Offentlig och privat sorg

I alla tidningar har det skrivits spaltmetrar om Astrid Lindgren. Sida upp och sida ner fylls av långa listor över hennes litterära verk. I TV samlas kulturpersonligheter för att samtala om henne. På en del håll står det att hela Sverige sörjer. Sorgen behöver bearbetas.

Det kommer att hållas en offentlig minnesstund i Stockholm och en privat i Vimmerby, som jag förstår det.

Sorg är ett ord som verkar ha fått en annan innebörd, eller kanske nästan förlorat sin innebörd. Språkbruket i massmedia väcker stora känslosvall, men ibland innebär det att själva orden nästan tappar sin betydelse. När jag hörde om mordet på Fadime blev jag som många andra chockad. Sverige var plötsligt inte tryggt för alla. Min världsbild fick en hård törn för en stund. Men det var inte sorg. Det är ett alldeles för starkt ord.

Jag tittar på bilderna som massmedia sprider överallt och kan inte riktigt fatta att Fadime är borta. Det går inte riktigt att förstå. Människan på bilden är död.

Alla journalister som skriver om minnet av Astrid Lindgren, för vem skull gör de det? Är det för att hjälpa hela Sverige bearbeta sorgen? Det finns kanske ett behov av någon sorts förklaringar av det som egentligen är oförklarligt. Jag letar dagligen själv efter förklaringar och försöker ibland skapa egna. När jag hörde om Astrids död blev jag förstås ledsen. En gammal sagoberätterska som alltid varit en del av den folkliga kulturen var borta. Det kändes som ett tomrum. Men det var inte sorg.

Både Astrid och Fadime var offentliga personer. Deras ansikten finns i de flestas minnen. Det blir ett hål kvar.

Den privata sorgen blev offentlig på Filmgalan. Jag kunde inte riktig begripa hur Viveka Sehldahls son kunde stå inför så många ansikten och kameror och prata om sin mor. Flera i publiken blev tårögda. Hans röst bar hela vägen.

Häromdagen förlorade en bekant sin mor. Han fortsatte jobba som vanligt och verkade bevara fattningen. När jag skulle ta en rökpaus stod han därute själv. Det var ett privat ögonblick. Det syntes i ögonen på honom att han sörjde. Jag tänkte säga något, men han började prata om något annat, kanske vädret, jag minns inte. Han verkade inte vilja prata om det som hänt. Jag hade aldrig träffat hans mor och visste inte hur hon såg ut. Det fanns inget ansikte i minnet, inget gemensamt samtalsämne.

När jag lyssnade på en föreläsning för ett par år sedan kom talaren av sig hela tiden. Hon tappade tråden varannan minut. Plötsligt avbröt hon en kort stund och bad om ursäkt. En nära vän hade gått bort dagen innan och hon var därför lite okoncentrerad, sade hon. Sedan behärskade hon sig och avslutade föreläsningen. Jag både gladdes och skrämdes av hennes, och alla människors, styrka. Vad bad hon om ursäkt för?

Den offentliga sorgen är kortvarig. Det rör sig om ögonblick när ljusen brinner eller när blommorna läggs på marken. Det är högtidligt. Den privata sorgen är långvarig. Det rör sig om en vardag som inte blir densamma.

Det känns ibland som det är typiskt svenskt att inte visa känslor inför främmande människor. Men när det händer något som ger oss chansen att ge utlopp för känslorna, som vi annars ofta behåller för oss själva, går vågorna höga. Massmedia är med överallt och skapar något som liknar massuggestion. Vi blir nästan uppmanade att sörja.

TV-kamerorna är på plats varje gång människor samlas för att hylla någon, som om det vore någon sorts evenemang. Ena dagen Filmgalan, andra dagen sorgmanifestation. Gråtfärdiga människor intervjuas. Alla, inte bara de anhöriga, får för ett kort ögonblick möjlighet att visa hur mycket de verkligen bryr sig. Alla får fälla den tår som ofta torkar när den egentligen behövs som mest. Det blir kanske ett avbrott i en vardag där man förväntas vara behärskad vad som än händer. I dessa dagar när människor som av en eller annan anledning blivit offentliga dör, vill alla prata om det och visa sina känslor.

Men för vem? Är det de döda, de anhöriga, omvärlden eller en själv som måste få veta?

Jag skulle förmodligen kunna skriva spaltmetrar med offentliga ord om Fadime, Astrid och andra kända personer som nu är borta. Om jag träffade deras anhöriga skulle jag förmodligen inte kunna hitta ett enda ord.

Av Henrik Hermansson 01 feb 2002 11:24