Jag är Nadja - kap 1

Har slutat ställa mobiltelefonen på ringning. Det tjänar ingenting till längre. Finns ingen anledning att vakna till något som inte finns. Morgonrutinen: kaffe-snus-isande filmjölk-eventuellt smör på smörgåsen, tjänar längre ingenting till.

Idag vaknade jag av mig själv. Vaknade till en dag som inte skulle berätta något alls. Förutom att jag fortfarande är fången och trött. Ingenting mer.
Bilarna utanför mitt fönster åker fort fram och tillbaka. Till jobbet, till älskarinnan, till farmor, till IKEA, till julhandeln och jag ligger kvar under täcket. Försöker somna om. Försöker förlänga sömnen så dagen inte blir så lång. Sömnen kommer inte mer och jag tvingas dricka isande filmjölk. Tvingas titta på morgon-TV och lyssna till Horace Engdahls intellektuella tal om sin personliga integritet. Han förstår inte varför människor är rädda för honom. Säger att Sverige är ett land där intellektuell status inte existerar. Säger att det råder delade meningar om det var Gert Fylking som skrek äntligen eller inte. Det säger han.

OCH NU BLIR DET MER REKLAM.

Idag fixar inte magen kaffe. Idag fixar inte tarmarna att tvinga ut allt det onda jag åt igår. Sätter på tevatten och hoppas giftet löser upp sig i min mage ändå. Hoppas jag rensas och blir ren. Laddar min lilla flaska med kokhett vatten. Det ska göra ont att bli ren, det vet jag. Hur ont som helst. Men idag klarar jag inte ens det. Stänger av teven och tar på mig mammas nattlinne. Ingenting stramar åt och brösten får hänga fritt. Magen får dallra och ingenting gör ont.
Slår upp "Varje människa en konstnär" och försöker förstå hur Beuys menade att varje människa ska vara sig själv. Hur prärievargen drevs bort av Columbus och den vita mannen. Att prärievargen pissade på X antal Wall Street Journal. Den får gärna pissa på mig med. Då får jag åtminstone en anledning till att ställa mig i duschen och tvätta min såriga kropp. Men inte ens det.

Lägger mig i sängen och känner hur de håriga benen skaver mot varandra. Att raka benen är endast tvåsamhetens privilegium. När någon vill smeka min kropp, känna min lukt, kyssa min mage. Då rakar jag mina ben. Då ser jag till att inte lukta piss. Inte nu. Inte idag då jag själv får smeka och kyssa min mage.

Andra advent är det i morgon. SöderSöndag ska hållas och människor ska dricka glögg och få ont i magen. Om de har tur kommer de hitta en slips åt lilla farfar och kanske en Barbiedocka till tioåriga Malin som ännu inte vet att hon en dag kommer bli fånge i hennes kropp som tvingas lyda Hennes och Mauritz kommersiella lagar. Hon vet heller inte att hon om tio år kommer sitta ensam i sin lägenhet och fråga sig varför det är så skönt att skära sina armar.

Att ensamheten kommer bli hennes värsta fiende har hon ingen aning om.

Och lilla farfar, han har alla svaren. Han kommer sitta i sin gungstol på julaftonen och smutta på sin konjak och tänka att livet ändå var rätt fint och att han snart kommer dö och om tio år är han ett minne blott. En gravsten där blommor kommer sättas av avlönad personal och besöken blir färre och färre.

Jag drar för persiennerna och sätter upp det blonda håret i en tofs. Ska jag färga det rött? Skulle bli för blek. Svart? Intellektuell och mystisk. Brunt? Mellanstadiefröken. Orange? Kristina Lugn. Vitt? änglahår.

Blont? Ja, så får det vara. Sticker inte ut.

detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Marita Söderström 17 dec 2002 09:03