Min dotters hjärta, del 3

November kommer och det är dags att åka ner till Lund igen. Vi reser en fredag och operationen ska ske en måndag. Rutinerna ser likadana ut innan operationen, den stora skillnaden ligger i att på morgonen när vi återigen ska gå med henne till operationssalen så känns det ännu värre. Nu är hon ju mer bebis och tittar på oss med en förundrad blick. Det är Glenn igen som bär henne hela vägen och stegen känns som bly.

Det var ett rent helvete att vänta. Vi gick direkt ner till Lunds Domkyrka och tände ljus sen, satt vi och grät i tjugo minuter. Det är konstigt att man i en krissituation vänder sig mot högre makter även fast man kanske inte har varit särskilt kyrklig innan. Där satt vi i alla fall hand i hand och vände oss mot den makt som är det sista vi har. Runt omkring promenerade turister omkring och beundrade den gamla kyrkan, och jag tänkte att när Elsa blir stark efter den här operationen så ska vi också gå hit och vara glada och beundra historien. Efter cirka sex timmar får vi det efterlängtade samtalet, operationen var lyckad och vi kunde åter igen gå till intensiven och få träffa henne. Nu satt vi där igen och försökte överleva. Timmarna gick och Elsas tillstånd stabiliserades snabbt. Nu låter det här helt befängt men jag hade ett slags rutin vid den här tiden. Jag kunde gå ner och sova, ta en varm dusch och försöka få bort den värsta mjölkstockningen, utan att känna panik över att jag lämnade henne. Dag två var det dags igen att lägga henne till mitt bröst och med samma iver suger hon tag och vill aldrig sluta. Där fick ni, tänker jag. Hon behöver inte sondmatas.

Efter ytterligare en dag så får vi komma till avdelningen. Den veckan är jättejobbig. Dels så ska alla mediciner ut ur hennes kropp. Och jag kan försäkra er om att vi pratar om halva FASS. Detta resulterar i att hon får svårt att sova och att hon blir väldigt gasig i magen. Det är nu hon får sitt framtida smeknamn "fisen" till allas förfäran. Vi vankar fram och tillbaka i korridoren med Elsa, som har en svår abstinens, och känslan av hjälplöshet är hemsk.

När vi är inne på dag åtta är Elsa sig själv igen och vi får ta henne ut på en promenad, självklart går vi till kyrkan. Nu är jag så lycklig, det gick bra allting och nu är det ett år till nästa operation, skönt. Jag sätter mig på exakt samma plats som en vecka innan fast nu är vi också turister. Jag tittar uppåt och säger tyst "tack", samma sekund lägger min söta bebis en prutt som ekar i hela kyrkan. Jag börjar storskratta och tänker för mig själv att det var nog hennes sätt att tacka. Två dagar senare åker Glenn hem för att jobba och jag stannar i ytterligare några dagar.

Morgonen när det är dags för mig att åka hem tar jag en promenad i Lund först, innan tåget ska avgå klockan två. På vägen tillbaka tänker jag att det nog är bra om jag hämtar ut biljetten på stationen innan jag kommer tillbaka med all packning och bilstol. Tjejen i luckan ger mig biljetten och jag ser till min förfäran att jag är bokad med ett tåg till Köpenhamn och inte till Stockholm. Nej, de har bokat mig fel, när avgår nästa tåg till Stockholm? "Om tjugo minuter", svarar tjejen. "Boka in mig på det", skriker jag medan jag är halvvägs ute på gatan. Jag springer som ett jehu genom Lunds gator med min nyopererade bebis skumpandes i vagnen. Nu kommer tårarna igen, vad begär världen av mig?

Jag springer in på sjukhuset, formligen kastar in vagnen på avdelningen och ber dem ringa en taxi fort som f-n. Hämtar bagaget och sätter Elsa i sin barnstol, hon tittar storögt på mig och jag känner att hon har bajsat ner sig ordentligt, men just nu så får hon vänta. Ner i taxin, som knappt hinner stanna innan jag skriker: "stationen snabbt." Jag har fyra minuter på mig innan mitt tåg går. Det är tur att Lund inte är stå stort och att köer inte existerar. Väl framme så står tjejen med min biljett på gatan, vilken tur, tänker jag för nu pratar vi marginaler. Jag far ut mot stationen och ser att hissen är trasig. Hur ska jag nu komma upp på perrongen? Tåget står ju inne och allt. Ett gammalt par stannar upp och ser mig storgråtandes släpa på en barnstol, bagage och en biljett i ena handen. De frågar om de kan hjälpa till på något sätt. Jag skickar barnstolen i famnen på herren och ber hans fru springa och stoppa tåget. Så här efteråt kan man ju tycka att hela situationen är helt bisarr, stackarn, hon var säkert närmare 75 år. Till herren säger jag, när vi närmar oss trappan, var försiktig, hon har just genomgått en hjärtoperation. Undrar vad de pratade om vid middagsbordet den kvällen?

Väl uppe slänger jag mig på tåget och det tar en stund innan jag kommer till min plats. När jag hittar den är jag så rödgråten och andfådd så jag ser nog ut som om jag ramlar ihop när som helst. Det första jag tänker på innan bajslukten tar död på mig, är att jag måste ringa Glenn och berätta att jag är på ett helt annat tåg än planerat. Jag trevar efter mobilen och inser att jag tappat den. Mitt stönande skrämmer slag på min stolsgranne så han bara ger sin mobil till mig och säger: "ta den, du får den." Jag ringer Glenn och det första han säger är att han redan vet allting, "du har glömt din telefon i taxin så chauffören har redan informerat mig om allting." Jag lägger på och tar med Elsa på toaletten, stackars liten, hon tittar på mig med konstig blick. Vi byter blöja och hon somnar nästan direkt. Tårarna rinner fortfarande på mina kinder medan jag lutar huvudet mot rutan. Det är först när vi närmar oss Växjö som jag känner hur leendet kommer. Jag har hellre otur när det gäller triviala saker, och tur när det gäller livsviktiga.

Julen och vintern känns helt underbar. Elsa mår fortfarande som en prinsessa, äter som en häst och sover lugnt och tryggt på nätterna. Min lilla familj åker fram och tillbaka mellan Åre och Stockholm och njuter för fullt. Vi börjar också att simma med henne och hon tycker att det är jättekul, vi också. Vi känner att vi kan släppa det värsta och det känns som om allt kommer att gå bra. Självklart kommer vi fortfarande in i bra veckor och dåliga veckor, men vi har börjat vänja oss vid tanken på att hon är sjuk. Det är med splittrade känslor naturligtvis eftersom det är ett handikapp som inte syns men som är väldigt allvarligt. Hjärtat är ju ändå livets pump.

När sommaren närmar sig tänker vi att nu ska vi bara ta den här tiden och njuta, sommaren innan hade ju passerat utan att man var vid sina sinnens fulla bruk. Elsa firar sin ettårsdag och vi åker till Danmark där vi hyrt ett hus strax nedanför Skagen. Vi har det så mysigt, äter god mat och njuter hela dagarna med bad och lek. Efter en vecka åker vi vidare och hälsar på goda vänner på västkusten och i Skåne. Elsa kan till och med bada i havet utan problem, hon blir lite blå men det blir även helt friska barn så vi brydde oss inte så mycket om det.

Situationen mellan mig och Glenn är fortfarande sårbar. Vi kommer in i svackor emellanåt och den tredje operationen gör sig påmind när vi får brev från Elsas läkare. Vi vet att den ska göras någon gång under hösten, även om man tror att man är förberedd så rinner tårarna när brevet kommer. Jag vill så gärna att allt ska vara över nu så att vi kan slippa oron.

Nu är det oktober och jag är gravid igen i femte månaden, jag tänker självklart på om barnet inom mig också ska ha någon defekt men samtidigt så är jag lite av en fatalist. Ödet kan inte vara så elakt mot oss. Om två veckor ska vi få besked när vi ska åka till Lund nästa gång, och jag vet inom mig att Elsa är en fighter, hon kommer att klara detta. hoppas jag.

Av Anette Roman 12 okt 2001 15:32