Det svider ju lite, det gör det
Att föda barn alltså. När det är som värst är det inte en fråga OM man ska dö, utan mer om NÄR. Och ändå tillhör jag de som önskar att jag fick göra det en gång i månaden.
Ätstörningar, missmod och saknad.
Jag ville inte se. Jag valde att blunda. Jag borde ha varit ett bättre stöd, men jag var feg. Förlåt mig om du någonsin kan.
Moderskapet - ständig kamp mot dåligt samvete
Gjorde jag rätt nu? Vad behöver barnen? Och vad behöver jag själv för att orka?
