Våga vara vacker!

Du står i ett provrum och ska prova den där tröjan som såg så grymt snygg ut på galgen. När du låter tyget glida ner över huvudet genomgår den en förvandling från snygg kreationsdröm till en hängande sopsäck som sitter för tight där den inte ska vara tight och hänger där den inte ska hänga. Provrummets obarmhärtiga kritvita ljus tyckas göra allt för att håna din spegelbild och du vill inget hellre än snabbt få av tröjan och fly fältet. Grattis, du har precis genomfört ett hyfsat avancerat illusionsnummer och grundlurat dig själv. Utan kameratrick.

Men är provrummets ondska en rättvis bild av verkligheten? Är det du ser i det upplysta lilla utrymmet en sann bild av dig själv eller är det enbart en spegelbild av en dålig självuppfattning? Varför är vi så rädda för att sträcka på oss och se oss själva som något bra och vackert?

Vi är världsmästare på att nedvärdera oss själva. Att gå fram till polaren och berömma solbrännan eller arbetsinsatsen i senaste projektet på jobbet har vi inga som helst problem med, men när någon gör samma sak tillbaka hittar vi på den ena ursäkten efter den andra. Allt för att slippa ta åt sig av berömmet.

Jag får ibland höra att jag ser bra ut, både av killar och av tjejer. Men istället för att suga åt mig av komplimangerna och låta mitt självförtroende få en välbehövlig boost, duckar jag skickligt undan och låter de välmenande orden försvinna ut i världsrymden bakom ryggen på mig. För tänk om jag skulle gå runt och tycka att jag är bra och snygg. Hur skulle det se ut?

Låt mig ta ett konkret exempel. Mitt senaste besök hos frisören blev ganska lyckat, det ska jag erkänna. Jag var nöjd när jag betalade och gled ur salongen och kände mig faktiskt ganska snygg. Men vad är min spontana reaktion när en kollega kommer fram och ger mig en komplimang för min frisyr som jag precis lagt ner både tid och pengar på? Sträcker jag stolt på mig och tackar för komplimangen? Säger jag till kollegan att jag faktiskt är nöjd själv? Nej, jag krymper ihop en aning, mumlar något om att jag bara klippt topparna lite, vilket inte alls är sant, och kilar snabbt iväg. Min komplimanggivare blir lämnad ensam och undrar säkert vad det var hon sa som var fel.

Varför är det så svårt att ta åt sig av positiv feedback? Om någon berömmer något jag gjort på jobbet tackar jag men om samma person skulle säga att jag hade en snygg tröja eller kommenterat min solbränna vet jag plötsligt inte var jag ska ta vägen och förvandlas till en osäker liten amöbaklump. Komplimangfiltret slås automatiskt på och att få fram ett tack går bara inte eftersom all min tankeverksamhet går på högvarv med att hitta på någon undanflykt. Allt för att jag inte ska behöva ta åt mig.
Men handen på hjärtat, det hade nog känts bättre att sträcka på sig, säga tack och suga i sig komplimangen. För visst hade både jag och kollegan blivit gladare av att jag tagit åt mig och låtit orden ha den positiva effekt de var ämnade för.

Hade vi varit lika bra på att ta åt oss av komplimanger som vi är på att ta åt oss av kritik hade vi troligen stroppat runt som malliga divor hela dagarna i full övertygelse om att vi är störst, bäst och vackrast. Och vad hade varit så hemskt med det? Istället ställer vi oss framför spegeln och suckar djupt över finnar och fett hår. Det tycks ligga i människans natur att inte kunna tillgodogöra sig positiv feedback och faktiskt tycka att man själv är ganska bra. Att tycka att man själv är snygg anses som något fult och får genast omgivningen att rynka på näsan med ett "Vem tror hon att hon är egentligen?".

Men ekvationen går inte ihop. Vi lägger alla ner tid och pengar på vårt utseende. Vi handlar kläder vi tycker är snygga, går till frisören, använder smink och går på gym. Allt för att på ett eller annat sätt förbättra våra utseenden. Så varför är det då så förbjudet att tycka om det man faktiskt lägger ner energi på?

Jag vill gärna tro att det är det inre som spelar roll och att det yttre inte är så viktigt. Man vill ju inte framstå som en ytlig bimbo. Men tänk om det är precis tvärtom. Det kanske är så att om vi känner oss vackra på utsidan mår även vårt inre bra. Visst låter det ruskigt ytligt, men fundera på det. Visst mår man lite extra bra efter det där lyckade frisörbesöket och visst är det gott att unna sig en riktigt snygg tröja ibland. De dagar jag går hemifrån och känner mig tillfreds med mitt yttre, när jag både är nöjd med inbillade bilringar och det känns som om tröjan faktiskt sitter som den ska, de dagarna mår även mitt inre en smula bättre. Så visst går vårt yttre och inre hand i hand och visst påverkar de varandra.

Är det då så korkat att bry sig om sitt yttre, att våga vara vacker och att våga stå för det? Klart det inte är. Just därför blir jag så förfärad när jag hör talas om människors självuppfattning. Helt normala killar och tjejer, inte sällan inkluderat mig själv, som hittar på alla möjliga ursäkter för att få klanka ner på sitt utseende. Gör inte det.

Nästa gång du tittar på dig själv i spegeln, stirra dig inte blind på det du tror är en enorm finne i pannan och haka inte upp dig på inbillade mörka ringar under ögonen. Sträck istället på dig och beundra dina vackra ögon, din fina haklinje eller din söta näsa. Du är vacker. Det är bara du själv, illusionisten, som inte fattat det än.

Av Eva Råberg 25 okt 2002 15:11