Föräldrarskap undantagstillstånd?

I sin senaste bok "Kvinnan i sin helhet" säger Germaine Greer allt som står i följande stycke:

I "Den kvinnliga eunucken" hävdade jag att moderskapet inte bör uppfattas som en alternativ karriär; nu skulle jag vilja hävda att moderskapet bör betraktas som ett fullt möjligt yrkesval, det vill säga som avlönat arbete och som sådant också ett alternativ till andra avlönade arbeten. Detta skulle innebära att varje kvinna som beslutar sig för att skaffa barn skulle få en tillräckligt stor ekonomisk ersättning för att under rimliga förhållanden kunna vårda detta barn under dess uppväxt. Huruvida hon väljer att behålla sin anställning utanför hemmet och använder pengarna till att betala för professionell hjälp med att vårda barnet eller stanna hemma och ägna sin tid till att göra det själv är hennes eget beslut. Genom att investera i moderskapet skulle vi injicera mer pengar i barnomsorgen vilket är det enda sättet att förbättra ett system som för närvarande är hänvisat till insatser från lågavlönade, outbildade och okvalificerade kvinnor.

Frågan är alltså: varför skall vi inte betala pengar direkt till mamman istället för att helt enkelt satsa mer på den kvinnodominerade offentliga sektorn?

Tja, vi kan ju börja med argumentet jämställdhet och humanitet. Greer skriver i samma bok hur vårt maskuliniserade samhälle skadar både kvinnor och män. Hennes idé innebär alltså att rent ut sagt skita i alla män och se till så att kvinnan genom moderskapet kommer undan det maskulina samhället, som genom mannen kommer att fortsätta blomstra utanför hennes egen värld. Det är i alla fall så man kan tro att hon har tänkt sig att det hela skall gå ihop, men det rimmar mycket illa med den kunskap vi har om könsroller och effekterna av det maskulina samhället: även om de två könen är isolerade från varandra innebär det inte att patriarkatet inte verkar över dem båda och påverkar hur vi ser på varandra.

Greer skriver om moderskapet, inte om faderskapet. Naturligtvis skulle faderskapet på grund av vikten av politisk korrekthet också räknas in, men i dagsläget är det fler kvinnor än män som stannar hemma, vilket självklart speglar vilka som kommer att ta åt sig den nya förmånen. Det är kvinnorna som sköter den allra största delen av hushållet och trots att vi i nuläget rör oss mot en jämnare siffra så kommer ett genomförande av idén i fråga konservera våra gamla fördomar rörande "lämplig" könsuppdelning och därmed de av vår tid klassiska könsrollerna. Detta innebär inte bara att kvinnan i grund och botten anses höra till hemmet, utan att faderskapet blir ännu mer undervärderat än det är nu. Detta kommer knappast att göra yrket dagisfröken till ett arbete för mer "kvalificerade" människor; snarare tvärt om, eftersom vi har tagit ett steg tillbaka mot det samhället som skapade den inställning som innebär att kvinnor inte bör arbeta akademiskt till att börja med.

En maskulin arbetsmarknad är ett maskulint samhälle.

Om nu moderskapet skulle klassificeras som ett "riktigt yrke" så måste man också fråga sig: skall usla föräldrar få betalt? Det låter hemskt, jag vet, men man måste ju undra. Som i vilket yrke som helst så borde man kräva att föräldern är ordentligt utbildad i sin yrkesgren.
Vi borde kanske sätta upp kriterier för föräldrarskap i stil med det adoptionsbyråerna gör. Många anser nog, även fast de aldrig skulle drömma om att beröva någon rätten att skaffa barn, att inte alla borde bli föräldrar. Om vi blandar in pengar i det hela; det vill säga ökat kapital för föräldrar i den mån vi snackar om, borde vi kanske börja ta dessa funderingar mer på allvar.

Jag tror att många håller med mig om att en förälder bör vara någorlunda allmänbildad eftersom man är en stenhård förebild och har ett stort inflytande över barnet. Frågan är om vi genom det av Greer uppmanade bidraget, uppmuntrar människor till att utbilda sig akademiskt. I think not. Och speciellt inte kvinnor. Låt mig påpeka att detta är extra viktigt i dagsläget eftersom fler unga satsar på korta utbildningar, speciellt inom IT-branschen.

Förvisso tycker jag att man borde ge dubbelarbetande föräldrar mer bidrag så att de slipper stressa ihjäl sig och sina barn på grund av sina låga löner som man kan göra någonting åt. Dessutom anser jag att man bör betala föräldrar så att de kan försörja sina barn och studera på samma gång utan att behöva jobba ovanpå det, men av uppenbara skäl tror jag inte att Greers idé är så smart.

Monica Bodling har skrivit en del om detta här på Sourze.
Pappan nämns inte alls och hennes idéer om barnets situation är färgade av en mors önskan om att vara ensam med det. Hennes texter utgår ifrån och fokuserar sig på mamman. Frågan jag har till henne är följande: om både mamman och pappan vill stanna hemma med barnet, skall de få göra de då? Eller ska kanske gränsen sättas vid en person? Vem skall få förtur? Varför?

Hur tror du att detta kommer att påverka vårt samhälle? Arbetsmarknaden? Sveriges ekonomi?

Vem skall betala för kalaset; en stat som inte får in några pengar på grund av att vissa anser att föräldraskapet är ett undantagstillstånd?

Monica framställer det som om att vara med ens barn så länge som man behagar är en mänsklig rättighet. Det är det inte. I hela mänsklighetens historia finns det inte en käft som inte har fått jobba för sitt leverne. Förutom nittiotalets stackars hemmafuar, måhända och vi vet ju alla hur många alternativ de hade och hur kul de har det när barnen börjar röra sig i kretsar längre ifrån hemmet än förut. Greer talar om "den kvinnliga sorgen" och kvinnans kamp för erkännande från sin omgivning. Att låta henne vara hemma med ungarna så länge som hon vill kommer knappast att hjälpa henne: utöver den kvinnofientliga arbetsmarknaden vi har och skulle få behålla så är det så att en person som låter allt kretsa runt sina barn förr eller senare kommer att överges. Om det i fall blir så att barnen kommer att få mer respekt för sina mammor, vilket jag betvivlar, så är det ändå inte rätt att låta barnen bli hennes enda räddning Och pappan, då?

Än idag i bondesamhällen ser vi mödrar bära runt på sina spädbarn medans de jobbar. Dagis kanske är en avlastning, men när har vi inte lämnat våra barn för att arbeta? När barnen bli äldre så lämnas de att leka med andra barn eller så ges de sysslor att utföra.

Detta skulle vara svårt att genomföra på ett kontor. Den moderna motsvarigheten skulle antagligen bli att alla barnen samlades i en speciell lokal under översikt av ett par vuxna där de skulle få leka och utföra pedagogiska övningar, vilket är dagis i ett nötskal.

Det är nyttigt att gå på dagis. Det är viktigt för alla människor att knyta band med olika människor; vuxna som barn och umgås i grupper. Barn måste få en ärlig chans att uppleva och ta del av en verklighet som inte dikteras av en enda person eller ett enda samspel, till exempel föräldrar emellan. Dagis är en viktig del av barnets sociala och intelektuella utveckling.

Förr i tiden umgicks man mycket mer inom familjen, men då var familjerna också större. Kärnfamiljen är knappast känd för sin öppenhet. Dagligt umgänge genom arbete och dagis är därför extra viktigt på grund av vår vanligaste familjekonstitution och det industri- och IT-samhälle vi lever i.

Av Elin Adler 03 maj 2002 13:23