"Do what your heart tells you"

När jag var på Bali gick jag omkring på gatorna med börsen väl gömd. Med mina rupiah väl dolda under skjortan kunde jag vara säker mot ficktjuvarna. Men det gällde också att vara på sin vakt mot valutaväxlare, skräddare och klockförsäljare. Alla ville luras.

I ett gatustånd stod en gammal kvinna och sålde mössor. Det var sådana anskrämliga mössor turister bar för att skydda sig mot det starka solskenet. Jag tänkte köpa en för skojs skull. Bakom henne tjattrade hennes barn, och kanske också barnbarn, ungefär tio till antalet. De såg magra och smutsiga ut. Ögonen lyste med en blandning av förväntan och hopplöshet.
- Twenty thousand, sa hon. Det var ungefär 20 kronor vid den tidens växelkurs.

Som tur är hade jag och mina vänner hört av andra turister hur man skulle göra. Sådana tips finns det även mängder av på internet, så att man inte behöver göra bort sig på semestern. Man ska betala högst en femtedel av priset de först anger. De säger nämligen alltid för högt pris. De är ohederliga.
- Five thousand, sa jag.
- No, no, no...

Jag hade lärt mig att man skulle låtsas gå därifrån och på så vis få ett övertag i förhandlingen. Hon ryckte genast tag i skjortärmen och tryckte mössan i handen på mig.
- Ok. Fifteen thousand.
- Seven.
- No, no, no...

Där stod jag och försökte pruta sju, åtta kronor. Om jag hade gett henne tjugotusen hade förmodligen alla barnen haft mat för några dagar. Men det tänkte jag inte på då. Jag kunde ju inte göra vad hjärtat sa när det handlade om pengar. Till slut lyckades jag få ner priset till sjutusen. Kvinnan mumlade någonting medan jag gick iväg, stolt över min bedrift. Mig lurar de inte, tänkte jag. Jag gick till och med runt bland stånden och prutade på saker jag inte ville ha, bara för att visa hur jag genomskådat deras knep.

Överallt samma sak - turisterna prutade om några kronor. Ingenting för turisten men ibland skillnaden mellan liv och död för människorna bakom stånden. Jag gick in i en annan affär och frågade efter priset på ett elegant, handgjort schack i trä. Det kostade motsvarande femtio kronor - hutlöst - så jag skyndade raskt vidare till nästa affär, medan innehavaren suckade bakom mig.
- Dont be such a tourist...

På kvällen besökte vi nattklubbarna. Varannan person erbjöd sig att sälja droger av alla slag. Äldre män och kvinnor gick omkring med hela följen av prostituerade och försökte hitta kunder. Det prutades förstås i vart hörn. Turisterna roade sig, drack öl och skrek medan de fredliga balineserna serverade dem.

De utarbetade semesterfirarna slog runt ordentligt. De härjade fritt under den korta ledigheten. För en liten stund kunde de göra vad som helst, obundna av vardagens slentrian.

Vi hyrde en taxi en hel dag för kanske 120 kronor. Taxichauffören hade med sig sin bror eftersom han själv hade jobbat ett dygn i sträck och inte kunde köra själv. Vid middagstid visade de oss en fin restaurang i ett sådant område som alltid är fullt av turister. Man kunde sitta vid bordet och samtidigt titta på de stillsamma vulkanutbrotten i den grönskande dalen nedanför. Vi tänkte att vi skulle vara vänliga mot våra chaufförer och bjuda dem på mat. Trots att de tackade nej gång på gång övertalade vi dem att följa med.

Därinne fick vi varma servetter att tvätta händerna med - vi men inte chaufförerna. Servitriserna frågade inte ens chaufförerna vad de ville ha. Jag begrep ingenting, innan det långsamt började gå upp för mig att chaufförerna inte ansågs lika fina som vi. En kompis berättade att det inte alls är ett ovanligt kulturellt inslag i vissa delar av Asien. Jag ville skälla ut servitriserna, som överhuvudtaget inte låtsades om dem. Men jag behärskade mig. Det var ingen mening med att göra vad hjärtat sa, ingen skulle förstå vad jag menade ändå. Varken chaufförerna eller servitriserna skulle bli gladare av det. Maten smakade förstås gott. Jag blev emellertid besviken på efterrätten - flugorna surrade över sötsakerna.

På vägen hem berättade de ivrigt om var de absolut billigaste marknaderna fanns. Tillbaka vid hotellet satt den gamle vithårige gubben, utan att tilltala någon speciell, och berättade som vanligt om hans tillstånd efter kvällen innan. Han hoppade väl att någon skulle snappa upp hans ord och intressera sig för honom. Många hoppas att få träffa människor under semestern.
- I have a slight hangover today, nästan skrek han. Sedan beordrade han personalen att iordningställa en kanna av det kaffe som han själv tagit med sig, misstänksam som han var mot de inhemska dryckerna.

En svensk kille i våran ålder som bodde i ett av grannrummen undrade hur länge vi skulle stanna. Hans kompisar skulle åka hem, men han tänkte stanna kvar själv. Han hade fortfarande pengar kvar. Det vimlade av svenskar på ön som festade tillsammans, inte sällan på den populära restaurangen där det serverades hamburgare och pizza. På TV:n visade de James Bond-filmer en kväll. En del svenskar lärde känna varandra riktigt väl och träffades sedan efteråt i hemlandet.

I ett rum på samma hotell hade en turist betalat en flicka för ett par veckors sällskap. De badade i poolen och jag kunde inte undgå att snappa upp deras samtal där jag låg och slöade under palmbladen. Kunden, en helt vanlig ung västerländsk kille, sade att han snart skulle åka hem och att han var ledsen över att behöva lämna henne. Han undrade om hon inte ville följa med. Hon tvingade fram ett tvekande leende, som hon var betald att göra. Han tillade med mjuk stämma:
- Do what your heart tells you.

Av Henrik Hermansson 22 jan 2002 09:31