"Jag syns inte, därför hatar jag!"

Att betrakta människor är ett nöje som de allra flesta av oss ägnar oss åt med jämna mellanrum. Där finns utrymme att reducera - och för all del också förstärka - våra fördomar, förutfattade meningar och föreställningar. Men framförallt är det en källa till kunskap om hur vi själva beter oss; en spegling.

För några veckor sedan satt jag på Alexanderplatz i Berlin och ägnade mig åt detta betraktande när tre personer plötsligt utmärkte sig i folksamlingen. Det var tre döv-stumma personer som yvigt och intensivt kommunicerade med varandra. Två av dem hade verkligen hamnat i luven på varandra och attackerade varandra med ett aggressivt kroppsspråk med tillhörande onämnbara gester. Min fascination var stor över hur tydligt de gjorde sig förstådda utan att yppa ett ord, och den tredje drog sig undan mer och mer, med små handrörelser vädjade hon om försoning. Men när den ena av dem inte ville "höra" på sin motståndare längre gjorde han något som fick den andre att helt gå i taket och övergå till handgripligheter; han blundade!

Bilden av den frustration som den utestängda personen gav uttryck för, fick mig att tänka på alla de unga människor som är med och skapar våld och förvirring i vårt samhälle.

Kan det vara så att deras handlingar är ett uttryck för att de inte blir sedda, bekräftade och lyssnade på? Har de för längesedan givit upp sina försök att bli tagna på allvar och överfört den kraften som kan springa ur det till att skapa kaos? Kan det till och med vara så att ingen vågar bemöta dem med annat än med samma medel, för de påminner om hur vi misslyckats med att ge dem det de verkligen behöver?

Kanske är det så, kanske inte, men en sak tror jag på: Där bekräftelsen finns existerar inte våld! Där respekten, förståelsen och lyhördheten råder kommer ingen behöva sluta sina ögon och skärma sig från omgivningen eller sig själv.

Jag som betraktare - och vuxen - har ett ansvar att göra mig delaktig i den utveckling som tillåter synliggörandet av allt det fantastiska en ung människa kan nå fram till, vara och prestera. Självklart är det lika viktigt att hela livet vara en del av bekräftelsen, men det måste vara upp till oss vuxna att verka som förebilder och överföra detta till nästkommande generation.

Att betrakta kan vara bekvämt och en källa till stor kunskap, men när det kopplas samman med delaktigheten kommer allt det vi har visioner om att bli förverkligat. Det är först när vi deltar som vi ger omgivningen en möjlighet att spegla sig i något konstruktivt och positivt.

Hjalmar Söderberg skrev, redan 1905, i Doktor Glas att man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå föraktad eller avskydd.

Vi vuxna måste ta på oss ansvaret för att inte låta det gå så långt att fruktan och förakt är det enda som återstår i de ungas sökande efter något att identifiera sig i och söka gemenskap med. Vi måste våga bli delaktiga iakttagare!

Av Per Poulsen 15 jan 2001 14:21