"Att vara ung var för djävligt"

När jag gick i gymnasiet var Hjalmar Söderberg min hjälte. Jag tror att stora delar av hans läsekrets är tonåringar. Inga andra böcker talar så direkt till en tonårings oroliga hjärta. "Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet" är ett passande motto för alla dem som inte hittar en själsfrände. För alla dem som inte hör hemma i societeten utan hellre promenerar ensamma längs gatorna och kanske stannar vid ett kafé för ett glas absint. Eller pepsi, i dessa tider.

Igår hoppades jag kunna återvända till gymnasietiden i minnet Men SVT:s dramatisering fångar ingenting av den Hjalmar jag kände. Den sövande berättarrösten och de svartvita bilderna kan tråka ut vem som helst. Programmen verkar rikta sig till en liten fraktion av kulturellt bevandrade äldre tittare. Inte till tonåringar. Hjalmar Söderbergs förtvivlade försök till kontakt och hans misslyckade äktenskap framställs som unikt, vilket gör det till en något pubertal produktion.

Doktor Glas var min favoritbok. Den mordiske utstötte huvudpersonen var min Mållgan. Jag tyckte att jag kände igen mig i honom. Eller rättare sagt att bara jag kände igen mig i honom. Men det var inte särskilt unikt. Att vara utstött i gymnasiet på den tiden innebar något annat. Avvikare var den som inte trodde sig vara ensam om att ha läst Per Lagerkvists "Ångest är min arvedel" på kammaren. Onormal var den som inte gjorde "Liv, jag förstår dig inte" från Doktor Glas till sin devis.

Jag och en kompis brukade sitta på ett kafé och beklaga att de inte fick servera "det gröna giftet". Det var bättre vid sekelskiftet. Då var folk äkta pessimister och drack som karlar. Vi skrev insändare till den lokala tidningen och kritiserade nutida oanständiga företeelser som till exempel Magic-kort, television och värnplikt. Vi kallade oss för "Kulturfronten". Det är sånt 17-åringar gör. Vår idol var en skribent som brukade klaga på de oanständiga människorna som gick i shorts och visade benen. Insändarna skulle förstås skrivas med samma fulländade stilistik som Hjalmar Söderbergs. Utan hans böcker hade vi säkert känt oss obotligt ensamma.

Vid ett tillfälle drack vi absint. Det var förmodligen dagens tredje fika, flanörer som vi var. Jag hade varit i Prag och lyckats köpa med en flaska hem. Vi smusslade med en liten plunta under bordet och tyckte att vi återskapade stämningarna från sekelskiftet. Vi färdades tillbaka till 1890-talet, då vi egentligen borde levt.

Nog blev jag lite besviken när jag läste brevväxlingarna mellan Hjalle och Bo Bergman där det framgick att Hjalmar kanske överdrev omfattningen av sitt lidande. Det behövde inte vara så illa som det kan verka i "Hjärtats oro".

Att vara ung var för djävligt. Jag är 26 år gammal och håller redan med Hjalle. Jag vill bli gammal. Redan nu är jag glad över att slippa idrottslektioner, trånga skolkorridorer och självpåtvingade kontaktsvårigheter. Gamla människor vill bara att deras barn och barnbarn ska vara lyckliga. De stiger gärna åt sidan. Gamla människor vet sin plats i världen, vare sig det är utanför eller innanför. Det spelar ingen roll till sist. De är inte så upptagna med att stilla sitt eget hjärtas oro. Det är inte dem som behöver en TV-dramatisering av Hjalmar Söderbergs liv.

Jag vill tro att det förhåller sig så. Det som på allvar oroar hjärtat är att Hjalmar Söderberg inte gick på gymnasiet när han skrev sina böcker. Han debuterade med Förvillelser när han var 26 år gammal.

Av Henrik Hermansson 22 maj 2002 09:09