David Lynch-film i Smålands skogar

I "Iskallt jordbruk" spelade jag en bonde i hängslebyxor, stövlar och lantmännen-keps. De övriga fem karaktärerna var lokalpolisen Lars Luder och hans assistent, den mystiske liftaren i pannband och solglasögon, fotografen och slutligen de två civilspanarna. De senare var på plats för att utreda det brutala mordet i skogen. Filminspelningen ägde rum för några år sedan och "Iskallt jordbruk" blev tyvärr aldrig färdig. Den slutgiltiga versionen av filmen består av tre eller fyra minuters osammanhängande experiment.

Vi ville göra en Lynch-film. Hans filmer inspirerade oss. Man vill prova något nytt när man har sett filmer som "Lost Highway" eller "Eraserhead". Och framför allt när man har suttit framför TV:n i närmare 30 timmar och tittat på alla "Twin Peaks"-avsnitt i sträck. Man behöver inte gå någon utbildning för att börja filma ett Lynch-inspirerat manus. Vad som behövs för en bra scen är till exempel en gammal videokamera som någons föräldrar använt på semestern, teatersmink och en ficklampa. På den senare kan man tejpa fast en blå plastskärm. Och så måste man ha ohämmad fantasi förstås.

I en av filmens bästa scener ser vi ett blekt ansikte i blått, kallt ljus. Det ser ut som en docka med svår ångest. Sedan går plötsligt en munk omkring med en ljusstake i stark rökutveckling. Civilspanarna kommer åkande i en Volvo med Björn Skifs i högtalarna. "Got to get it on". Sedan sitter jag som bonde i stugan och bjuder den avsvimmade liftaren på cigaretter. I fönstret bakom mig stiger en vit skepnad fram ur skogen och stirrar på oss. Spöket, eller vad det är, tonar bort i skuggorna och nästa scen tar vid. Lite längre fram sitter bonden på logen vid ett provisoriskt bord i stroboskopljus.

Vore det inte för David Lynchs filmer så hade vi säkert läst någon bok om hur man skriver manus och klipper filmer innan vi hade börjat experimentera. Vi hade förmodligen aldrig ens börjat när vi insett svårigheterna. Vad man skulle kunna kalla filmens huvudregissör brukade prata om sin stora förebild under inspelningen:

- Jag tror att Lynch bara kommer på en massa scener och spelar in dem. Plötsligt kommer han på något. Tänk om någon spelade saxofon i stroboskopljus. Eller gick omkring med hög frisyr i ett industriområde. Sedan spelar han bara in dem. Jag tror inte det finns något sammanhang. Mycket fritt återgivet.

Vad man skulle kunna kalla filmens huvudregissör visste mycket om Lynch. Lynch intervjuas nu överallt om "Mullholland drive", och då säger han att han lämnar till publiken att se sammanhanget i filmerna. Alla ska vara detektiver. Det är ett smart sätt att lämna ifrån sig allt tråkigt jobb. Han slipper helt enkelt göra det som han inte tycker är roligt. Och det är förmodligen därför hans filmer är så bra. Vi gjorde likadant med "Iskallt jordbruk". Den är tillräckligt experimentell och osammanhängande för att kallas Lynch-film.

Jag minns till exempel en scen i "Twin Peaks", TV- serien, som alltid inspirerat mig. Ett trasigt plastskynke fladdrar i vinden. Slowmotion. Natt. Jag får kalla kårar av den scenen, trots att ingenting händer. "Twin Peaks" hade blivit medelmåttigt om Lynch hade tänkt som en normal regissör. Då hade han frågat sig om scenen verkligen behövs för att driva handlingen framåt. Det hade helt enkelt inte blivit lynchianskt, ett uttryck jag ofta använder för alla beskriva stämningen i bra skräckfilmer. Detta arbetssätt använde vi också. Jag tror till och med vi gick längre. Det är tveksamt om någon scen behövdes.

Nu flera år efter inspelningen av "Iskallt jordbruk" lyssnar jag ibland på soundtracket till "Twin Peaks, fire walk with me". David Lynch, Angelo Badalamenti och Julee Cruise gör musik som är både otäck och vacker på samma gång. Kärleksfulla ord strömmar ur högtalarna, samtidigt som jag hela tiden är livrädd för att skogsanden när som helst ska klättra in genom fönstret. Jag börjar nästan ofrivilligt knäppa med fingrarna i de jazziga partierna, samtidigt som tankarna går till en vansinnigt skrikande Laura Palmer i Black Lodge. David Lynch skulle säkert trivas bra i Smålands skogar. I alla fall om han spelade in film.

Jag har inte bråttom att se "Mullholland Drive". Jag vet att jag inte kommer undan den ändå. David Lynch är 56 år. Han har fortfarande hög frisyr och poserar med en cigg i mungipan. Inget tyder på att den mannen kommer att bli som "dem andra". Det är underbart att se, särskilt när jag själv börjar bli mer och mer fantasilös med åren. Jag går inte ut mitt i natten med videokamera så ofta.

Men kom ihåg en sak: ugglorna är inte vad de verkar vara. "Iskallt jordbruk" kanske kommer till en biograf nära dig någon gång i framtiden. Och i så fall är det David Lynchs fel.

Av Henrik Hermansson 14 aug 2002 13:18