Jag saknar min bästa vän

Jag saknar honom. Herregud så jag saknar honom. Min bästa vän. De orden har jag uttalat om flera personer under mitt liv, men ingen har jag saknat på det här viset när de försvann. För de försvinner alla, förr eller senare. Jag tänker på honom nästan jämt. Vi gick i samma klass på lågstadiet och högstadiet, och våra föräldrar var vänner. Det finns ett bleknat fotografi där en treårig jag står oförstående framför ett bord och tittar in i kameran. Bakom mig syns ett par pojkben. Det som inte syns är att pojken som benen tillhör, just har släppt en boll som i nästa sekund kommer träffa mitt lilla huvud. Ja det är Tomas och jag. Enda kortet på oss. Och det ligger nånstans i hans rum i en låda som bär mitt namn. En gång var jag så viktig, att en låda fick bära mitt namn.

Minns du hur oskiljaktiga vi var i nian? Bara du får mig att skratta så mycket. Minns du träslöjdslektionerna med ditt eviga frågetecken i trä som du sandpapprade hela läsåret? Det är klart du minns. Minns du nitarmbandet du fick i födelsedagspresent? Och elefanthandboken? Klart du minns. Då minns du även mitt svek, som jag ångrat och bett om ursäkt för tiotusen gånger, och kommer fortsätta ångra och be om ursäkt för så länge jag lever. Så grym jag var. Så grym du är nu.

Varför ringer du inte? Varför mailar du inte åtminstone? Varför hör du inte av dig det allra minsta? Du var det finaste jag hade. Det vet du inte om, men det har jag alltid tyckt. Jag är så glad för att du har ett jobb och en bra flickvän nu. Och mår bra. Men snälla... glöm inte bort mig. Minns mig igen. Jag brukade få dig att skratta som ingen annan. Våra ordlekar var de mest avancerade. Och våra filmnätter var av den allra bästa sorten, med skratt på exakt samma ställen, och vilja ha temackapaus precis samtidigt. Till och med samma tesort.

Jag bläddrar fram till din sida i min "mina vännerbok" du fyllde i i somras. Som svar på frågan "jag blir glad av:" har du skrivit "Kee". Ja. Så var det en gång, för länge sen. Vad var det som hände?

Vill du inte veta av mig längre? Är det därför mina desperata mail inte får några svar? Är det därför den enda respons jag fått från dig är "det är så att jag har ingen tid alls, jobb och skola och tiden som blir över vill jag vara med min flickvän" och "du ska inte klaga, för några månader sedan var det du som aldrig hade tid". De skär i mig, orden. Jag lider så otroligt utan dig, och du kan inte finna tiden. Du har inte tid. Hur lång tid tar ett snabbt telefonsamtal? Hur lång tid tar ett sms? Ett mail? Jag vågar inte ringa till dig, förra gången blev så fel. Its hell without you. Jag kan inte tänka, kan inte vara glad, en stor tigertass som trycker på mitt bröst, att du inte finns ett telefonsamtal bort, en tågresa. Du är borta. Kom tillbaka...

Jag älskar dig.
Du har mitt nummer.

Av Kee Leong 25 dec 2001 17:16