanske jag orsakar att någons nattsömn blir störd av kastruller.

Av Alexis Örtenholm 29 jan 2003 14:31