Skyddslös 1

Lena vaknar med ett ryck av klockradion som surrar och väsnas eftersom hon inte ställt in stationen ordentligt. Hon fumlar med fingrarna över knapparna i fåfängt försök att hitta avstängningsknappen. Äntligen! Tystnaden breder ut sig i sovrummet.

Hon blundar med sammanbitet ansikte. Gud vad hon mår dåligt! Vill inte öppna ögonen och möta verkligheten. Gode Gud låt mig somna om. Jag vill inte minnas, jag vill inte tänka. Jag orkar inte. Jag klarar det inte. Men kampen är fåfäng. Tankarna från nattens gräl sköljer igenom hennes huvud gång på gång på gång. De höga rösterna, de sorgsna rösterna, de förtvivlade rösterna. Till slut öppnar hon sakta ögonen. Stirrar med tomma ögon på taklampan. Följer glasets skarpa spjutspetsar, stirrar rakt in i mittpartiets ornamentblomma. Insikten drabbar henne som ett slag i solarplexus. Hon har gjort det. När man en gång upplevt detta kan man aldrig återvända. Det stormar ute - vilken kraft vinden har. Stormby efter stormby vältrar sig in över bostadsområdet med hotande dån. Hot - det känner hon igen och vindens hotande dån känns lika olycksbådande som Leos. Idag hade hon behövt milda vindar som smekte hennes trasiga kropp och varm sol som värmde hennes sargade själ. Men de här stormbyarna varslade om att det ännu inte var över. Det fanns ingen vila, ingen frid, ingen läkning - ännu.

Hon slår förtvivlat händerna för ansiktet och kryper ihop i fosterställning. HERREGUD!

Barnen står plötsligt i dörröppningen och ser på den tomma sängen och hennes hopkrupna gestalt... "Var är pappa?" Pias röst är avvaktande. Lena tar händerna från ansiktet och sätter sig upp. Pias skarpa forskande blick stannar på Lenas omlindade handleder. "Jag tappade ett glas i badrummet och skar mig." I den grå marsmorgonen förefaller hennes lögn helt trovärdig , även för henne själv.

Lena reser sig och först då märker hon att hela hennes kropp är tung som bly. Hon drar några djupa andetag. Kämpar för att rycka upp sig. Mats tränger sig förbi Pia. Med bistert ansikte. "Mamma, jag är hungrig. Jag vill ha frukost!" Hon ser trött på honom.

På något sätt får hon i ordning både frukosten och ungarna och de ger sig iväg till skolan. Går med släpande steg runt i lägenheten. I morgonrocken. Äter ingen lunch. Står långa stunder med pannan lutad mot rutan. Ser ut utan att se. Så trött. Så trött.

När det är dags för barnen att komma hem från skolan noterar hon tacksamt att hon har färdiglagad mat i frysen och tar ut den och sätter in den på upptining och värmning i mikron. Under middagen är Pia omväxlande pratsam och glad, omväxlande tyst och ser begrundande på Lenas armar och gråa ansikte. Lena anstränger sig att lyssna på vad Pia berättar men de blir som vanligt avbruten av Mats som inte tål att bli lämnad åt sidan. Han avbryter hela tiden och pockar på Lenas uppmärksamhet. Till slut blir Pia less och går in i sitt rum för att göra läxorna. Mats sätter sig i soffan och bläddrar på fjärrkontrollen. Pia kommer och vill också ha den. Mats vinner kampen och som hämnd går Pia och hämtar lite godis hon har haft gömt i sitt rum och bjuder inte Mats. Det blir bråk och slagsmål som slutar med gråt från båda hållen. Till slut rycker Lena in och bestämmer att de alla tre skall se Världens barn.

När barnen dragit sig tillbaka blir Lena sittande i soffan. TV:n rullar på det enda programmet efter det andra. Roliga historier, teknikutveckling, komediserie, stamcellforskning... allt ser hon utan att se.

Hon kan inte se varken nuet eller framåt ännu, bara bakåt. Hon har ännu inget grepp om verkligheten. Hon försöker koncentrera sig på filmen. Sheriffens alkoholiserade vän. Det är synd om honom. Han skulle behöva någon som tog hand om honom. En kvinna.

Hon avskyr Leo, hon föraktar sig själv. Men det hon egentligen avskyr mest är sitt eget liv. Ett liv som hon misslyckats med. Totalt. Det var ju inte det här hon planerade. Leo hade rätt; hon var en förlorare.

När filmen är slut stänger hon av TV:n. Sitter en stund och ser rakt fram. Men så reser hon sig, går fram till barskåpet och häller upp en stor wisky och tömmer halva glaset i en stor klunk. Det får hon ångra. Hon känner viskyns brännande väg ned genom matstrupen, ned i magsäcken och till slut sprider den sig i hela kroppen där den löser upp alla försvarsknutar, alla hårt spända band och gör hennes inre till ett enda stort försvarslöst hål utan skydd och hon börjar gråta. Hon gråter och gråter och gråter - över Leo, över barnen, över sig själv. Det är ingen vild, våldsam gråt med högljudda snyftningar. Det är en stillsam sorgsen gråt med tårarna rinnande nedför kinderna. De rinner och de rinner till synes utan slut. De kommer från hennes djupaste inre, från hennes sargade själ, de rinner ur själens hålor. Hon försöker stoppa flödet, hon böjer sig fram och trycker händerna mot magen, mot munnen - men de bara rinner.

Hon tänker på männen i filmen. Där fanns ingen tvekan. Inga skuldkänslor. Inget "tycka synd om".

Hur skulle hon själv ha gjort? Tyckt synd om skurkarna. Tänkt att om man bara är snäll mot dem så ångrar de sig och förstår att de gjort fel. Som hon gjort mot Leo hela deras äktenskap. Hon hade slagits för sitt liv. Men aldrig självklart. Alltid med tvekan. Med tvivel. Med skuldkänslor. Varför tvekan? Å Gud! Allting tränger sig på.

Hon tömmer wiskyglaset och häller i en till. Hon känner att hon blir berusad. Ansiktet slappnar av. Kroppen slappnar av. Skönt. Hon hade otäcka drömmar i natt. Drömmar fulla av blod. Vrede. Hat. Men hat är en känsla som hon aldrig tillåtit sig hysa.

Det blir ljust ute och Leo kommer inte. Vågar hon hoppas?
Hon hade valt Leo en gång. Valt att leva med honom resten av livet. Lovat inför prästen: I nöd och lust. Vad hade hon känt? Att han var som hon. Lika ensam som hon. De skulle hjälpa och trösta och älska varandra.

Nå, nu hade hon i alla fall talat om att hon lämnar honom. Vad kunde han göra åt det? Ja... komma tillbaka och spöa upp henne, ta ifrån henne barnen och huset. Nej, huset kanske men inte barnen.

Nu hade hon gjort det. Vänt sitt plågade ansikte ifrån sin plågoande. Barnen hade gett henne styrkan. Hon hade inte stannat kvar i äktenskapet bara för rädslan av vad Leo skulle kunna hitta på. Hon var rädd för hela manssamhället. Männens HERRA-välde. Leo hade hela samhället bakom ryggen. När kvinnor behövde skydd och hjälp måste de söka det i manssamhället. Polisen, banken, politiker. Männen hade ju skapat det här samhället åt sig själva. Männen. Varje vecka kunde man läsa hur polisen lämnade den misshandlande mannen kvar med kvinnan i lägenheten, hur de nekar henne skydd, hur de hjälper prostituerade kvinnor om de kommer in i polisbilen och suger av dem först...

Leo hörde till dem. Han var man. De var hans vänner utan att känna honom. De var MÄN.

Solen börjar färga himlen röd. Hon vinglar i säng och somnar alldeles utmattad.

Så börjar min roman SKYDDSLÖS

Av ingalill enbom 20 jan 2003 15:42