Att vara sjuk

Jag sitter och funderar på hur det är att vara frisk. Jag har varit sjuk i snart fyra år, och undrar vad som händer med mej.

Det hela började den 19 februari 1999.

Jag satt och tittade på tv med min sambo och hade min minsta son i famnen när allt började snurra runt och jag fick en tryckande svår huvudvärk.

Jag blev jätterädd och ringde till min mamma som körde in mig akut. Jag träffade en läkare och utan någon vidare undersökning bedömde hon det som panikångest.

Panikångest??? Vad var det??? Jo det var någon typ av rädsla man kände och i mitt fall hade jag ju dödsångest... Sa dom!

Glad för att det inte var något allvarligt åkte jag hem och försökte sova lite...

Men besvären var kvar... Efter en vecka, Två veckor, en månad.

Fortsatte söka akut för min yrsel och huvudvärk men alla sa samma sak. Panikångest...

Gud vad arg jag blev... De undersökte aldrig mig utan ställde samma diagnos efter att ha kikat i mina journaler...

Jag blev grymt besviken på läkare, Jag hade två barn att tänka på, och att må så dåligt var verkligen ett helvete...

Jag grät och skrek till Gud att han skulle göra mig frisk... Hade jag inte haft mina underbara barn hade jag aldrig orkat, de gav mig styrkan att försöka hålla modet uppe.

Och efter månader av läkarbesök och krängkningar av vårdpersonal hittade de felet på mig. I oktober samma år.

Jag hade för högt tryck på hjärnan, och det som gjorde att de missade vad det var, var att jag inte hade någon synpåverkan. På vissa kunde tydligen trycket lägga sig på synnerven och det kunde leda till blindhet. Och när man lyser i ögonen vid ett läkarbesök ska man då se att det är nåt fel.

Efter de hittade trycket fick jag helt plötsligt jättemycket hjälp, Jag fick mediciner, de gjorde röntgenundersökningar, både CT och magnetröntgen och även kärlröntgen. Men de visade sig vara normala.

Men medicineringen hjälpte tyvärr inte, min nya underbara läkare slutade och jag fick en ny läkare... Ett riktigt rötägg.

När jag träffade honom så sa han till mig att han inte trodde på att jag hade för högt tryck på hjärnan utan att jag hade spänt mig under lumbalpunktionerna. Som jag gjort minst tio gånger. Utan jag hade panikångest.

Gissa om allt rasade samman. Vad höll de på med? Vaddå spänt mig? Jag hade ju mätt trycket många gånger och även legat på långtidsmätning på neurokirurgen i Lund, och de hade bekräftat trycket.

Så vad hände nu? Jo jag blev remiterad till Smärtrehab i Lund. Dit åker långtidssjukskrivna som har kroniska smärtbesvär av olika anledningar.

Där började jag mars 2002. Lägg märke till tiden från det att jag blev sjuk.

Där var det faktiskt jättebra och de trodde på en. Alla nio som gick där, funkade bra tillsammans och vi fick en fin gemenskap, vi hade ju trots allt smärtan gemensamt.

Vi fick lära oss vad som händer i kroppen vid långvarig smärta, basal kroppskännedom, konditionsträna och mycket mer skoj. Jag kände en enorm livsglädje trots smärtorna och lärde mig en mer ergonomisk livsstil. Som tyvärr sprack för 6 veckor sedan. När jag fick en retning på balansnerven. Det kombinerat med min vanliga huvudvärk och yrsel gjorde det värre. Jag mår nu även illa, speciellt på morgonen. Har två knutor, En på halsen, och en i nacken som ingen vill kolla upp. När ska detta sluta? Jag är bara 24 år. Jag är ung, jag ska jobba, umgås med mina underbara vänner, vara ute och busa med barnen, spela fotboll med dem. Jag får ju inte vara sjuk. Jag vill inte vara sjuk mer. Jag vill vara frisk. Har ju glömt hur det är!

Men en sak är i alla fall säker, och det är att jag är en kämpe. Jag ska göra allt i min makt för att bli frisk. En dag ska jag också åka på fin semester med barnen, jobba heltid, gå ut med vännerna och ta en öl, eller bara gå ut och ta en promenad i regnet, åka pulka, ja allt jag älskar men som jag inte kan göra nu. Ni ska få se, jag ska klara det. En sak har min smärta inte tagit över än och det är kärleken till mina barn och närstående. Sebastian och Kim, familj och vänner: JAG ÄLSKAR ER!

Av Sandra Nerman 06 okt 2002 13:16