Jag och hottad Elvis

"Jag vill inte att du hamnar i dåligt sällskap, det är lika bra att du lär dig vad som är bra från början".

Jag tror att de var en känga riktad till farsan, som visserligen hade både Beatles och Creedence hemma, men som väl inte var så väldigt inne på musik egentligen. Så i det märkvärdigt fyrkantiga och tunna paketet gömde sig The Police tredje skiva "Zenyatta Mondatta". Som jag lyssnade på ungefär varje dag i tre år, innan jag på Adelövs marknad kom över både "Ghost in the Machine" på kassett! och "Synchronicity". "Zenyatta Mondatta" behövde verkligen semester ett tag. Jag tror förresten det var en tår jag såg glimta till i ögonvrån när jag för några år sedan hade honom på besök och han i en genomgång av skivorna mina hittade en bra bunt Neil Young-vinyler...

En annan sak som jag minns mycket från dagarna kring min sjuårsdag. Eftersom mina föräldrar båda arbetade, fick jag vara hos dagmamma Gunvor under tiden jag inte var i plugget. Pedagogiskt smart: jag fick gå den kanske halv kilometer långa sträckan hemifrån och dit själv, medans morsan åkte i förväg för att se att jag kom dit ordentligt! Antar att det var där någonstans som man lärde sig att ta vara på sig själv. I alla fall. Hemma hos dagmamman var det väl sådär, ni vet, leka lite och så. Och så fanns ju en stereo också, eller rättare sagt en skivspelare. Och lite skivor. Och en av de där skivorna kunde jag inte sluta hålla i och titta på. Som sjuåring var jag inte särskilt invigd i vad som var coolt och inte i rockpop. Men det här omslaget var bara någonting annat! Det var blå-lila, med artistens namn i gult övergående i rött. Hottat, fick jag lära mig senare. Och så en bild på artisten i nedre kanten och med en spotlight lysande över och på honom. Där stod han, Elvis, och bara var magisk. Musiken var väl sådär tyckte jag då, nej, det var omslaget som gjorde mig väldigt begeistrad. Man förstod ändå att det var inte som allt annat. Kungen. Och mitt egna ex av "Moody Blue" står här i min skivsamling och omslaget sänder fortfarande ut en massa sköna vibbar.

Skall väl försöka få med morsans sida av släkten i den här lilla berättelsen också. På den tiden, innan det började att bege sig för mig, skulle man ju vara antingen Elvis- eller Tommy Steele-fan. Morsan tog det säkra före det osäkra och sydde fast ett tygmärke med vardera på varsitt jeanslår. Och så åkte hon raggarbil, vilket gjorde mormor tokig. Mormors syster var för övrigt gift med en violinist, som spelade i Århus symfoniorkester. Han heter Möller och är illa förtjust i cigarrer. När vi var på alla dessa otaliga besök hos släkten i Århus, brukade jag med jämna mellanrum och i egenskap av enda andra riktiga musikintresserade i släkten, få följa med in i kammaren och lyssna när han spelade fiol. Det var naturligtvis riktigt trevligt. Men som jag minns det var Danmarksbesöken som trevligast när han gjorde sodavann i sodastreamern efteråt. Eller när vi åkte till Legoland och jag och brorsan klädde ut oss till indianer. Men det är en annan historia.

Av Joakim Forsemalm 07 jan 2002 12:47